Jo, det var så att jag idag hade äran att bli bjuden på lunch av en god vän. Och det som bjöds (för mig alltså, för vännen var det dyrt som fan) var pastatryffel. Det var alldeles utsökt gottigottgott, det kan jag lova. En kulinarisk upplevelse. Och det var dessutom första gången i livet jag hade glädjen att inmundiga denna läckerhet, som jag hört så mycket talas om, alltså tryffel.
Vad är då tryffel egentligen? Jo, det är en svamp som växer vilt i delar av södra Europa. Den är emellertid smått utrotningshotad i vilt tillstånd, varför den också odlas – också i någon mån i Sverige, faktiskt; på Öland och Gotland, närmare bestämt.
Det finns svart tryffel och vit tryffel. Jag är inte rasist, men… den vita tryffeln är den allra exklusivaste och dyraste. Ett kilo vit kan betinga ett pris på upp mot 50.000 lusidorer (SEK)! Det jag åt härrörde alltså säkerligen från den svarta typen:
Nå men vad med rubriken då? Tryffelsvin? Jo, man dresserar svin (går också med hundar) för att nosa och böka fram tryffeln. Kände ju att min lunchrätt idag doftade på ett säreget sätt. “Aha och åhå”, funderade jag. “Med min känsliga näsa skulle jag kanske kunna få jobb som tryffelsvin på Gotland?” “Nja”, tyckte min goda vän, “det där ska du nog ta å skita i” (som Alfred sa till Lina apropå giftermålsplanerna). “Även om du är lite svinaktig ibland kan du aldrig konkurrera med dom riktiga doftspecialiserade nöffinöffarna. Å du har la’t bra som pensionär? Inte ska du behöva ge dig ut och nosa i markerna! Du vet, tryffel går väl an, men det finns hur mycket skit som helst som du kan få väderkorn på om du bökar runt med nosen i backen! Sånt ska du inte utsätta dig för.”
“Klok man lyder vis mans råd”, som salig sportreportern Mac Gänger brukade slå fast. Så jag beslutade fortsätta mitt goddagspiltsliv som lat pensionär. Men jag drömmer redan om min nästa läckra tryffelmåltid…
