I huvet på Jörgen T
Ditt nöt, ditt nöt! skreks det från eken när jag trädde ut i den bistra decemberskymningen. Det var nötskrikan som hade sedvanligt skräniga synpunkter.
Men en vacker vingspegel har hon ändå, det får man ge henne; blåskimrande snygg, näst intill lite prålig:
Jo, vi har faktiskt varit ihop i nästan 20 år, Leo och jag (Messi alltså, om nån fåkunnig inte fattade det). Vi lärde känna varandra 2003-2004, då han debuterade som spelare i Barcelona, jag som tevetittande fan till klubben. Såg direkt att den där lille gynnare var något alldeles extra. (Skulle med framgång kunna ha jobbat som fotbolls-coach faktiskt; lärde mig det viktigaste av morbror Georg från Rydöbruk. Han coachade Rydöbruks IF [även om ingen mer än han själv visste om det].)
På den tiden var hans specialitet att göra långa dribblingsräder, gärna följda av skott i mål med vänstern. Han var blixtsnabb, med superlåg tyngdpunkt, vilket gjorde att han kunde finta och ändra riktning kvickare än någon annan. Och så hade han ju tekniken, målkänslan och speluppfattningen. Nuförtiden är hans största styrka antagligen hans geniala framspelningar och genomskärare. Han tar det lite lugnare, med ålderns (35) rätt. Han har vunnit Balon d’or sju gånger, senast 2021. Han är världens genom tiderna bäste fotbollsspelare (divan Cristiano Ronaldo kan slänga sig i väggen; han kan göra mål, det är allt).
Leos och mitt vänskapsförhållande blev särdeles intensivt åren 2009-2012 ungefär, då Barcelona var världens bästa fotbollslag; förutom Messi, med spelare som Iniesta, Xavi, Puyól, Piqué, Valdés, Busquets, Pedro, Henry, osv. 2009 och 2011 vann laget alla turneringar de ställde upp i: La Liga, Spanska Cupen, Spanska Supercupen, Champions League och VM för klubblag. Men alla vunna matcher var på sätt och vis en bisak; det var det underbara spelet jag förälskade mig i. Det var härliga tider…
Bryr mig inte så mycket om Argentina egentligen, men eftersom min vän Leo spelar där, så engagerar jag mig ändå i stora turneringar, som nu pågående VM i Quatar (fy fan för Fifas korrumperade mutkolvar och girigbukar!) t.ex. En skräckförtjusande kväll igår med andra ord, till slut med lycklig utgång. Jag var tvungen att lämna efter att Nederländerna hade kvitterat med matchens sista spark (efter att Leo medelst en genial assist och ett straffmål sett till att A ledde med 2-0 när det var 20 min kvar.). (Hur i helvete kunde för övrigt mitt gamla hatobjekt domare Lahoz komma på att lägga till hela TIO minuter! Det hade ju knappt varit några spelavbrott!) Visste att förlängningen skulle bli olidlig. Straffarna också, men till slut så gick det vägen.
Vår dröm om ett VM-guld att kröna karriären med lever, Leos och min…
Ni kanske tror att jag är knäckt? Av fem veckors hosta, bara avbruten av korta lisor i Mecka-position?
Nej, riktigt så illa är det inte. Icke desto mindre, varje dag är en balansakt på den knivskarpa eggen jaget, mellan det underliggande, driftsstyrda detet, och det överliggande, moralistiska överjaget:
Valet mellan den breda, synd- och lustfulla vägen respektive den smala, rättfärdiga späkevägen är inte alltid så lätt (fast egentligen jo, ganska lätt ändå, har alltid haft svårt för det där med synd [men lätt för att synda]):
Så likafullt: här går vintervägen mot nya, allt mindre djärva mål:
Tes: Att veta vad man vill (eller inte vill) är inte lätt (utan svårt); inte heller att göra (eller inte göra) det man vill (eller inte vill) är lätt.(utan svårt).
”Att göra det man måste, är att göra det man vill,” hävdar Mikael Rickfors i den gamla goding-rockaren Vingar.
Vad betyder det? Antagligen att man alltid ska göra precis det man vill.
Är det så bra då? Nja, vet inte det jag. Inte ens i Sverige, ett av jordens mest individens frihet-inspirerade länder, är det så lätt att alltid göra det man vill. Och nog låter det ganska egotrippat, eller?
Och inte är det så lätt att alltid veta vad man vill heller. Det kan vara ”å ena sidan men å den andra” (sidan) i all oändlighet. Det kan finnas 25 olika handlingsalternativ, och så tror man att det finns ett enda som är absolut bäst. Jaha, men vilket är det då?
Råden står som spön i backen: Följ ditt hjärta! Gå efter magkänslan! (Obs, gäller inte vid vid magknip eller svår diarré.) Var klok nu! Tänk efter! Gör det förnuftiga.
Belägg 1. Man kan vilja olika saker på samma gång. Ta sista milen i ett maratonlopp. Stora delar av kroppen (musklerna i bena t.ex.) säger: Stopp stopp stopp, sluta springa! Vila! Men delar av den kroppsdel som kallas hjärnan säger tvärtom: Go go go! Du kan persa! Nu eller aldrig, nu har du chansen att gå under tre timmar.
Frågan är förresten: Är detta en emotionell eller rationell inställning hos hjärnan? Andra delar av samma kroppsdel, hjärnan alltså, (är emot att skilja på hjärnan och kroppen, hjärnan sitter i huvet, och huvet är väl en del av kroppen, eller hur?) resonerar nog rationellt och klokt så här: Bryt nu loppet, för fan. Du riskerar att skada dig om du springer vidare. Lyssna på vad resten av kroppen säger. Den har fått nog!
Det är en kamp mellan (h)järn-viljan och ”ge upp för det gör ont-viljan” i samarbete med ”ge upp för att det är klokt-viljan”.
Belägg 2. ”Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej, när jag ser en tjusig tjej”, skaldar Robban Broberg i låten Jag måste hejda mej. Detet säger ja, men överjaget säger nej. Skulle kunna ses som ett tvärtom-läge, i förhållande till sista maraton-milen. Känslan (hjärtat? tredje benet?) säger ja, men det samhälleliga förnuftet säger nej.
Belägg 3. ”The winding river ceased to flow / my spirit was hovering still / no forms, no colours in my mind / it was life against my will”, heter det i min berömda (och över 1.000 gånger på Spotify spelade) hitlåt Catch Your Dreams. I översättning: ”Det var ett liv mot min vilja” således. Vilket torde innebära att textjaget (J.T., texten är självbiografisk) inte vill leva, utan snarare vill ta livet av sig. Nåväl, har så skett? Bevisligen inte, jag sitter ju här livs levande och skriver den här texten. Textjaget är sålunda rov för stridiga känslor: Dels vill han ta livet av sig, dels inte (eftersom det är jobbigt, kräver stort mod, och verkar farligt). Dels vill han inte leva mer, dels ändå leva vidare, för på så sätt slipper han sluta som självspilling.
Nej, att göra det man vill är förvisso inte det enklaste, även om man så måste det aldrig så mycket. Inte heller att göra det man inte vill är direkt snötet i näven. Det är lätt att skjuta sig i foten faktiskt. Olika kroppsdelar bråkar med varandra och vill, respektive inte vill, olika saker. Inte minst den kroppsdel som sitter inne i huvet (hjärnan, i de flesta fall) krånglar ofta till det över hövan.
Men tror du då inte på den fria viljan? hör jag någon invända. Nähä, si det gör jag inte alls. Att göra det man vill är inte fritt, det är ett måste…
Not 1: Notera den eleganta cirkelkompositionen; inledningens Rickfors-citat återkommer i textens avslutning.
Minns när min gode vän Åke B och jag fick syn på den här fågeln för första gången. Ja, en hel mängd av dem faktiskt. Det var på de där ängarna mellan Broaryd och Skeppshult, där vägen korsade Österån (tror jag den hette) på en liten puckelbro (där den tuffe, näst intill smått illegale taxichauffören (fanns en laglydig också) Agne T i Broaryd brukade leka chicken race med mötande bilar. Den där bron var fin att smygröka under, för övrigt.) Åke och jag var kanske på väg, på cykel eller moped, till Skeppshult för att träna fotboll, vad vet jag. I alla fall, plötsligt fick vi där syn på en hel mängd helt osannolika fåglar en bit från vägen. De såg konstiga ut, tyckte vi. Ingen ordning på färgerna i fjäderdräkten, liksom.
När vi kom hem igen så småningom kunde vi, med hjälp av Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige, konstatera att det rörde sig om björktrastar, eller snöskator, som det ibland hette på den tiden. Denna art häckade då i Sverige bara i Norrland, men kom söderut på vintern.
Ny art! Kryss i artlistan!
Nuförtiden finns de ju överallt, även här i södra Sverige; en av de få arter som anpassar sig till den invasiva, dominanta, utträngande allt annat-arten: homo sapiens nämligen, och faktiskt ökar i antal. Totalt sett har antalet fåglar annars minskat med 25-30 procent i Sverige sen 1970-talet.
Roade mig med att försöka översätta texten till min egen låt: Water. Så här blev det (jämför gärna med låttexten på engelska):
inget vatten
inget liv
– stryptorr
– grymdöd
utan vatten
inget liv
ta mig till floden
flytande uppströms
själsskälvande
drömmande
floddrömmar
i för evigt fred
i sakta drivande
ultrarapid
i ljus korallvåg
sjunkande
o drunkna mig
i oceanen…
tappar vi greppet?
livet på jorden
på spel
önskar
drömmer
dyker
– SOS –
darrar på kajen
återvänder
till slut och till sist
till vårt ursprung
i havet
kom!
låt oss gå ner
till porlande
bäckens
silvriga vatten
döpande i den
våra fötter
fuktande
läpparna
svala regnet
stillande törsten
smärtförlösta…
Jomenvisst, som norrlänningarna säger, det blev en höjdarkväll. Började lugnt och slutade lugnt, dessemellan mycket rock’n roll. (Ja, jag snackar om Sunkbinas spelning på Blue Velvet ikväll, alltså.)
Låtlistan:
Minnenrik
Cry Once More
Fearless
Tidigt om morgonen
Water
Fire
Earth
Air
Mirage
En gång skall stenen
Vilken/a var bäst? Mindre bra? Sämst?
Ja, inte vet jag. Jag var mitt upp i’et…
Men bautaroligt var det!
Laddar för fullt för giget på Blue Velvet i morgon (Utbult & Borneby; utväxtrestaurangen på Kulturhuset). Generalrepet idag gick så bra att man kan bli orolig… Men ändå: Hjärtligt välkomna om ni har tid och lust. Alla bord är bokade, men det går alltid att slinka in för en öl och en häftig musikupplevelse! Här lite mer information:
J.T. & The Soggy Bees
Vilken sorts musik spelar J.T. & The Soggy Bees? Svårt att svara på, variationen är stor. Det finns inslag av blues och bluesrock, reggae, folkrock, ballader, m.m. Texterna kan handla om kärlek likaväl som miljöförstöring, de kan vara mörka och dystra eller extatiskt glada. J.T. skriver låtarna, tar dem till bandet, som bearbetar och stundtals gör om dem till något helt annat. Låtarna är känslobärare, vi vill göra intryck på publiken med vårt uttryck. Med spelglädje och engagemang kan även de bluesigaste låtar bli till lyckliga musikupplevelser.
Bandmedlemmar: Jörgen Larsson (J.T.), sång, gitarr
Hanna Maurin Söderholm, bas
Tobias Ruhtenberg, gitarr
Christer Theandersson, trummor
Nedan fyra länkar, som ni kan använda om ni vill (om man vill googla eller söka på Spotify är det enklast att göra det med “Soggy Bees”):
1) Till våra låtar på Spotify:
2) J.T. & The Soggy Bees hemsida på facebook:
3) Till livekonsert på Hemgården, The Hemgården Sessions.
4) Till bandets sida på min blogg/hemsida.
Ett par av våra trogna fans:
En gång skall stenen du krälar under
lyftas från dina skuldror
och förbrinna
