Månad: april 2023

Fler babianer på Flickr.

På förmiddan lärde vi (cirka 20 körsångare från olika körer; varav 4 från Vilda Röster i Borås) oss fem nya låtar under ledning av Richard Burgess från gruppen Doggerland. Richard pratade och sjöng och spelade stundom på sin concertina (engelsk variant av dragspel). Anders Ådin, också från Doggerland, kompade på Martin-gitarr och vevlira. Fyra av låtarna var sea shanties, sjömansarbetssånger (se förra inlägget). Den femte låten, The sun never shines on the poor (av Richard Thompson) lät så här:

Vi kom med i den pigga refrängen:

Tingeling, tingeling
The Devil he leans on your door
The future is black as before
And the sun never shines
The sun never shines on the poor

Sen åt vi helstekt rödspätta med tillbehör på det solstekta torget i Strömstad.

På eftermiddagspasset lärde vi oss fem låtar till. Vår lärare var Stina Klintbom, körpedagog, sångare och låtskrivare för gruppen Stinas visor. Vi sjöng t.ex. När jag får ett hus:

När jag får ett hus så ska det va
ett gammalt trähus som ligger bra
med burspråk och trädgård och stor altan
och badkar och tvättstuga flera plan
När jag får ett hus

När jag får ett hus då ska det ha
en stor härlig trädgård där man vill va
syrener och rosor förgätmigej
och solstolar där man kan lata sig
När jag får ett hus

När jag får ett hus då vill jag ha katt
som sover hos mig varenda natt
som ligger å spinner vill gosa jämt
som alltid gör som den själv bestämt
När jag får ett hus

När jag får ett hus, inte om eller hur,
då vill jag ha nära till hav och natur
och barnen ska bada varendaste dag
och leka i skogen bland gröna blad
När jag får ett hus

När jag får ett hus har min dröm blivit sann,
med trädgård och katt och så barn och man
ja, du är hos mig och älskar mig än
min livskamrat och min bästa vän
När jag får ett hus

Efter fikapaus repeterade vi alla tio låtarna. Sen var det bara att ladda för kvällens konsert, med början kl 19. Vid det här laget var man ganska mosig i hôvet, kan jag säga.

Första delen av konserten (fullsatt med entusiastisk publik!) lyssnade vi på Doggerland och Stinas visor, deltog inte själva. Men i andra delen, efter 20 min paus, sjöng vi de 10 låtarna vi lärt oss under dagen, tillsammans med de bägge professionella grupperna. Och till sist så det magiska extranumret Leave her, Johnny, som jag skrev om i förra inlägget.

Efter konserten var tröttheten som bortblåst. Nu voro vi blott lyckliga och glada i kropp som själ…

EN SUPERLÖRDAG!!!

Tystnaden på dessa sidor sen i fredags (21/4) beror på att jag deltagit i en kör-workshop, följd av konsert, i Strömstad. Fantastiska underbarheter! Har inte hämtat mig än. Tills vidare bara några länkar till den låt som fick avsluta alltihop: Leave Her Johnny. Det är en s.k. Sea Shanty, alltså en traditionell arbetssång för sjömän. Det handlar utan tvivel om mer magiska tilldragelser på de sju haven, än vad nutidens avförtrollade container ships kan frambesvärja…

En relativt traditionell version.

En massversion.

En modern version.

Försångare för oss körsångare och för publiken var den karismatiske, kraftfulle. Richard Burgess från sånggruppen Doggerland.

Intet öga torrt…

I Predikaren 1:14 kan man läsa följande:

När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Kom att tänka på detta med fåfänglighet och livets meningslöshet i samband med att jag kopierade 72.234 bilder från en extern hårddisk till en annan igår. (Det tog 11 timmar.) Ville säkerhetskopiera alla bilder jag sparat sen jag köpte min första Nikon systemkamera 2009. Ingen kommer att vilja se dessa bilder när jag är död om några år. Tveksamt om jag själv har lust att se dem f.ö. So, what the fuck? What’s the use of it all? (Kändes lite tufft att växla till engelska där, sorry for that.)

I och för sig är jag inte riktigt enig med Bibelns Predikarens om det där med fåfänglighet. Att allt är förgängligt är det ju ingen tvekan om. Men fåfängligt, nja, finner det inte fåfängligt eller meningslöst för den enskilde individen, under hens lilla stund på jorden (alltså den korta, medvetna perioden mellan de avsevärt långvarigare prenatala och postmortala tillstånden) att syssla med vad fan hen lyster, om det bereder hen glädje och tillfredsställelse, och inte skadar någon annan. Och nu råkar det vara så att jag finner nöje i att bevara och hålla lite ordning på mina stapplande försök som fotograf i några år till.

Här är en bild på Viktor, mitt äldsta barnbarn, från 2009, när han var 3 år (fyller 17 i år; nä nä, tiden går inte, den kommer, så det så):

• 

• 

På den tiden bearbetade jag knappt mina bilder alls. Bilden till höger representerar hur jag kanske behandlat bilden idag, med en lätt redigering i Lightroom; beskurit lite, tagit bort röda ögon t.ex.)

Ett halvår senare, i maj 2010, hade Viktor vuxit till sig lite, och jag hade möjligtvis blivit lite bättre som fotograf:

• 

• 

Bilden till vänster är obearbetad, på den till höger har jag mörkat bakgrunden, så att ännu mer fokus läggs på Viktor; den röriga bakgrunden distraherar inte.

Den symboliserar något, den här fjädern. Men vad?

• 

• 

• 

Eller är den “bara” vacker…?

Det kom inget blogginlägg igår, tisdag, och ni svor naturligtvis (med all rätt) ve och förbannelse över bloggörens opålitlighet: “Va i h-e är det här! Ska vi behöva gå ett helt dygn utan nåt intressant och roligt att läsa!? Va fan liknar det?”

Jag ber naturligtvis ödmjukt om ursäkt för detta, men det hade sina rutiga och randiga (skäl). Berättar det här då det möjligen kan ha visst allmänintresse att höra om vad som kan drabba en frisk och pigg (mestadels) man i sina bästa år utifrån ingenstans.

Mådde toppen hela dan igår, fram till en stund efter den (mycket lyckade) middagsvilan. Då smög sig ett magknip på. Äsch, tänkte jag, det går väl över. Åkte in och skulle repa med bandet, trots att jag inte mådde nåt vidare. Fick åka hem igen. Magvärken blev bara värre och värre; kom i skov liksom. Alla ställningar lika illa; minns inte när jag hade så ont senast, faktiskt.

Ok, fick hjälp med skjuts in till akuten. Där befann jag mig sedan från klockan 19 till midnatt. Under denna tid hade jag till en början helvetiskt ont, gick runt som ett lågt stönande spöke. Tjatade mig till smärtlindring. Ja, jag kunde få två alvedon, när de tre småpratande sjuksköterskorna bakom disken fick tid. Medicinen kom redan efter en halvtimme, och, under över alla under, den hjälpte så småningom. Allt lugnade ner sig. Smärtan fanns där, men mer i bakgrunden, molande. Nu var det bara fruktansvärt långtråkigt att vänta och vänta och vänta.

Kvart i tolv fick jag träffa en läkare. Han var lika frågande som jag till vad som hade hänt. Jag såg pigg ut, sa han, magen var mjuk och fin, proverna var bra. En enda liten teori nämndes i förbigående: “Inte helt omöjligt att du kan ha kissat ut en sten.” Ja, njursten i så fall alltså.

Vid midnatt vandrade jag hem genom Borås. Blev tilltalad av en annan nattvandrare: “Hey, vad c(r)oolig du ser ut! Som ett enda stort frågetecken!” Tja, det var vad jag kände mig som också. Vad var det som drabbat mig? Varifrån kom denna sex timmar långa magsmärta? Se där, en grubbelfundig gåta, en “skjebnens rådvillhet”, som Flexnes uttryckte saken på 70-talet.

Det lyster mig att citera ett lång stycke ur Isabella Nilssons En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska. (2022) som jag nyligen inhandlat. Jag har som sagt utnämnt henne till min nya favorit (se tidigare inlägg Nonsens och Nonsensförklaring), och intrycket står sig. En bok för ingen intertextualiserar med Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen, varifrån kapitelrubrikerna är hämtade, men kan läsas med stor behållning i sin egen rätt. Njuter stundtals i fulla drag måste jag erkänna. Här ett exempel, kapitel 55:

Den yttersta högsintheten:

Kanske hyser du i likhet med författaren bernt erikson en svårartad misstänksamhet mot ”genipretendenterna, snilleaspiranterna, ärebyggarna, dem vars geni består i att plädera för sin genialitet, ryktestimrarna, berömmelsebagarna, omtalenhetens listiga beräknare” samt alla deras tillbedjare och uppassare? Nå, misströsta icke. I nämnde författares aforismsamlingar hittar du gott om exempel på vad verklig nobless vill säga. Nedan, dessutom, en praktiskt liten lathund/checklista (citat i sammanställning av undertecknad) för identifiering av den eriksonska själsfinemangligheten:

Högsint är den som
– äger den kvalificerade vekheten; de äger också den kvalificerade hårdheten
– inte återfinns i sällskap där man har roltråkigt
– aldrig är till salu, aldrig reklamerar sig, aldrig kräver lön för att vara människa
– aldrig vegeterar ens på avslöjandet av sin skitiga jagiskhet
– springer maraton utan publik
– lärt sig förlora med sjungande hjärta
– flyr från sin egen flykt
– spinner kokonger av skepsis
– spinner kokonger av förtvivlan
– tuktat lidelsen till besinningsfull besinningslöshet
– försett sig med skyddshud och gåsigt avrinnarskap
– äter regelbundet, tömmer tarmen regelbundet, dör regelbundet

(För att diagnosen Ytterst Högsint skall kunna ställas måste minst 10 av de 12 kriterierna vara uppfyllda. I händelse av löparknä kan kravet på maratonlöpning utan publik bytas mot golgatavandring utan dito, för detta krävs dock läkarintyg.)

”Jag känner mig fruktansvärt sorgsen, och har aldrig någon lust att stiga upp om morgnarna. Jag finner ingen mening med livet.”
Doktorn funderade en stund.
”Då vet jag vad ni behöver”, sa han sedan. ”Gå och se den nya pantomimen på Covent Garden-teatern. Den är något av det roligaste jag har sett och clownen Grimaldi kommer definitivt att muntra upp er.”
Patienten suckade.
”Det är jag som är clownen Grimaldi.”

Vissa kvällar gick djungeltelegrafen genom byn: fotboll på Ljungavallen ikväll. Hur det gick till är mig en gåta. Men inom kort visste alla inblandade – ja, det var ju killarna då förstås, inga tjejer lirade boll på den tiden – att det var läge att dra sig mot fotbollsplanen när det började kvällas. Nåja, att kalla det fotbollsplan var att ta i. Ljungavallen var inte särskilt plan för det första, dessutom, som namnet antyder, bevuxen med nästan halvmeterhög ljung på alla delar av ”planen” som inte besprangs alltför flitigt av fotbollsspelarna; i ytterkanterna helt enkelt. Målen bestod av plankfyrkanter utan nät; när någon sköt i mål gick bollen rakt ut och in i skogen, där den i bästa fall återfanns inom relativt kort…

Men visst var det fascinerande att vi bara samlades där – från småkillar i tioårsåldern (som jag) till 40-åriga ungkarlar – delade upp oss i två lag, och utövade det ”gröna fältets schack” (he he…). Ingen idrottsförening fanns, allt skedde helt spontant och oorganiserat. Men nutidsmått mätt – helt orimligt.

Det var också så, att vi hade en ganska stor och ganska fin gräsmatta hemma vid vårt hus, där i Broaryd. Och det bästa jag visste, var när det utbröt fotbollsspel på den där gräsmattan i samband med någon ansamling av annars ganska ointressanta släktingar. Minns att farbror Rolf från Halmstad, gift med kusin Irma, rökte dessutom pipa och var snygg som satan tror jag, han var en riktig lirare, beundrad av småknatten mig.

Några år senare följde min debut i Skeppshults BK. Skeppshult låg 4-5 km från Broaryd, och hade, under över alla under (det samhället var inte mycket större än Broaryd, 200 invånare så där) ett lag i division IV. Jag började i pojklaget. Det var lite jobbigt att cykla de där kilometerna till träningar och matcher, men va fan… Så småningom fick jag ju moped också, och då var det ju inga problem. Problematiskt var däremot att vi hade svårt att få ihop tillräckligt med folk till pojklagsmatcherna ibland. Lite jobbigt var också att vi förlorade de flesta matcherna, ibland med stora siffror. En undantagsgång gjorde jag mål, och ställningen var 1-1, när vi fick straff. Jag gick självsäkert fram och slog straffen; en svag strumprullare en halvmeter utanför…

Avancerade med tiden till B-laget i Skeppshult (slitvarg på mittfältet). Men då bodde jag inackorderad i Gislaved, där jag gick i gymnasiet. Fick lifta med några äldre spelare till träningar och matcher. Det blev jobbigt i längden, och rann så småningom ut i sanden. Så där tog min aktiva fotbollskarriär slut.

Sen gick det många år. Jag följde naturligtvis med stort engagemang det svenska landslaget. Oförglömligt minne: kompis Sven och jag som blåser på bollen i teverutan när vi såg den avgörande VM-kvalmatchen mellan Sverige och Österrike; den där snömatchen i Gelsenkirchen, ni minns. Roland Sandberg sköt ett mål med smalbenet, och sen avgjorde den rälige Bosse Larsson från Malmö Iff Iff på straff, om jag minns rätt.

VM i USA 1994 är givetvis också ett oförgätligt minne. Sverige bronsmedaljör… Minns hur man gick ut på verandan i gryningen efter Sveriges segermatcher, och bara satte sig där och njöt av segerns sötma i kombination med den osedvanligt varmljuvliga sommaren.

Fotbollen spelade ändå en relativt undanskymd roll i mitt liv länge. Men det blev ändring på detta någon gång i slutet av 00-talet. Upptäckte då via televisionen en liten lirare vid namn Lionel Messi. Han spelade i Barcelona, och jag märkte direkt att det här skulle komma att bli något alldeles extra. Följde så åren 2009-2012 cirka, då Barca utan tvekan var världens bästa fotbollslag, alla kategorier; kanske världens bästa någonsin. Det var inte bara Messi, utan exempelvis mittfältare som Iniesta och Xavi; den förstnämnde nog den mest tekniske fotbollsspelare jag någonsin sett. Jag förälskade mig djupt och innerligt i FCB, Futbol Club Barcelona…

Barca vann allt som gick att vinna, och det var ju bra. Men det var mer än så. Det var spelet, det vackra spelet; el juego bonito, jag njöt av. Och engagemanget var stort. En gång blev jag så förbannad när Barca förlorade ett El Clasico mot Real Madrid, att jag drog knytnäven stenhårt i toalettdörren hemma. Märkena syns där ännu…

Spelet, det vackra spelet, vad är det egentligen…? Vet inte riktigt, men för mig är det en stor njutning att se hur riktigt tekniska spelare behandlar bollen, hur de kan slå en exakt genomskärande, målgivande passning, eller skjuta en kanon upp i krysset. Att se hur ett lag håller bollen, och sen plötsligt bryter mönstret och tar sig igenom motståndarnas försvar och gör mål… underbart. (Kan säga att jag numera inte orkar se Barcelona spela, eftersom de spelar så dåligt. Håller på dem så där, kollar resultatet i efterhand, men titta på eländet – nej tack.) Tror det där började när jag såg Real Madrid på 60-talet; de vann Europacupen fem år i rad då. De var som från en annan värld, fotbollstekniskt sett. Samma gällde för Brasiliens VM-lag i Mexiko 1970; helt sagolikt.

För att avsluta det här: Just i dagarna är jag nyförälskad. Föremålet för min låga är Premier League-laget Brighton. De har oändligt mycket mindre ekonomiska muskler än jättar som Machester City, Machester United, Chelsea osv. Men så bra de spelar…! Fantastico. De fick orättvist (blev bortdömda) stryk av Tottenham på bortaplan förra helgen, men idag, alldeles nyss, slog de Chelsea, likaledes på bortaplan, på Stamford Bridge. Njöt i fulla drag…

2016 tog jag mig till Barcelona och köpte biljett (svindyr, flera tusen spänn) till Él Clásico, alltså match mellan Spaniens två största, sen urminnes tider rivaliserande lag: Barcelona och Real (Skit-)Madrid. Barca förlorade med 1-2, men det var en stor upplevelse ändå; närmare 100.000 åskådare på Camp Nou, en av dem var jag…