Jag höll egentligen på med annat. Ja, jag städade till exempel, för första gången på mycket länge. Och sen hade jag tänkt lustfyllt arbeta vidare med efterdyningarna från Ecuador-resan; kassera och bearbeta bilder, renskriva resedagonattboken, osv.
Men så råkade jag slå upp sista numret av Sveriges Natur som legat framme på köksbänken ett bra tag (nr 1.23). Och mitt intresse fångades av en artikel med rubriken “En framtid bortom 2 grader”, skriven av Emin Tengström, professor i humanekologi. Han presenterar där ett diagram med fyra framtida scenarier för människan på planeten Jorden:
Tengström kommenterar diagrammet översiktligt så här:
I de båda fälten till vänster antas människan inte lyckas få bukt med klimat- och miljöförändringarna. I de högra rutorna har det lyckats, men där möts efterfrågan på energi av ett utbud som endast i begränsad omfattning motsvarar efterfrågan.
I de båda fälten till höger har maktkampen i det övre fältet ersatts av samarbete om klimatet och i det nedre förlorat sin betydelse Medan de båda övre fälten beskriver alternativa framtider som kan realiseras i närtid, innehåller de båda nedre fälten alternativ som framstår som mer avlägsna i tid, den till vänster dystopisk, den till höger utopisk.
Det Tengström kallar “närtid”, gällande alternativen X och Z, är slutet av 2040-talet, början av 2050-talet. Det är inte långt dit… Det är inget direkt nytt det här, men det är svårt att orka leva ett “normalt liv”, med denna vetskap hela tiden aktuell. Man förtränger, sysslar med sina vardagsgöromål. Men nu tänkte jag plötsligt: Men herregud, hur kan jag hålla på med nåt så meningslöst oviktigt som att städa! Lägg åtminstone ut nåt på bloggen om det här! Och det har jag gjort nu. Läs gärna hela Tengströms artikel; jag har länkat till den ovan. Den är klart och sakligt formulerad, utan några känsloutgjutelser.
Får se vad som gäller i morgon för min del: återgång till förträngning igen, eller förlängda sanningen i vitögat-känslor…
