Månad: september 2022

Konstutställning

Besökte idag en utställning av den relativt okände fotokonstnären Nossral Negröj på galleri Söderljungsgatan. Temat var vatten och vågor. Här några smakprov (högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” för att förstora).

.

Och redan är det fredag igen…

Ja ä de inte fasen va tia går, som urfôvelen (urmakaren) sa till kunden som väntat på att få sin klocka reparerad i ett helt år (har jag skrivit detta tidigare här? vet inte, seniliteten slår till). Kom hem i onsdags, och nu är det redan fredag kväll. Och vad har jag gjort sen jag kom hem? Har jag använt min utmätta tid här på jorden på ett meningsfullt sätt? Ja, därom tvista inte de lärde, det är nog bara jag som bryr mig.

(Fast jag vet inte… Det är så mycket prat om den där korta, utmätta livstiden. Så gott som aldrig hör man något om den prenatala eller den postmortala tiden. Hur tillbringar man dem? De lär ju trots allt vara så oändligt mycket mer långvariga än den korta tid vi vandrar (eller slöar i soffan) här på den blå planeten. Å andra sidan vete fan hur det är med sinnespåkopplingen före och efter livet. Man kan ju misstänka att det inte är så mycket smakande, luktande kännande, lyssnande eller seende på gång där… Och mitt valspråk har alltid varit: Behåll sinnena på! (Jag har fått det från den där historien som Dean Martin brukade dra om att Ingen fara, allt är lugnt. Ni kan röra er fritt i flygplanet. Men behåll säkerhetsbältena på!))

Alltnog, jag snor ihop det här vidvinklade inlägget med en bild från för några dar sen. Inte tänker den här spensliga figuren några futila tankar likt de mina ovan… Hen vet nog inte ens att hen är en insekt (men det vet jag, för hen har sex ben, inte åtta som spindlarna).

Hemresa

Nu har jag börjat packa för hemresan. Startar 15.30 från Green Bay Airport, mellanlandar i Chicago och Bryssel, landar i Göteborg 17.25 i morgon kväll. Om allt går som beräknat, vill säga. Det blir 26 timmar restid ungefär. Att dra ifrån: de 7 timmar jag vann på hitresan förlorar jag tillbaka nu. Återstår 19 timmar. Plus den tid det som går åt för att ta sig härifrån till flygplatsen (2 tim) och hem från Göteborg. Inget man ser fram emot precis. Betydligt finare och upplevelserikare att åka lastbåt över Atlanten, som jag gjorde 2017.

Det här ska jag skriva i minnesboken innan jag far, tänkte jag. Det är ett s.k. akrostikon, där första bokstäverna på raderna läses vertikalt som titeln på dikten, kan man säga.

To see summer give way to early fall
Hearthealing hopes of the horizonous sky
Epiphany voices of the soughing woods

Life is deep and simple here
All you need is everywhere
Keeping in touch with the starlit night
Eating and drinking the sunwarmed day

Emerald leaves still, every one of them seriously taken
Xylophones of migrating birds in the air
Pockety picking of acorns and cedar cones
Every scooting little squirrel joyfully doing its duty
Roaring of the mighty Michigan waves
Intimate whispering of the lilting wavelets
Extracting all of nature’s tasty sounds and sights
No man nor woman is an island here at the
Cureton Cliffs where timeless life can be lead in the lee of
Everlasting moment memories of what was, is, and once will be

P.S. Mina vänner, som jag bor hos, heter Cureton. D.S.

P.S.2 Kolla gärna in resultatet av vad jag ägnat mig åt mycket under mina dagar här, fotostrosning nämligen. Bland det bästa jag vet nuförtiden. Finns att se i albumet SummerFall in Door County, på Flickr. D.S.

Visuella metaforer

Visst går det att översätta bilder till känslor, eller hur?

Sorg kallar jag den här:

Men den kan inte få stå oemotsagd. Jag är ju en gladlynt och optimistisk typ, som ni vet. Så här kommer lite hopp:

Å det kan ingen hjälpa, det får gå hur det vill, jag öser på med en dos skönhet också:

Skulle ni ha lust att se mer bilder av samma fotograf, så kan jag tipsa om mitt nya album SummerFall in Door County på Flickr; ett klick på den blå länken och ni är där.