Månad: december 2022

kanske inte ett gott
det vore att ta i
men åtminstone
ett lite bättre
kommande
jämfört med
det lämnande
tillönskar jag Er
(även om det inte
har nån som helst betydelse
vad jag önskar hit eller dit)

det är förbanne mig
inte för mycket begärt
med tanke på hur
jävla vidrigt
2022 varit
i världen
ja, inte överallt förstås
tänker mest på kriget
i Ukraina
grottmänniskoinvasionen
i Ukraina
massmördarinvasionen
i Ukraina
mycket mer funnes
att tillägga
vad gäller den
så kallade
stora världen
och den är stor
det kan jag intyga
för jag har vart
runt den
den är gigantisk
med människomått mätt
särskilt oceanerna
är jävligt stora
och ändå
ändå håller vi på
att förstöra alltihop
eller åtminstone förändra
genom vårt blotta antal
alla vill ju så klart
och med all rätt
ha allt
och lite till

vad gäller den så
kallade lilla världen
är det väl inte så illa
(jag tror att världen
kommer att gå under
men jag kommer nog
att klara mig ganska bra)
och det är ju Ni
i den lilla världen
som är Er
Er som jag tillönskar
ett bättre 2023
än 2022

vänner
några få
bekanta
några fler
hör ni nu
vad jag säger?
Lite bättre nytt år
än det gamla!
säger jag
och jag menar det
varför skulle jag inte
mena det?
mitt ledord i livet
är lite gammal god
mänsklig hygglighet
jag jobbar för det
jag har ingen anledning
att inte önska er
ett någorlunda
gott nytt år
så jag ljuger inte
när jag säger det
jag säger det inte
för att va trevlig
för mig är trevlig
snarast ett skällsord
så den här lilla dikten…:

Ära vare den heliga
trevligheten!
Kittet mellan
köttets lust
och innerrummets
obotliga
ensamhet

…är snarast cyniskt
ironisk…
Så än en gång:
hyfsat gott nytt
alla vänner
och bekanta!

Coda:

men tiden far i träden
gråter och låter i träden
åh, känner du inte
– vännen min –
hur tiden
far
i träden?

Fundera över nedanstående sju frågor. Jag vill ha era svar senast vid lunchtid 1:e januari nästa år, 2023. Kan inte lova att jag lägger ut dem på bloggen direkt; vill inte veta av några oförskämdheter och personangrepp! Finns dock inga begränsningar vad gäller antal tecken osv. Skriv gärna en sida eller två som svar på varje fråga. Det gäller ju att få syn på vad man tänker!

Frågor för 2022
Vad har varit svårt att erkänna för dig själv?
Vad var det svåraste du sa till någon?
Vad är annorlunda med dig själv idag, jämfört med samma tid förra året?
Vem vill du bygga en djupare relation med?
Vilken inre utmaning har lärt dig mest om dig själv?
Hur anpassade du ditt beteende till dina värderingar?
Vad var mest mest utmanande att fullfölja i år?

Skulle skriva en nyårsdikt. Men det blev inte bra… Vete fan, är jag slut som poet? Har kanske aldrig ens börjat? Tvivlet gnagde mig. Nu ska man ju i och för sig inte kasta den berömda yxan i den likaså berömda sjön, bara på grund av en stunds tvivlande misstämning.

Vad som dessutom hände, och som plötsligt ändå fick mig att inte helt tappa hoppet om mig själv som diktmakare, var att jag fick höra några rader av Göran Sonnevi, lästa av honom själv, i radioprogrammet Lundströms bokradio (avsn sänt 17 dec). Så här läste han:

de sista dagarna
är du mjuk
fin
som en tung frukt
det finns ett samspel
med frågor
svar
mellan våra
kroppar
om din kropp är mjuk
kan min också bli det
om jag kan älska dig
kan du älska mig
kärleken finns då
inte hos mig
inte hos dig
utan mellan oss
mellan våra händer

Det var särskilt slutraderna som fick mig att reagera. Kom plötsligt att tänka på min egen dikt Mellan. Har alltid tyckt den är bra, att den har djup, utan att riktigt kunna förklara varför. Så här heter det bl.a.:

Vill du veta
vad kärlek är?
Det är i mellanrummet
mellan de två
som älskar
du skall söka.

Parallellen till Sonnevis text (ur senaste samlingen f.ö.: För vem talar jag framtidens språk) är uppenbar, eller hur? Jaha, och vad kan vi lära av detta? Tja, inte vet jag. Men kanske ni?

P.S. Kanske återkommer jag med nån sorts nyårsdikt… det är ju en stund till tolvslaget… Vi får se.

Nina Hemmingsson, en stor favorit…

Devinera vem som skriver dig dessa fraser? Det är KADIR som knappar tangenterna!!! Din fars mest antika vän! Du memorerar väl mig? Min förhoppning är ditt ivrigt guppande huvud. Året numrerades till 1986 när jag visiterade er i Stockholm: Din leende mor, dina nunedkomna småbröder, din stolta far med sin färska fotostudio. Och så du som assisterade mig och din fars lärdomar i det svenska språket. Memorerar du våra språkregler? Då du var en korpulent språkbegåvad pojke med välvuxen aptit på glassar och Pez-godisar. Nu du är plötsligt en erigerad man som snart ska publicera sin premiärroman! Prisa mina gigantiska gratulationer! Ack, tiden tickar snabbt när man har humor, inte sant?

Digitalsnubblade över den här texten på min dator idag. Den fanns i dokumentet “Textsamling för hemtenta”, i katalogen “Rester från min pedagogiska verksamhet”. Sånt som exempelvis Min förhoppning är ditt ivrigt guppande huvud tycker jag är bautakul. Vad tycker ni? Har ni nån aning om från vilken roman citatet är hämtat? Varför är texten rolig (om den nu är det)? Den där textsamlingen för hemtenta fick mig i alla fall att fundera på läsningens roll i mitt liv, ur olika aspekter. Läsning för 50 år sen jämfört med läsning idag; i samhället, för mig personligen… Återkommer till detta.

Ögonblick som
flisor i tiden
när lämna hemmet
är seger i striden

Ögon förblindas
av tårar snart
men hjärtat
ser klart:

Det är dags,
nu är dags
ett annat liv,
en annan galax

Ei-ya!
Solen vänder om
Ljuset kommer åter
Och vi ler och gråter
Och vi ler och gråter

Lån och översättningar… Men att dagen är 43 sekunder längre idag måste firas. Kanske kan det bli en låt så småningom. Älskar den där raden: Och vi ler och gråter… Det är Sanna Källman som hittat på den, i en svensk text till haitiska låten Feuilles oh…

Återigen en sån där dag då jag inte har en aning om vad jag skulle kunna lägga ut på bloggen. Nå, men skit i’t då, säger ni kanske. Lägg inte ut nånting! Jo, jag förstår vad ni menar, det är ett gott råd, visst är det…

Men samtidigt tycker jag det är lite synd att inte ändå… På sista tiden har det tillkommit många fler läsare av bloggen av någon anledning, enligt mitt statistikverktyg: 97 besökare och 221 besök hittills bara idag! Jag verkar vara på väg att svinga mig upp på ren influencernivå…! Ha ha, det där influenceriet tycker jag är bland det fjantigaste som finns (utan att veta ett dugg om saken egentligen).

Och det är ju definitivt inte heller så att tid saknas för min del att hitta på nåt. Efter det stora kalkon-tabberaset igår på Juldagen, med tio smaskande och stojande barn och barnbarn uppfyllande varenda en av alla mina 58,5 kvadratmeter lägenhetsyta med ett liv och ett kiv (var görskôj, bara så ni vet), så har det stora Annandagslugnet brett ut sig härstädes. Gott om tid till vad jag vill.

Okay, jag drar till med min lilla tidsvisa. Den sjungs till samma melodi som Nu är det jul igen, så det passar ju bra. Och den är genial, det tycker jag verkligen; har nåt slags djup i all sin enkelhet. Den handlar om att vi alla alltid lever i ett psykologiskt nu. Vi kan tänka på dået och senet i vårt nu, men kan egentligen inte lämna nuet. Och vi har svårt att hantera det pågående flödet av händelser och rörelser och därmed tid – jfr visans medan nedan! Vi vill väldigt gärna frysa ögonblicken för att få dem tydligare.

Nu är det nu igen
o nu är det nu igen
o nuet varar än till sedan ://:
Men det var inte sant
men det var inte sant
för däremellan kommer medan ://:

Först ytterligare ett belägg (se föregående inlägg):

Min dotter hade teorin att den här trenden kunde bero på att det är så svårt att avbilda ögon på ett fint sätt. Någon tyckte kanske att det var praktiskt att slippa detta, genom att helt enkelt dra ner luvan framför ögonen. Inte otroligt…

Men först som sist, och allt däremellan:

En God Jul önskar jag Eder!

Gäller alla trogna (och otrogna) bloggläsare, och många därtill – men inte Puuutin och hans anhang…