I torvmossen hemmavid härskade Harry Stenberg. Han var något av en filosof, mitt i det dagliga kneget. Minns att han brukade säga, med sin ashesa röst: ”Jag tror inte på ödet. Jag tror på slumpen.” Sen satte han sig på dressinen och for ner till sina arbetare med en stor dunk vatten, om det var en het dag.
Det var inte så dumt sagt, det där. Dock är det ganska få människor, skulle jag tro, som erkänner slumpens överhöghet. Vi vill ju så gärna tro att det skall vara någon mening med allt. En vanlig lösning är att hitta på en gud som styr och håller ordning på världen. Vi uppfattar oss som universums centrum, inte kan det som händer oss bara vara tillfälligheter!?
Men jo, så är det nog. Höll på att tillägga, ”tyvärr” är det så. Men vid närmare eftertanke, kanske inte tyvärr: Om det vore en gud som styr, vad är det då för typ, med tanke på allt elände i världen? Och själva idén från början? Varför skapa alltihop och sen låta det gå åt helvete? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Hellre då skylla på en ansvarslös slump.
En mellanställning mellan slumpen och gud intar ödet. Begreppet antyder att någon oidentifierbar abstrakt entitet, om inte styr och ställer, så åtminstone förutbestämmer det som händer och sker.
Om vi vill kan vi förstås utnämna alla de betingelser som styr en människas liv för ödet. Mina gener, min uppväxt, mina vänner, det land och den tid jag lever i: lika med mitt öde.
Men hur kommer det sig då att jag tilldelats just detta öde? Jo, det är en ren slump, och inget annat. Inom ramarna för dessa betingelser, detta öde, finns ändå utrymme för lite fri vilja och personlig styrning i och för sig.
För drygt tre veckor sen lät jag operera in en takthållare (pacemaker). Själva apparaten sitter under vänster nyckelben, från den leder två trådar, via blodkärl, in till två elektroder, fastskruvade (!) i hjärtat. Den här mackapären skall se till att min puls inte understiger 45 slag i minuten.
Det blev mitt öde att sätta in en pacemaker…
Av outgrundlig anledning tycks takthållaren ha drivit upp min vilopuls från cirka 55 till 70 slag i minuten. Det visar upprepade egenhändiga mätningar. Är det verkligen okej? undrar jag. Har börjat tänka på att ödet kanske har tilldelat mig ett visst antal hjärtslag, allt som allt, i livet. När det antalet är uppnått är jag dödens. Om allt är förutbestämt kan det ju vara så?
Ödet räknar hjärtats slag. Slutsummeringen närmar sig…
Låt oss sen anta att jag lever tio år till. Då kommer mitt hjärta att ha slagit 78.884.000 slag mer än om jag inte haft pacemaker. Det totala antalet hjärtslag jag tilldelats är okänt, men nästan 80 miljoner slag extra…! Det låter inget vidare…
Ärligt talat, jag fattar egentligen inte att hjärtat orkar hålla på som det gör. Så otroligt många slag, hur fan kan det stå rycken för det?
Tja, det må gå som det går (det gör det ju ändå, när man minst anar det [som Ingo sa]). Finns kanske värre öden än att dö. Bara det går snabbt så…
Skall in på kontroll av takt-mackapären 16 maj.
