De hade träffat varandra ett par, tre gånger, Franny och Niall. Första gången var när hon i vredesmod lämnade en föreläsning han höll, har glömt varför. Sen dissekerade de en död mås tillsammans. Han ringde på hennes dörr efter ett par dar, ville inget särskilt. När hon frågade varför han hälsade på sa han att det var för att de skulle tillbringa resten av livet tillsammans. Lite senare följde hon efter honom i smyg till en voljär (stor bur) med fåglar i. Där kysstes de. På kvällen blev det bröllop:
Vi gifte oss samma kväll som vi kysstes i voljären. Satte oss på våra cyklar och trampade hela vägen tillbaka till stan, stannade till vid en second hand-affär för att köpa en gammaldags, brun kostym till honom. Till mig en lång silkesklänning i mjuka, bleka persikotoner vars känsla jag aldrig kommer att glömma. Niall slank in i någons trädgård för att plocka vita blommor till mitt hår och sitt kavajslag och han visste vad alla hette, men valde bara några luktärter. Vår nästa anhalt var en stormarknad där vi köpte bröd och en flaska champagne. Hela tiden pratade han mumlande i telefon, använde sina pengar och sina kontakter till att snabbbt ordna med hindersprövning och en vigselförrättare som var tillgänglig direkt. Inte bara ett symboliskt bröllop för Niall Lynch, nej, absolut inte.
Jag sparkade av mig skorna vid hamnen och vi gick barfota till vattenbrynet för att möta havet. Han hade frågat var jag ville gifta mig och jag hade svarat här, på den här platsen, exakt där jag en gång hört sagan om en kvinna som förvandlades till fågel. En bit av mig hade blivit kvar här den dagen. Jag visste inte om jag skulle hitta den nu, eller lämna kvar en bit till. Blåheten draperade sig över oss, fyllde hela världen och med den vår hud. Förrättaren kom och vigde oss och vi gav till och med varandra löften som vi hittade på där och då, löften vi senare skämdes över och skrattande skrev om, och ur ögonvrån såg jag svanarna som gled runt med sina elegant krökta halsar och väntade på brödet som vi tagit med oss till dem, och jag såg att han hade ett födelsemärke bakom örat och en skrattgrop på höger sida av sitt leende och gyllene fläckar i sin mörkbruna ögon, fläckar jag inte hade sett förut. Vi tackade vigselförrättaren och skickade iväg henne så att vi kunde sätta oss och dingla med benen över kanten och dricka champagne och mata svanarna. Fåglarna snattrade mjukt. Vi pratade inte om något särskilt. Vi skrattade åt oss själva och drack direkt ur flaskan. Vi hade stunder av obegriplig tystnad. Han höll mig i handen. Solen gick ner, svanarna simmade iväg. Tårar fann mina kinder och hans läppar i mörkret.
Det var helt galet. Och ändå. Jag tvivlade inte, ställde inga frågor, hade bara en känsla av oundviklighet. Det här var meningen och jag skulle förstöra det en dag, men just nu var det mitt, och hans, och vårt.
Utdraget är hämtat ur Den sista migrationen, av Charlotte McConaghy (2021 [2020]) (s 133 ff). En märkvärdig bok. Vet inte om den är så bra, men riktigt märkvärdig är den.
