Som alla vet är ju läget i den sapiens-dominerade s.k. kulturen katastrofalt på många sätt. Vid en hälsoinventering i den lokala naturen nyligen framkom emellertid vissa positiva resultat.
Den rikliga tillgången på harsyra (lysergsyradietylamid av hartyp, s.k. har-acid/LSD) gav vid handen att hallucinogen-bruket bland jössarna glädjande nog åtminstone inte ökat:
Den i den sapiens-vinklade pressen så grymt förtalade “invasiva” lupinen (finns ens någon art som i invasivitet kan mäta sig med de upprättgående tvåbeningarna!?) befanns vara mycket vacker, och därtill hem och tillhåll för några av dessa våra allra minsta:
Lupinblomman är kanske som allra skönast då den just har börjat slå ut.
Lupinbladen är mandala-aktigt symmetriskt rogivande.
Storskrävelstekeln trivdes utmärkt på den knoppande lupinen.
Den krumbenta bastardspinnaren sade sig aldrig ha bott så bekvämt och modernt som i detta lupinblad.
Blåbärsriset syntes bära bäranlag i riklig mängd:
Och strutbräkenarna gonade sig i det ljuva motljuset:
Med denna lägesrapport vill inte hälsovårdsverkets naturavdelning på något sätt hävda att allt är gott och väl i vår natur, långt därifrån. Men i den mån några enstaka positiviteter ändå noteras, så är de värda att lyftas fram (så vi inte alla bryter ihop i total detgåråthelvetedepression…).
Härligt, soligt väder vi har, säger ni nog. Jovisst är det så. Men jag trivs inte riktigt. Det är som jag inte får tillräckligt med vatten, när inte växterna får det. Och då målar jag fan på väggen naturligtvis, tänker att torkan står sig in i augusti… Läste idag att Göteborg bara fått 14 mm regn i maj. 2018, den där hemska torrsommaren ni minns, då fick samma stad 22 mm; mindre nu alltså. Men allt beror på hur sommarvädret fortlöper givetvis. Tänk om det ser ut så här i slutet av augusti:
Som i stormens öga
Det var sugande stilla. Som i stormens öga. Det inre av inre Australien bredde ut sig oändligt runt honom, men bara i medvetandet. Han såg inget, hörde inget. Luften var torr av månaders torka. Ett svagt prasslande till vänster om sovsäcken, antagligen en orm i gräset. Men han blev inte rädd, känslan av gemenskap med alltet var alltför överväldigande. När prasslet återkom lade han handen där, liksom skänkte sina lemmar åt giftormens godtycke, utan rädsla. Döden var nära nu, liksom det absoluta livet. Han hörde något som droppade, vad kunde det nu vara? Inget regn på månader, torka. Förstod plötsligt att det var hans egen vattenflaska. Han hade skruvat på korken bara till hälften. Med en snabb rörelse slet han åt sig flaskan och skruvade åt korken. Längre sträckte sig inte det där tillståndet bortom liv och död tydligen. Han ville trots allt komma hem nån gång och berätta. Varför? Ingen skulle ju ändå förstå? Vad mamma skulle säga eller tänka kunde han gissa: varför ge sig ut i världen, när man kan stanna hemma och ha det bra? ”Va hemma och va wiler”, som den gamla tanten i Hyggås uttryckte det. Det var alldeles mörkt, men i öster anades en strimma av ljus, en återspegling av den gryning som redan färdats hundra sinom hundra mil över Stilla havets blåa oändligheter, väckt upp Hawaii, nuddat vid Tahiti, snabbt passerat Marquesasöarna innan den via Stora Barriärrevet nådde Brisbane på den australiska kontinentens östkust. Den gryning som inom kort skulle låta solen obarmhärtigt stiga på en blekblå himmel och pressa den röda bushen till tidigare ouppnådda nivåer av total och kompromisslös, förtorkad, flack, fri oändlighet.
Det var en riktig klang- och jubelföreställning på Borås Arena igår. Elfsborg vann med 3-0, ja rentav “körde över” Malmö FF. Folkligt, festligt och fullspikat var det på läktarna också. Redan långt före matchstart försökte de båda hardcorefansklackarna överrösta varann, från ståplatsläktarna på respektive kortsida. Noterade f.ö. att hejaramsorna från förra inlägget nog är lite åldersstigna… Nuförtiden sjunger man helst fram ramsorna, gärna till ackompanjemang av en bautaljudande stor trumma.
I kampen mellan hejaklackarna ingår också att presentera det häftigaste “tifot”; alltså läktararrangemang av olika slag. Guliganernas tifo kunde jag inte se, eftersom jag befann mig mitt i det på Elfsborgsläktaren. Malmös däremot kunde beskådas på andra sidan planen:
Med tanke på matchens utgång blev utsagan “Vi krossar allt som kommer i vår väg!” ett storligen pinsamt exempel på maximal ironi…
Tänkte mig på fotboll idag: IF Elfsborg mot Malmö FF. Det är ett tag sen jag var på levande fotboll (live fotboll), och det ska bli intressant att höra om heja-ramsorna har förändrats. Jag minns de här t.ex.:
Heja di gule!
Heja de våra, och inte de dära trampa de främmade pejka på tära Elfsborg Elfsborg Elfsborg!
Heja Elfsborg friskt humör Det är det som susen gör Elfsborg Elfsborg Elfsborg!
Eller rentav, om man var riktigt uppeldad:
Sassa brassa mandelmassa!!!
En sak man kan vara alldeles säker på, är att ramsorna, förr och nu, styrs av den s.k. fyrslagsräckan. Detta att kunna klappa eller stampa takten och räkna till fyra är ett mycket dominerande metriskt mönster, i vår del av världen åtminstone. Eventuellt gäller detta även i andra kulturer, på hela planeten. I varje fall återfinns fyrslagsräckan i alla slags folkmusik, som en dominant taktart.
Fyrslagsräckan är ett mentalt mönster i grunden. Vi känner fyra mentala ”slag” inom oss; ettan känns starkast, trean näst starkast, tvåan och fyran är de minst framträdande. Detta mönster upprepas och upprepas så länge som möjligt.
För att få igång taktupplevelsen fordras stimulans av något slag, input. Vanligast är musik, men regelbunden vers – exempelvis hejaramsor – går lika bra. Det är då de ordens huvudbetonade stavelser som ger de viktigaste impulserna till takten. Om orden inte stämmer riktigt med vår inre fyrslagsräcka, så ser vi till att det stämmer ändå, genom att lägga till och känna in slag i pauser och liknande. Heja de våra läses taktfast (skanderas) så här:
Heja de våra, och inte de dära trampa de främmade pejka på tära Elfsborg Elfsborg Elfsborg! (extraslag)
Vi känner alltså in och lägger till ett fjärde, extra slag efter de tre Elfsborg-beaten. Det fjärde slaget hörs inte, det bara känns inom oss. Och på sätt stämmer ramsan med fyrslagsräckan, vilket vi gillar skarpt. Om vi klappar eller stampar takten så klappar vi till en extra gång efter Elfsborg Elfsborg Elfsborg!
Det välkända manande ropet Heja di Gule anpassas också till fyrslagsräckan, och framförs vanligtvis så här:
Heja (extraslag) di Gule! (extraslag)
Fyrslagsräckan har varit ett framträdande, rentav dominant, drag i vers ända från medeltiden till våra dagar. I början av 1300-talet skrevs Erikskrönikan på versmåttet knittel. Typiskt för knittel är att den stimulerar till att känna fyra tryck per versrad via betonade stavelser, medan de obetonade stavelserna, före, mellan och efter tryckstavelserna, kan variera i antal. Exakt samma mönster utmärker den moderna rappen. Ett exempel:
Nej fy för den lede och ta mig i dalen jag tror ta mig tusan att världen blitt galen politikerna slingrar sig som slemhala ålar det enda som betyder nåt i världen är stålar
De här raderna skulle alltså kunna fungera utmärkt som hejaramsor:
Nej fy för den lede och ta mig i dalen jag tror ta mig tusan att världen blitt galen Elfsborg Elfsborg Elfsborg! (extraslag)
Politikerna slingrar sig som slemhala ålar det enda som betyder nåt i världen är stålar Elfsborg Elfsborg Elfsborg! (extraslag)
Det här har vi ju övat på tidigare på denna blogg. Jag lägger in lite rapkomp, så kan ni läsa hejaramsorna med percussion-ackompanjemang. Det är lite småkul!
Om en målrik fotbollsmatch skulle man kunna säga så här: “Jo, si de var ingen bräken på mål där då. Trilla la in den ena struten efter den andra!”
Men nu var det icke om fotbollerier jag skulle tala (skriva), utan om strutbräkarna (strutbräkenarna?) själva! Alltså de bokstavliga, inte de bildliga. Om de bokstavliga strutbräkenarna (strutbräkarna?) kan sägas följande: Dom är förbannat snygga!!!
Ikväll ska Únderfúnder spela några låtar på den ganska nystartade bypuben – i Bygdegården – i Uddebo (detta fantastiska alternativ-samhälle). Duon Únderfúnder består av Marita Pahlén och mig. Det blir en mixture (svenskt uttal: [miksture]) av covers och egna låtar framförda i ljuv stämsång.
Vi ska bl.a. sjunga min låt Catch Your Dreams; omåttligt populär på Spotify f.ö. (se länk nedan). Nu föll det mig plötsligt in att berätta lite om låten, förklara en del osv. Så ska man väl egentligen inte göra… förklara och analysera konst, förstår man inte något då? Jo, kanske ibland, men man kan vinna en del också.
Låt oss säga att ni läser detta nu och lyssnar på låten därtill. Det kommer kanske att berika intrycket. Glöm sen allt vad analys och förklaringar heter när ni hör låten de nästkommande 100 gångerna. Då kommer magin tillbaka, tror jag – i rikare tappning!
Här är först hela texten:
Wherever you look there is no hope, no breathless land of glory Just a-tisket and a-tasket of a never ending story And all that sounds just a little like some skipping reels of rhyme is just a-dimming and a-shimmering all but a notch in time
Chorus: There´s no time to lose I heard her say Catch your dreams before They slip away After all, we’re Dying all the time Lose your dreams and you Will lose your mind Catch your dreams Before you lose your mind
All the wonders of this world were nought before my eyes and all sweet preaching of beyond was lost among the skies The winding river ceased to flow my spirit hovering still no forms no colours in my mind t’was life against my will
Chorus
Now, hush my love, don’t be afraid no use chewing on what it all means No miracles, no mysterious ways everything’s just what it seems And all you can ask for is the open hand of a friend against the cold for as long as you have till your time has come and Grim Reaper takes his toll
Chorus
Brukar alltid berätta för publiken, när Soggy spelar den här låten, att den är en blandning av tre mycket sorgsna verser och ett någorlunda hoppfullt chorus. Och så är det verkligen. CYD måste ha kommit till nån gång när jag var rejält deppig av nån anledning. Texten i verserna är ett uttryck för detta.
Första versen. Har ni hört Edward Elgars pampiga Land of Hope and Glory framför vid BBC:s Last Night of the Proms? Här är det frågan om raka motsatsen: Just a-tisket and a-tasket… kommer från ett nursery rhyme ursprungligen, också en berömd låt med Ella Fitzgerald. A-tisket and a-tasket of a never ending story blir här ungefär samma jävla snick snack om samma gamla eviga historia. The Never Ending Story är en film som bygger på Michael Endes bok med samma namn. Skipping reels of rhyme är ett Dylan-citat från Mr Tambourine Man. Låter ju bra, men är bara ett suddigt (a-dimming…) litet hack i tiden (notch in time)…
Sammanfattning första versen: Finns inget hopp, allt är bara en massa meningslösa upprepningar av betydelselösheter.
Andra versen. Världens alla underverk blev till intet (nought) för mina ögon. Allt tal om nån annan värld (ett paradis over the rainbow, kanske?) har gått förlorat. Livets slingrande flod har upphört att strömma (the winding river etc), min själ svävar förstelnad (hovering still). Inga former eller färger i mitt sinne, det är ett liv mot min vilja.
Sammanfattning andra versen: Allt är åt helvete.
Tredje versen. Tar upp det samtal som finns i chorus; tycks vara två personer som kommunicerar. Var inte rädd, min kära, ingen idé att grubbla över livets mening. Det finns inga mirakler eller undersamma mysterier, allt är bara precis som det ser ut. Det sistnämnda alluderar på dikten Ingenting av Edith Södergran (Landet som icke är, 1925). Det bästa du kan hoppas på är en väns öppna hand, som värmer dig i den kalla världen den lilla stund du har kvar innan Liemannen (Grim Reaper) hinner ifatt dig…
Sammanfattning tredje versen: Försök stå ut med ditt utmätta, korta liv tills döden tar dig.
Och så är det chorus då (att andvända det svenska ordet refräng låter fel här, sv någon anledning). Texten här är till 95 procent stulen från Arundhati Roys fantastiska bok De små tingens Gud, som utspelas i Indien förstås. I det sista totalt magiska kapitlet sitter en kvinna på verandan och tänker på sin älskade (som är kastlös, vilket gör kärleken helt omöjlig). Hon hör då ”en brittisk röst” sjunga i en liten transistorradio en bit bort: There’s no time to lose I herd her say Cash your dreams before they slip away Dying all the time Lose your dreams and you Will lose your mind
Flera år senare fick jag veta, att det hon med säkerhet hörde i radion var Rolling Stones med låten Ruby Tuesday. Där återfinns dessa textrader, med enda skillnaden att ”Catch” har blivit ”Cash” hos Roy.
Jag ändrade cash till catch på eget bevåg, visste som sagt ingenting om Stones-låten. Dessutom har jag lagt till ”After all we’re…” Genialt, eller hur?
Har stött på begreppet fraktaler då och då; fascinerats, men inte riktigt begripit. Idag läste jag om fraktaler på en liten informationsplatta i Kransmossen-skogen. Det handlar alltså om självupprepande mönster –självlikhet – dvs. alla mindre delar av en fraktal liknar helheten. Mönstret byggs genom ett stort antal upprepade, likadana förändringar. Förstår ni? Nä, förstår det. Det gör inte jag heller, inte riktigt.
Forskning visar, att naturliga fraktaler kan verka lugnande på hjärnan, läste jag på den där skylten. Oj, tänkte jag, kan det verkligen vara sant? Ormbunkar är exempel på naturliga fraktala former i naturen, stod det. Aha, en förklaring kanske, till varför jag är så ohemult förtjust i ormbunkar. Att de är vackra visste jag redan, men inte att jag kanske blir lugn och mår väl av att betrakta dem…
Kan den här överblommade maskrosbollen också vara exempel på fraktal form månntro? Skön är den i alla fall, eller hur?
Har alltid undrat över vad som menas med raden “i min askungesaga har jag alltid en omvänd roll” i Towa Carsons hitlåt Sista dansen. Det var nog denna undran som hovrade i mitt huvud, när jag tog mig för att addera några händelserika rader till låten Panama mwen tonbé, som vi sjöng med kören, alltså Vilda Röster förstås. Låten handlar om en man som tappar sin panamahatt, ett dåligt omen på Haiti, varifrån låten härstammar. Mitt tillägg blev så här:
askungen å jag
“är du totalt oklok, vill inte missa balen” sa ja till farsan, du är nåtsånär galen
“du får va hemma till tolv, jag behöver bilen” sa farsan, “ok”, sa jag,” jag diggar dealen”
jag å askungen vi stuffa hela kvällen soggy bee rock’n roll släppte loss alla spjällen
”måste va hemma före midnatt, har jag lovat farsan men om du är min jane kan väl jag få va tarzan”
oh boy gott folk, kunde dansat hela natten men strax före tolv så tappa jag hatten
askungen å jag vi leta o leta men vart hatten tagit vägen det kan ingen veta
”om jag hittar den så kommer jag hem till dig med den lurar på å ha lite lajbans i din säng min vän”
framåt tvåtiden kom hon med hatten för å fria vad som ska bli utav detta det är svårt å sia
det var hon å jag å hatten mittemellan en skönare trio det ser man sällan
å kul som fan vi hade vill jag lova mycket rajtantajtan men inte mycket sova
Så här låter dessa rader i rap-version.
Låt oss nu lyssna på Towa Carson, i en lite senare inspelning av Sista dansen. Följer ni länken kan ni också se texten hon sjunger, inklusive frasen “i min askungesaga…”; (originalet heter Save the Last Dance For Me).
Kan inte låta bli att också länka till Towa Carson i original från 60-talet. Det framför allt det fantastiska körkompet jag vill att ni ska lyssna på och njuta av:
Nästa gång ni går på en Vilda Röster-konsert (inom ganska snart, hoppas jag) ska ni få höra hur raplyriken ovan vävs in i den haitiska tappade panama-hatt-låten. Och så kan ni få fundera vidare över den där omvända askungerollen…
Jag läser förtjust vidare i En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska, av Isabella Nilsson. I ett tidigare inlägg om “själsfinemangligheten” kallade jag tyvärr av misstag denna min nya favorit för Isabella Andersson; om stor ursäkt för detta, det är tillrättat nu.
Den mystiska rubriken ovan är hämtad från Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen, liksom alla rubriker i Nilssons bok. Hon sam- och motspelar med Nietzsche på väldigt fritt och kreativt sätt. Ascondita betyder “dold, dunkel, förborgad”.
Historia ascondita, kapitel 34 i En bok för ingen, handlar om den förborgade historien således. Varje stycke i kapitlet inleds med frasen På mänsklighetens tid. Fiktionen är att detta är skrivet någon gång i framtiden, tillbakablickande på “mänsklighetens tid”. Mänskligheten fanns en gång, men har nu gått under, får man tänka sig.
Vart och ett av de 30 styckena i kapitlet är ett litet under av formuleringskonst, ironi och humor, ibland med vass satirisk udd, som det här t.ex.:
På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprilfolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för ”utmaningar” och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.
Den där sista meningen finner jag vansinnigt rolig; får mig att skrocka halvhögt för mig själv likt en hes padda…
(Bilden har föga med texten att göra. Tänkte bara att “det är bäst jag har med en bild, annars kanske dom blir uttråkade”… Att alltid ha med minst en bild lär ju vara “bra blogg” (jfr “bra teve”).
