I huvet på Jörgen T
Snokade upp ett par snokar idag, vilket gjorde mig glad. Men de slingrade sig, var ytterst foto-ovilliga. Ett par halvdåliga bilder fick jag i alla fall:
Men det fanns annat slingrigt vackert att linsifiera. Helt vindstilla var det, men så kom en liten vindil och krusade speglingarna i vattenytan:
Fick stryk i finalen av klubbkompis Ivar, så segern gick i alla fall till Borås Krocketsällskap. Borde ha skåpat ut herr Rasmussen naturligtvis, men silvermedalj är inte heller så illa pinkat av undertecknad trähäst.
Jo, det är så att den stora grand prix-tävlingen Kransmossen Open går av stapeln idag. Ers Undertecknad känner sig inte i nån vidare form, men tänker ändå delta. För er del, kära läsare, får ni nöja er med att se på den här gången. För övrigt kommer jag inte på nåt vettigt att skriva så här strax före start. Det får bli en repris. Jag hänvisar till inlägget Spelkrönika, från 30 april förra året.
harsyra
fy tusan, nu goda råden dyra
ett å ett är två men nästan aldrig fyra
ja jisses jösses i livets lyra
flyr… dubbeldos… syra syra syra…
Fotnot: Det är alltså jösse hare, på skuttväg genom skogen och livet, som talar här. Det prekära världsläget gör att han känner behov av en dubbeldos syra, harsyra som sig bör, en blomma med syrligt smakande blad. Tilläggas kan, att syra heter acid på engelska, en benämning ofta använd i betydelsen lysergsyradietylamid, förkortat LSD…
Den här texten tänkte jag eventuellt skicka in till Borås Tidning som sommarkrönika. Vet inte om den duger dock….
Skog är en naturtyp med många träd (löv- och barrträd av olika arter i olika åldrar) eller icke-träd (gläntor). Alla träden i en sådan skog är inte nödvändigtvis bara till för människan, utan också för andra former av liv.
I det skogsskövlande landet Sverige av idag finns riktig skog mest i naturreservat och nationalparker. För övrigt har vår före detta skog i profitens namn utsatts för monokulturellt mord i stor skala, och förvandlats till granplanteringar, alternativt kalhyggen.
Desto större blev därför min glädje, när jag vid ett besök i min småländska hembygd häromåret återfann min gamla skogsskolväg i nästintill ursprungligt skick, dvs. den omgavs fortfarande av skog!
Jag hade misslyckats med att återfinna fotbollsplanen, liksom den stora flata stenen på vilken jag låg och drömde om ett framtida liv som stigfinnare. I min gamla småskola huserade danskar (vindrickande på verandan, mycket trevliga iofs). Men skolvägen fanns kvar…
I första och andra klass gick jag till fots till skolan (rött hus med vita knutar) på en två kilometer lång skogsväg. Någon biltrafik förekom inte här, bonden som ägde skogen hade häst, inte traktor. Vid min skolväg fanns smörgåsstenen där man kunde äta upp medhavda skolmackor medan man lyssnade till suset i trädtopparna. På ett speciellt ställe längs stigen skrämde jag alltsom oftast upp någon tjäder med våldsamt uppflogsbrak (jag skrämde tjädern, tjädern skrämde mig). I min skolvägsskog fanns förvisso gott om granar, men också tallar blandat med lövskog, träd av olika storlek och ålder. Det fanns gläntor här och där, kärr och mossar.
Och nu blev jag alltså så där oresonligt lycklig när jag fann att min skolväg fortfarande vindlade sig fram genom riktig skog. Träden hade växt rejält förstås sen jag såg dem sist för 65 år sen. Smörgåsstenen däremot hade krympt lite grand jämfört med hur jag mindes den.
Ena änden av skolvägen hade visserligen snoppats av av en asfalterad riksväg, men merparten var helt intakt. Bonden som ägde skogen dåförtiden var lite alternativ så där, frisk och sund naturmänniska, typ. Kanske hans son, som ärvt skogen, blev likadan och därmed begriper att skog inte bara ska användas till att tjäna pengar på.
Så nu vet ni, strax utanför Broaryd i Småland, sisådär 10 mil från Borås, finns lite riktig skog kvar. En gång tänkte jag gå till Göteborg på Sjuhäradsleden, men ångrade mig efter blott en dagsetapp: det var för fult helt enkelt, med alla planteringar och kalhyggen. I framtiden ska jag åka ner till Småland och återuppleva min gamla skogsskolväg istället.
Jo, jag vet, jag har skrivit om detta i tidigare inlägg. Men texten i krönikeform är ny i alla fall.
Rockfoto är svårt. Ljusförhållandena är vanligtvis urusla; alltför mörkt eller alltför ljust, spotlights, ljusshow, m.m. Ofta frestas man växla till svartvitt, som på något sätt är mer tillåtande, lite tuffare, mer rock’n roll, typ. Och så är det de här satans mikrofonerna! De stör hela tiden; svårt att få vettiga ansiktsnärbilder. Bakgrunden rörig till max pga alldeles för mycket grejor på scen är ett annat vanligt problem.
Håller på att bearbeta bilderna från Pittman Coles framträdande på Kulturbolaget i Malmö. Här ett litet smakprov:
Och så ett litet ljudsmakprov, låten Mirage. Riffet är mäktigt; ska spelas högt!
Igår regnade det rejält i Borran; skvätte lite idag med. Det gjorde mig glad. Jag njuter av regn, åtminstone när det varit torrt och soligt ett tag. Alltför många dagar utan väta gör mig nervös. Det är som att jag empatiskt känner in hur växtligheten har det, och så samtorkar jag med växterna. Efter en längre tids torka är det så obeskrivligt skönt när regnet kommer (om det kommer…). Det doftar så gott, och man känner hur allt väcks till liv.
Den här låten lyssnade jag på när det begav sig, för eoner sen. Den blinde gitarristen och sångaren José Feliciano, kanske mest känd för sin största hit: Light My Fire, sjunger och spelar Rain. (Typiskt nog blandar han (dvs the lyrics) ihop regnet med den kvinna som just i sångögonblicket är föremål för hans ömma låga. Jämt och samt sticker den där förgrömmade kärleken upp sitt tjatiga tryne…)
Här en annan regn-goding: Didn’t it rain, med Mahalia Jackson:
För det är nu en gång för alla så, därifrån går icke att komma: Utan vatten, inget liv, eller som det heter på utrikiska: No Water, No Life. Detta oomkullrunkeliga faktum är (som bekant?) även titeln på en av mina element-låtar:
water
No water no life
Make no mistake about it
No water no life
There’s no doubt about it
Strangling drought’s cruel death
Where there’s no water there’s no life
No water, no life
Take me to the river
Floating upstream
Soulsensing, shivering
Dreaming its dream
In everly peace
In drifting slow motion
Coralwavely sinking
Drown me in the ocean
Loosing our grip
Life on earth at stake
Wishing and swimming
Diving the lake
Save our souls
Trembling at the quay
Finally returning
To our home in the sea
Come on, let’s go down
To the rippling creek
In its silvery waters
Baptizing our feet
Bedewing dried lips
In the cool clear rain
Quenching our thirst
Dissolving all the pain
Finns i primitiv enmans-version på Min musik Låtar från hemmastudion.
Men vi är trots allt lyckligt lottade här uppe i regniga Norden (än så länge; sommaren 2018 var ett helvete). Tur att man inte råkar måsta (trams-form!) framleva sitt liv i Sydeuropa, eller, ännu värre, nånstans på Afrikas torkdrabbade horn…
Kan undra sa flundra… Just nu är snittet för den senaste veckan på denna blogg cirka 126 “besökare” och nästan 500 “besök” per dag. Har inte riktigt lyckats utröna de precisa definitionerna på besökare och besök, men sen en längre tid har båda antalen gått upp. Jag fattar föga; vad kan denna ökning bero på? Om det verkligen skulle bero på att kvaliteten på inläggen är så hög (som den faktiskt är!) så vore det ju anskrämligt kul helt enkelt… Men jag tvivlar. Tänker att det nog mest är en massa robotar och nät-troll som besöker mina sidor…
Men tänk om jag har fel i dessa mina pessimistiska (realistiska?) förmodanden? Om det finns någon eller några därute som har snubblat över denna blogg av en slump (eller fått den rekommenderad av en god vän) och funnit det nöjsamt att fortsätta besöka och begrunda vad som försiggår i huvet på J.T. Larsson, så vore det ju abnormt kul om ni hörde av er genom en kort kommentar och bekräftelse… (Men om ni inte har lust att höra av er, utan vill fortsätta att vara hemliga, så går det också bra.)
Det svartvita / brunvita flugsnapparparet nedan bor i en holk. Detta är dock ingen ursäkt för att slarva med heminredningsbiten, vilket fru flugsnapp (brunvit) klart har insett, och samlar hon därföre flitigt heminredningsmaterial i form av tillgängliga lösa fjolårsgrässtrån. Maken (svartvit) däremot tycks vara en lat j-el (ehuru han säkerligen och visserligen snappat en eller annan fluga i sina dar) och deltar inte i detta vällovliga arbete. Han ägnar sig i stället åt skönsång i akt och mening att försvara dess inmutade område (revir) med tillhörande bostadshôlk.
