Månad: januari 2023

Ligger i min bekväma hotellsäng i Cuenca, Ecuador. Mår gott. Andas lugnt. Men så, med ett antal andetags intervall räcker liksom inte syret till, utan jag måste (lugnt) dra ett eller två djupare andetag för att “få luft”. Sen är allt lugnt igen några andetag, innan proceduren upprepas, “med ett gökurs regelbundenhet”, som Palme sa en gång.

Jag vet att det jag beskrivit ovan har med höjden över havet att göra. Det inträffar aldrig på lägre nivå än cirka 2.000 meter (Cuenca ligger på 2.500m). Det inträffar också bara just när jag ska somna, inte annars. Och det stör insomningsprocessen. Vilket naturligtvis stör mig väldigt mycket! Jag kan inte sova när jag behöver sova.

Fick nyligen reda på att man normalt försöker hålla syrenivån i passagerarflygplan på motsvarande ungefär 2.500 m nivå. Detta förklarar hur jag kunde sitta i 10 timmar i ett plan från Johannesburg i Sydafrika till Amsterdam för ett par månader sen, utan att kunna sova en minut, pga detta mitt speciella problem.

Är det ingen annan än jag som känner igen det här?

P.S. Idag ska vi fortsätta vår resa, först upp till en nationalpark på 4.000 m höjd, vandra och skåda fågel där ett par timmar. Sen ska vi köra ända ner till värmen vid kusten på havsnivå. D.S.

En svensk bloggare uppges i förrgår (26 jan) ha slagit nytt personligt höjdrekord. Han ska ha iakttagits 4.880 meter över havets nivå, gravt flåsande, knappt kontaktbar men ändå lycklig, dels över att “ha klarat av’et”, dels över att ha siktat, och med sin alldeles för tunga kamera ha fotograferat, ett exemplar av bergets egen lilla kolibri: La Estrella de Chimborazo.

De här två visar hur fredlig samexistens ska gå till. Se och lär!

Ja, det kan det vara, i alla fall. Allt beror på höjden. Igår befann vi oss i genomsnitt på cirka 3.500 m.ö.h. När den här bilden togs, på 4.300 m höjd – efter att Chimborazo som genom ett under behagade visa sig i härlig kvällssol (hela dagen mulen för övrigt) – var temperaturen åtta grader Celsius; kändes som åtta grader minus pga den iskalla vinden. Massor med snö på toppen, som synes; mer än vanligt, enligt uppgift. (Så det där med växthusuppvärmningseffekten verkar ju mest bara vara båg, rent ut sagt.)

Idag ska vi utforska det här magiska berget ytterligare, är det meningen. Men hur det blir med det beror förstås på vädret. Allt kan svepas in i molndimma på nolltid, om det vill sig illa.

Resan till Ecuador ställer verkligen höghöjdsproblemet på sin spets. Jag vet sen tidigare att jag tål hög höjd dåligt, sämre än flesta. Vi började vår resa i Amazonas, på cirka 200 m, och avslutar den vid kusten på havsnivå. Men dessemellan reser vi runt i Anderna-delen av Ecuador, och befinner oss då ofta på så där 3.000 m i genomsnitt.

Detta gör att jag sover dåligt på nätterna, därför att jag får andnöd med jämna mellanrum och måste dra 2-3 djupa andetag. Detta stör insomningsprocessen. Sen har jag förstås superdålig ork; minsta motlut eller ansträngning, så låter jag som en blåsbälg. Lätt huvudvärk och illamående är också vanliga symptom.

Så småningom ska man acklimatisera sig, sägs det. Kanske det. I natt, på ett hotell i staden Ambato, var höjden futtiga 2.600 m. Och mycket riktigt, bästa natten på länge: sov nästan sju timmar (med smärre avbrott). Ingen andnöd.

Igår däremot, uppe vid vulkankratern Quilotoa på 3.900 m höjd var problemen extrema. När jag steg ur bussen kändes benen till en början som spagetti. Orkade absolut ingenting. Att huka sig ner, ta upp något från marken exempelvis, orsakade enormt flåsande andnöd. Sakta, sakta rör man sig framåt, som en hjärtsjuk zombie…

Med uppbjudande av alla krafter lyckas jag ändå ströva runt lite grand längs kraterkanten och ta några bilder. Sjön, som skiftar färg med ljuset, blickar mot mig 300 m längre ner. En iskall vind blåser musten ur mig (det är kallt här vid ekvatorn…). Tar en kopp coca-te tillsammans med resekamraterna. Vilar.

I morgon ska vi upp på Chimborazo, 6.263 m.ö.h. Bussen tar oss till 4.800 m. Sen har de som så önskar möjlighet att gå upp till 5.100. Så önskar inte jag, det kan jag försäkra…

Vi fortsätter våra strövtåg i Anderna. Med hjälp av en lokal guide kommer vi närmare naturen och människorna. Programmet är ganska späckat. Idag var vi uppe och ute redan klockan sex, för att få fina fotomöjligheter i soluppgången, som ju sker cirka klockan sex varje morgon året runt, eftersom vi är så nära ekvatorn. Ecuador har fått sitt namn efter att ekvatorn skär rakt igenom landet. Ecuadorianerna skryter med att här ligger “mitten av världen”, ja själva mitten på ekvatorn.

Som jag nämnt tidigare är det svårt för mig att producera några bra bilder för bloggen. För detta krävs det välfungerande wi-fi, med vars hjälp jag kan bearbeta bilderna jag tar med “finkamerorna”, och det är långt ifrån överallt det finns sådan. Just nu t.ex., på Hostal Mama Hilda i Chugchilan, kan jag inte ens hantera mina telefonbilder. Ta en titt på resebeskrivningen på Fokus Fotoresors hemsida, om ni är nyfikna, så får ni en bra beskrivning av resrutten, och fler bilder.

För egen del har jag fortfarande stora problem med höjden; vi befinner oss hela tiden runt 3.000 m.ö.h. Svårt att sova, ofta lätt huvudvärk, total andfåddhet vid minsta motlut… Man vänjer sig i viss mån, men det går långsamt, mycket långsamt.

Efter att ha gjort Quito, far vi nu vidare upp i Anderna. Vi ska köra längs Volcano Avenue, hoppas få syn på Ilinizas och Cotopaxi (vulkan som är aktiv för närvarande), om vädret samarbetar. Sen ska vi vandra på cirka 3.000 m höjd. Får hur det blir med det; jag lider mycket av höghöjden.

Jo, den höga höjden fortsätter att ta ut sin rätt. Vi bor på 2.850 m höjd i Quito. Svårt att somna/sova bl a. Första natten här sov jag som en stock två timmar, sen inte mer. Och idag har vi haft ett fullspäckat program. Så nu, klockan 21.55 lördag kväll, är jag spänd inför vad andra natten kan komma att innebära.

Dagens höjdpunkt var ett besök på målaren Oswaldo Guyasamíns museum. En helt underbar expressionistisk konstnär som jag aldrig hört talas om tidigare. Färg och form… Han tog ställning för de fattiga i samhället. Målningen nedan symboliserar hans sorg över Salvador Allendes, Pablo Nerudas och Victor Jaras (Gracias a la vida) död i samband med Pinochets maktövertagande i Chile:

Lilla K landade på mitt 500 mm-objektiv. Vi såg varann i ögonen, och det kändes att vi hade något att säga varandra. Det var ett stort lycko-ögonblick för mig… Huruvida det var sammalunda för lilla K förtäljer inte historien…

När jag fick se denna giant worm slog det mig genast: Att finna och få tag på en sån bautamask måste väl vara en koltrasts ultimata våta dröm! Tänk, mat för en hel månad (eller åtminstone en vecka) på en gång. Kanske funderingarna trängde sig på: stuva, sylta, safta, stycka, frysa in, salta? Hur bevara denna gudagåva för familjen? Men ändå, fyndlyckan… Var det så här guldgrävarna i Klondyke kände sig när de funnit den där once in a lifetime-guldklimpen…?

Masken (som inte ryms i maskabôllen, dvs, maskburken) återfinns i den ecuadorianska molnregnskogen, där jag just nu befinner mig. Stentufft program idag: upp klockan fem utan frukost, en timmes skumpfärd på urusla vägar till det här stället:

Där stannade vi i två timmar och beskådade och fotade ett stort antal overkligt vackra fåglar; bergstukan t.ex. Kolibrier svävade omkring överallt. (Att de var så många och så nära hade förstås mycket att göra med att de fick mat här; bananer, sockerlösning för zumzum-kolibrierna, m.m.)

Sen tillbaka till Bella Vista, där vi bor, via ytterligare en timmes njurbälteskrävande bilfärd. Frukost klockan nio. Sen tre timmars vandring med guide i regnskogen. Varenda liten uppförsbacke får mig att flåsa som en blåsbälg i den tunna, syrefattiga höghöjdsluften.

Efter lunch drar jag mig totalt utpumpad tillbaka till en stunds horisontalläge. Sen gäller det att ta hand om alla hundratals bilder; spara ner dem på extern hårddisk.

Och nu sitter jag här, i restaurangen där det finns wi-fi, och skriver det här. Klockan närmar sig sex på kvällen, och mörkret sänker sig. Hård men multumligt givande dags färd mot natt…

Molnregnskog är, som namnet antyder, regnskog uppe bland molnen; runt 2.000 m.ö.h. Ser ut så här:

Till sist en bild på ett av världens svåraste fågelfotoobjekt, en kolibri. De är så otroligt snabba, supersvåra att fokusera. Men den här lilla juvelen är fotograferad med min mobiltelefon, på några decimeters avstånd! Inte illa (om än bildkvaliteten inte är den bästa).