Mot all förmodan har jag lyckats få nätkontakt här ute i Mana Pools-“vildmarken”. Det är cirka 35 grader varmt i skuggan och vi sliter och jobbar med två safaris per dag; delvis med jeep, delvis till fots.
Elefanterna är ett något störande inslag i campen; man kan inte alltid gå till sitt tält, för att det står en elefant i vägen.
Men mellan de hårda foto-arbetspassen njuter vi fina måltider och svala drycker. Och när tillfälle ges slöar jag i tältet, blickande ut mot den väldiga Zambezi-floden:
Med den här maskinen tog jag mig ner till södra Afrika igår. Det var ett helvete. Mellan mig och att få gå på toa eller bara sträcka på benen satt en sån där “bresare”, alltså en gubbe som bara brer ut sig, skrevar och tar armbågsplats på ett fullständigt självklart sätt och som gör livet till ett helvete för alla bredvidsittande. Och han tänker inte ens på att han gör det!
Och den här hade dessutom nån sorts lodenrock mitt i svetthettiga kabinen – hela vägen! I åtta timmar! Utan att tänka på det! I åtta timmar ständigt utsatt för hans beröringar, utan att kunna göra nåt åt det. Fy fan.
På det följde nio timmars väntetid över natten på Nairobis flygplats… Men det var mitt eget fel som bokat så dumt. Säkert för att jag är så jävla snål ibland… Vet inte, minns inte. Jag vart rent yr i mössan av sömnbrist, så mycket kan jag säga.
Men nu är jag framme. I Harare, med gott resesällskap. Under över alla under. Kanske inte blir nåt på en vecka här på bloggen nu. Ingen aning om hur det är med nätkontakt ute lodgen vid Mana Pools, dit vi ska ta oss i morgon.
Men i så fall får ni ge er till tåls… Den som väntar på nåt gott…
Ja, efter att ha hoppat ur sängen cirkus 03.15 (vaknade självmant 03.00, hade annars hoppats på att bli väckt av väckarklockan/telefonen för första gången på 30 år, men tyvärr…), pigg som ett vinterny, intog jag en snabb första frukost, varpå jag rattade min Orange Energetic Polo (95 hp) till Landvetter flygplats. Elegant seglade jag igenom säkerhetskontrollen (med blott liten extrakoll på den nyss inköpta lätta, lilla resetandkrämstuben och resedeon (Frisk & Skön); dessa befann sig inuti, när de borde befunnit sig utanför väskan).
Nu redan på Schiphol Airport, Amsterdam. Efter en liten English Breakfast, inkl. en bira (redan druckit kaffe två gånger idag) är tillståndet någorlunda gott (därav det käcka första stycket ovan). Men vänta bara, innan jag är framme vid destinationen Mana Pools på torsdag förmiddag lär de befarade strapatserna ha tagit ut sin rätt…
Egentligen beror allt på den här fantastiska bilden (apropå motljus förresten, ämnet för förra inlägget…):
Flodhästar i Mana Pools, Zimbabwe; bilden syns tyvärr inte i sin helhet här.
Så fort jag såg den bilden tänkte jag: Jag måste dit! Måste ge mig chansen att fota ett liknande motljusgap…
Och så blev det, för i morgon smäller det: riktning Zimbabwe… Tidigt som fan, 6.10 går flyget från Landvetter, måste gå upp vid halv fyra-snåret. Lång väntan i Amsterdam, och en hel natts väntan i Nairobi, Kenya. Dåliga flygförbindelser till Harare, Zimbabwes huvudstad. Ska anlända dit onsdag förmiddag, sen övernattar gruppen där; det är en gruppfotoresa, ledd av den kände fågel- och djurfotografen Brutus Östling (kolla hans bilder från platsen här). Först på torsdag flyger vi ut till målet, Mana Pools nationalpark vid Zambezifloden, med ett litet, chartrat plan.
Låter det mödosamt? Ja, det tycker jag också. Det känns som att resemödan kan komma att överträffa reseupplevelsen…
Nåväl, på plats, i den lyxiga (?) lodgen vid flodens strand, omgiven av alla djuren (några av de 4 procenten kvarvarande vilda däggdjuren bl.a.; 36 procent av däggdjuren på jorden är människor, 60 procent människans husdjur) blir det nog bra, får vi hoppas. Vi ska fotografera gående till fots, sägs det, inte åka jeep som är det vanliga på safaris annars. Blir bättre lejonbilder om man ligger ner på marken och fotar. Då har man chansen att få till den där softa, suddiga bakgrunden: bokéh kallas det (japanskt ord för ”oskärpa”) nämligen, som låter motivet framträda på ett helt annat sätt än mot en rörig bakgrund.
Ingen aning om hur cyberförbindelserna är där ute i bushen, och om jag kan upprätthålla bloggen eller inte. Vi får se. Ska komma hem 8 oktober, är det meningen. Gör jag inte det är jag förmodligen uppäten (av exempelvis ett lejon eller en afrikansk vildhund).
Motgång, mothåll, motlut, motvind… Ingen hejd på motigheterna. Desto läckrare då att motljus är något väldigt positivt i fotografens öga… Medljus är mestadels platt och tråkigt, sidoljus kan väl vara lite skuggspeleligt intressant så där. Men motljus, det är alla dar! Blott riktigt goda bilder motljus har!
Jag har abnormt svårt att motstå genomlysta motljusblad, och har tagit alldeles för många bilder på sådana…
Det bor en mås på taket, den är så vit och fin Den finns där alla sommarens dagar Den flyger bort närhelst den behagar Den låter som John Coltrane i en helvetesmaskin och man vet ej om den skrattar eller klagar Nej, man vet ej om den skrattar eller klagar
Det bor en mask i mullen och den är hal av slem och hans dag är lika dunkel som natten Ja, hans dag är lika dunkel som natten Ej har den något huvud och blott en enda lem Och den livnär sig på rötter och på vatten och den bor här utanför i rabatten
Och uti den rabatten, där växer det en ros Gud signe, som henne växa låter Och give henne tröst när hon gråter För när masken går i rötterna stämmer rosen upp en blues och hon skriker, fast det ingenting låter men bladen faller bort när hon gråter
Om våren, om våren det är en bedräglig tid då alla glada visorna skrödas och kärleken blir till att förödas Det enda jag vill ha är en liten smula frid för lika väl som rosen den röda skall även jag de maskarna göda
Jo, jag sitter här och tänker en smula på döden. Aj aj aj, säger ni, är han olycklig och trött på livet på nåt sätt? Nja, egentligen inte, säger jag. Inte mer än vanligt i alla fall. Men jag kom att läsa Nette Wermeld Enströms reflektioner kring nyligen publicerade En liten bok om konsten att dö. Boken är skriven av Ulf Nilsson, känd som barnboksförfattare bl.a., och handlar om hans sista dagar i livet; han led av obotlig cancer. Jag har reserverat boken på biblioteket, och återkommer eventuellt till den. Tills vidare några intressanta citat från Wermeld Enströms mycket välskrivna text:
”En liten bok om konsten att dö” är ett kortfattat men djupsinnigt stycke litteratur där Ulf Nilsson inte bara tar farväl av livet utan även skildrar en högre känsla av samhörighet med allt levande än någonsin. ”Vi som dör en viss dag är inte bara människor, utan katter, insekter och mossor”, skriver Nilsson: ”Jag förstår inte. Varför vi skulle särbehandlas av en gud? Jag är inte bara människa, jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”
Googlade lite på frågan “delar vi människor arvsmassa med allt annat levande på jorden?”, och fick det här svaret på en sida från Lunds Universitet:
Intressant nog så tyder molekylärbiologiska data mycket starkt på att allt liv på vår jord har samma ursprung! Det handlar bland annat om likheter i uppbyggnaden hos arvsmassans DNA. Särskilt intressant är att den genetiska koden är i stort sett densamma för alla levande organismer.
Inte illa! Jag trodde det mera rörde sig om poetisk aningskunskap, det där om att vi inte bara mentalt utan rent biologiskt skulle vara en del av allt levande i biosfären, men det var alltså mer än så. Om ni klickar på länken ovan så kan ni få mer faktakött på de mentala benen.
Saxar lite mer från Wermeld Enström:
Vi kan åtminstone förundras över vår högst märkliga art, som besitter sådan kraft att skapa, sådan makt att förstöra.
Mänskligheten är utan tvivel ett hisnande fenomen. Och visst är det konstigt att vi delar arvsmassa med allt annat levande men att inga andra arter någonsin har yxat bilder i bergen och karvat tecken i klipporna.
Det är inte konstigt att ett samhälle som så systematiskt utrotar livets förutsättningar också förtränger döden, och att döendet här ses som något som ingen vanlig medborgare ska behöva förhålla sig till ”i onödan”.
Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet. Men framför allt är det också en enkel och äkta berättelse som sida för sida tunnas ut, likt planetens ekosystem som även det töms på liv inför de utslocknade stjärnorna och med oss själva som enda vittnen.
P.S. Inläggets rubrik är förstås ett citat från Astrid Lindgren, som alltid började sina telefonsamtal med sina systrar med att säga “döden döden”. Så var liksom det grundläggande ämnet avverkat. Sen kunde man prata om annat. D.S.
…tired of the US. “Land of the free!… ha! “Home of the brave”… ha ha! Men det gäller förstås för vartenda jävla land på globen. Men det är bara det att the US har haft såna jävla anspråk! Eller snarare: vi har haft såna jävla anspråk på Staterna… Vi är amerikaniserade… Efter ytterligare två veckor over there känner jag mig något lack på alltihop egentligen… Men vilket land egentligen, vilken kontinent! Utrymme, natur, tillgångar, allt! Fast folket som bor där… Som ni vet betecknar jag mig numera (alltid kanske…) som en atroposkeptiker. Och det gäller inte minst när det gäller amerikaner… Rasist! hör jag någon ropa. Jovisst, sån är jag, sån är ni, såna är vi allihopa…
Havets hand för så varsamt de stormbrutna skeppen till vikarnas ro. Där ligger de lyckliga vrak med småfisk i buken. Lång. Dyning. Lullar dem. Långsamt. Till ro.
Dikten har Elmer skrivit, bilden har jag tagit. Elmer och jag har haft ihop det i många år.
Ja, så heter en dokumentär på SVT play. Just sett den. Hemskt. Slutet för hundratals miljoner människor. Och vi har oss själva att skylla, ingen annan finns att skylla på.
Min antroposkeptiska livshållning förstärks alltmer.
No water, no life Make no mistake about it No water, no life There’s no doubt about it Strangling drought’s cruel death Where there’s no water There’s no life No water, no life
