Månad: september 2022

Denna fox snake låg på vägen, lätt skadad. Han gav mig onda ögat när jag närmade mig på knä och ville ta bilder. Och det kan man ju förstå, mitt beteende liknar ju folk som filmar olyckor och liknande med sin mobiltelefoner, i stället för att hjälpa till. Men jag vågade inte försöka få undan honom från vägen, där han ju riskerade att bli överkörd igen; var rädd för ett supergiftigt utfall.

Förresten var det nog inte onda ögat jag fick, bara en kyligt främmande ickeblick från en alternativ verklighet…

Allt är inte bara elände med den globala uppvärmningen. En trolig positiv effekt av densamma är att vi ända här uppe i nordvästra delen av Wisconsin kan få njuta åsynen av pelikaner, hornpelikaner närmare bestämt; majestätiskt flygande (2,70 m vingbredd) eller lättjefullt simmande i Lake Michiganska vatten. Detta var otänkbart när jag var här för första gången för cirka 20 år sen.

Den här gången har jag hittills dock enbart siktat ett enda exemplar. Kan bero på att de dragit söderut redan, eller också handlar det om den just nu härjande dödligt smittsamma fågelinfluensan. Anyways, den här paddlade runt utanför hamnen i Gills Rock igår morse:

P.S. Det där med positiv effekt var gravt ironiskt menat… D.S.

Just det, grodan (den oräliga) gjorde min dag idag (it made my day). Tog ett helt vanligt steg i de helt vanliga bruna fjolårslöven – plötsligt poppade den upp, hoppade upp, på en björkstam som råkade ligga där (på marken). Satte sig i perfekt fotogenisk position – och behagade sitta kvar så i nästan 15 minuter.

Så vacker…

Imse Vimse Spindel
klättra uppför trå’n
Ner faller regnet
spola spindeln bort
Upp stiger solen
torkar bort allt regn

Just så, det regnade i natt, följt av solsken. Och där befinner vi oss för närvarande; nätet är som synes tomt och övergivet. Huruvida fortsättning följer, och Imse, med tillnamnet Vimse (som jag tror han fått enbart av prosodorimtekniskaskäl, har ingen anledning att tro att han skulle vara speciellt vimsig av sig), har möjlighet att klättra upp igen (som det ju så vackert heter i visan), därom veta vi intet. Fortsättning följer – eventuellt.

Igår var det kvalmigt fuktig sensommar, idag är det kyligt blåsig förhöst. Ganska skönt ändå.

Planerar att spela in ett litet röstmemo nere vid stranden varje morgon i soluppgången, för att försöka utröna och komma ihåg vad vågorna vill säga mig. Här de två första morgnarna:

Ja, eller dragonflies som det heter på amrikannska. Lyckades få hyfsade bilder på två stöckna såna vid första promenaden idag.

• 

• 

Och därtill en anskrämligt dålig bild på en illröd kardinal (inte dom som väljer påven, alltså), som flög förbi men höll sig undan.

Men ljusspelet över vattnet och himlen tröttnar jag aldrig på att förundras över…

Efter blott 25 timmars resande kunde jag lägga mig till ro i min lilla amerikanske stuga, en liten bit vid sidan av det stora sommarhuset (se tidigare inlägg “At the lake”). Tidsskillnaden är sju timmar, jämfört med Sverige. Så klockan två på natten (nio i Sverige) vaknade jag. Och direkt greps jag av den öronbedövande tystnad som råder här, långt långt ifrån alla storstäder. Och stjärnhimlen! This is a designated dark sky area!

Detta skall hädanefter – de närmaste 10 dagarna eller så – vara min musik…

Ja, visst var det ett jättekliv att ta sig över den vida Atlanten. Men jag såg den egentligen inte alls. För så är det ju när man flyger. Upp i luften och sen plupp ner igen. Inget har man sett, men långt har man färdats…

Men jag är nog för gammal för sånt här egentligen. Det är jobbigt att flyga långt och länge, jäkligt jobbigt. Och nu sitter jag på O’Hare International Airport i Chicago och ugglar. Sista flygetappen, till Green Bay, en bit upp i Wisconsin är tre kvart försenad.

Jag såg ett stort flygplan lyfta från Landvetters asfalt – otroligt! Det borde inte gå egentligen! Nu har man ju vant sig av med synen också, pga pandemin. Och ändå vågar man sätta sig i en sån där helvetesmaskin. Sitter till och med och väntar på ytterligare en, på Bryssels flygplats. Den ska ta mig över Atlanten, till Chicago, är det meningen. Kan det verkligen gå väl?!