Månad: juni 2022

Vägen var på väg
att ansluta sig
Men så väjde den
när den fick syn på mig

Vadan och varthän?

Jo, jag är skyldig er den svenska versionen av Little Musgrave (se tidigare inlägg). Innehållet i stort finns med, som ni kan se om ni jämför med den engelska texten – mutatis mutandis. Har försökt efterlikna stilen i en medeltida ballad; en hel del arkaiserande vändningar och uttryck förekommer. En medeltida ballad är alltså en en lång, berättande visa, med omkväde (refräng). (Har inget att göra med det som kallas “ballad” idag; ungefär i betydelsen “långsam, vacker låt”.)

Kan också vara givande att jämföra de litterära grundformerna vers och prosa. I inlägget Själva storyn har jag återgett händelseförloppet på prosa, dvs. som sammanhängande text, mening för mening. Nedan får ni berättelsen på vers (korta rader, ofta rytmiskt strukturerad); traditionell, slutrimmad vers till på köpet. Samma innehåll, men skillnaden i ut-/intryck är enorm, eller hur? Nu har jag visserligen till på köpet roat mig med att författa prosaberättelsen på lite vulgär, folklig prosa så där, medan låttexten på vers faktiskt är menad att vara på allvar. Dessa faktorer gör att vers- och prosaversionerna skiljer sig ännu mer åt än vanligt i det här fallet.

Balladen om Lille Jon och skön Esmeralda har en egen melodi. Tyvärr existerar ingen inspelning av denna än så länge (kommer så småningom). Men Únderfúnder (Marita P och jag) har framfört den offentligt en gång, på Uddebo byfest 12 juni (succé…).

Balladen-om-Lille-Jon-o-skön-Esmeralda-text

J.T. & The Soggy Bees

(Högerklicka, plus “Öppna bild i ny flik”, för att förstora.)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det är krävande att vara rockmusiker! Detta kan konstateras efter Soggies miniturné i Borås idag och igår. Igår spelade vi på Hemgårdens innergård. Folklig, festlig och fullsatt picknickkonsert. Publiken njöt av medhavd mat och dryck, men framför allt förstås: av musiken! Idag spelade vi på Pedagogiska institutionens terminsavslutning på Högskolan.

Succé på båda ställena, naturligtvis; slutade med att publiken stuffade vilt till tonerna av den afrikaniserade låten Tidigt på morgonen.

Själva spelandet går väl an, ja mer än så: det är ett lyft för själen. Men för- och efterarbetet, råddandet (sv: kånkandet) av allehanda utrustning; det virrvarriga sladderiet in adsurdum. Det är inte lika kul… Att spela 40 minuter innebär minst två timmars uppriggning och soundcheck före, en och en halv timmas hopplock efter. Turnélivet är inte bara en dans på rosor, helt klart.

Men slutet gott, allting gott. Den inre tillfredsställelsen efter ett lyckat gig är stor, mycket stor. Så här såg det ut alldeles i slutet av sista låten på Hemgården – det gäller att sluta samtidigt!

Idag 15 juni 2022 släpper J.T. & The Soggy Bees singeln Fearless fri i världen (eng release). Finns att höra på Spotify:

Fearless kommer att inta en hedersplats i låtlistan när vi spelar på Hemgårdens innergård ikväll. Den handlar om att oförskräckt, med full sinnesnärvaro i behåll, blicka fram emot den postmortala tillvaron, efter vårt kortvariga besök i denna den bästa och värsta av världar.

Fearless

Fearless: Leaving all what’s left behind
Fearless: Said and done’s gonna leave no sign
Humming ’bout what’s been and gone
Drumming on to whatever is to come

Fearless: Holding on to what I once used to see
Fearless: Caressing what my senses kept telling me
Embracing the world from north to south
Bittersweet now, the taste in my mouth

Chorus:
You can kill me if you like
Don’t care much anymore
There’s no nothing’s gonna dike
Washing us all
Into the sea of blight
Running running
From the burning gore
Far away from shore
Far away from shore
Fearless to my mind
Fearless gonna leave no sign
Gonna leave no sign

Fearless: Croaked the raven: No no never no more
Fearless: Struggling on and on whatever the score
Worn down to the bone from numbness and disdain
Faltering, stumbling in the pouring rain

Chorus x 2

Om ni hade problem med engelskan i Little Musgrave (se förra inlägget), eller om ni helt sonika var för slöa och slappa för att orka läsa hela den långa texten, så kommer här själva grundstoryn med mina egna ord, transponerad från vers till prosa och dessutom översatt till svenska, för att göra det ändå lättare för er.

Little Musgrave har fått namnet Lille Jon, Lord Barnard’s wife heter Esmeralda, och Lord Barnard själv har blivit Greve Gråman. Håll till godo:

Jo, det är ju så att lille Jon går till kyrkan den där söndan. Inte så mycket av religiösa skäl. Nä, det handlar mer om att han vill kolla in alla vackra damer som kommer dit, uppklädda i bästa söndagskyrkostassen. Och snyggast av alla är greve Gråmans fru, Esmeralda, det tycker Jon. Hon verkar inte tycka han är så ful heller, för dom kastar lite blickar på varann, å vips! Så har dom bestämt träff i hennes lilla lustslott Rosenro till kvällen. Jajamen, så snabbt kan det gå i en medeltida ballad minsann. I själva verket hade dom vart förälskade skitlänge, påstår dom båda. Fan tro’t…

Alltnog och emedan, en liten retlig väpnare hör och ser vad som händer, och han bestämmer sig direkt för å skvallra för greve Gråman. (Antagligen har han lite sluga baktankar på rätt många pengar i gola-lön, misstänker jag…) Ja, greven blir ju förbannad såklart, när han får höra detta. ”Talar du sanning har du förtjänat en rejäl hacka, men ljuger du så slår jag ihjäl dig!” muttrar han surt.

Greven ryter i och säger till alla sina hjälpgubbar där då, att dom ska rusta sig och hoppa upp på sina kusar. För nu ska det bli rida av: Mot Rosenrot! Fast inte med för mycket buller å bång, så Jon blir förvarnad. Men en av gubbarna är förtjust i Jon å blåser i ren ordertrots sitt horn för å varna (undras förresten hur det gick för han sen, jag menar, det troliga är väl att greven åtminstone lät hugga av’en en hand eller så; men inget sägs om detta i balladen).

Varningen var förgäves i alla fall. Jon var la lite orolig, tyckte han hörde nåt, där dom låg å gosade i sängkammarn på Rosenro, men Esmeralda lugnade honom. Hon var helt inställd på å vänslas i sänghalmen, och det gjorde dom med besked, skulle jag tro.

Men på morgonen bröta greven och hans gubbar in där i sovrummet och tog dom på bar gärning. ”Upp med dig å fajtas för ditt liv (din j-el!)!” vråla greven. ”Och klä på dig, för satan! Ingen ska komma å säga att jag slått ihjäl en naken man här.” Jon kommer la opp, men sakta som fan. Han är klart rädd som in i bänken, känner nog att det här barkar åt skogen fullständigt.

Greven har två bra svärd, och ger det ena till Jon. Och så blir det svärdfajt, envig kallade dom det på den tiden. Jon får in ett bra hugg och sårar greven rejält. Men nästa hugg är grevens, och det tar kål på Jon direkt. Greven frågar hånfullt vad hon Esmeralda, frun hanses, tycker om Jon nu, när han ligger där dö å blodig. Men hon ba, då ba, hasplar ur sig värsta kärleksförklaringen, trots det svåra läget. Hon känner nog på sig att det kvettar vad hon säger, hon blir ihjälslagen ändå.

Å mycket riktigt, den jävla greven delar frugan sin i två delar med sitt stora, blodiga svärd. Fy te fan… Han tycker han är tvungen å göra det, hedern (ha!) kräver det, typ. När han har gjort det är han ändå lessen direkt, å skriker om en grav att stoppa ner det älskande paret i. Det är bästa väpnaren och finaste frun som gått åt, går han på.

Verkar som han får men för livet av alltihop till på köpet. Han blir änna deppig och dyster, helt enkelt. Ja, inte undra på, säger jag, han får skylla sig själv. Han hade väl inte behövt ta i så där, kan en tycka. Kunde väl satt dom i fängelse på vatten å brö ett tag, och sen låtit udda va jämt, när det hade lognat ner sek lite…

Ja, det gäller låten Little Musgrave. Det är en s.k. traditional, med muntligt vidarebefordrad lyrics. Men jag har bara hört den med den irländska supergruppen Planxty, sammansatt av instrumentalister med stjärnstatus och sångaren Christy Moore. Moore har pietetsfullt redigerat den traditionella texten, och det är hans version jag ger er nedan.

Kan säga att cirka de första 10 gångerna jag hörde den här långa låten (nästan 10 min) grät jag. Nu, efter fyra decennier och kanske 100 lyssningar, gråter jag inte längre, men rörs fortfarande i mitt hjärta. Det handlar om ond, bråd död, men också om omöjlig kärlek – och jag finner det romantiskt till max, superromantiskt. Dessutom så utsökt väl framfört av Planxty, och inte minst av sångaren Christy Moore.

Men en god vän har påpekat, att det här bara är ett exempel på föraktlig hederskultur, med medeltida rötter förvisso, men spårbar ända fram till våra dagar, t.ex. i form av det förekommande kvinnoförtrycket i våra s.k. utsatta områden. Så kan det vara, men jag ser inte riktigt detta samband. Jag liksom glömmer det hemska våldet och blodet och upplever mest kärleken, och dessutom alla inblandade – t.o.m. den mordiske Lord Barnard – som på något sätt “ädla”; offer för en idiotisk hederskultur, tveklöst så, men trots allt (ibland hjälplösa, men ändå tappra) offer (eller, varför inte, hjältar…).

Nu är jag nyfiken på om ni har några åsikter i frågan, och dessutom lust att dela med er om dessa. Alltihopa har aktualiserats av att jag tagit mig före att göra en svensk fri version av denna gamla (medeltida?) ballad. Den hade världspremiär på byfesten i Uddebo i helgen, framförd av sångduon Únderfúnder (Marita P och jag). Återkommer till detta, men tills vidare ger jag er förlagan Little Musgrave, med Planxty.

Och så texten, inte helt lätt engelska, lite ålderdomlig förstås (har använt den som hörförståelse i skolan; uppgift: att återberätta storyn med egna ord), men helt begriplig. Och missa inte Christy Moores kommentar på slutet; en helt underbar irländsk touch på det hela.

Little-Musgrave

• 

• 

• 

• 

Har du tappat din papperslappen
Du människoslatt i natten?
Nå, vad stod där att läsa?
Räckte det livet lång näsa?
Var det om ett gemytligt
samlag, om än analt?
Eller angavs kanske
bara dagens datum
icke-digitalt?

Ack, alla dessa frågor
om livet
är en nolla eller
rentav en etta…
Inte lätt å
svara rätt på
i Agenda-diskus-
sionens hetta
Tänk om det i stället
nyansar sig upp och ner
på en skala
från ettan
till femman
Då sitter du där med
din lemmen
i klämmen!
Då blir du satt
på det hala!
Då har det analoga
tagit tabben
på det digitala…

Samtliga texter till de låtar vi planerar att spela på Hemgården på onsdag (15/6) ligger nu i Låttexter här på bloggen; i rätt ordning dessutom. Orden i låtar jag gillar är viktiga för mig. Och eftersom jag gillar mina egna låtar, så betyder texten förvisso mycket där. Tyvärr hör jag numera nästan aldrig vad folk sjunger live, och inte är jag själv alltid precis något föredöme när det gäller att vara tydlig med orden när jag sjunger. Nu ger jag er chansen, ni som kommer och lyssnar på onsdag (plus andra ev. intresserade) att kolla in texterna i förväg i lugn och ro. Bra va!