I huvet på Jörgen T
Idag när
jag städade
(vilket inte
sker så
ofta)
hittade
jag den
svarta lek-
saksbilen av
plast som
varit borta ett
tag
Den låg under
sängen
Så nu
har jag både
den svarta och
den gula
bilen igen
Det känns
fint och
tryggt
Ifall t.ex.
något av
barnbarna
skulle komma och
hälsa på
Tvåleluja!
(Tvålen försvann i samband med inspelningen av filmen Ratataa! 1956 (se videolänk i förra inlägget). Tidigt i morse, 66 år senare, återfanns den i en lägenhet på Söder i Borås. I sanning undersamt!)
Har just sett SVT:s långa dokumentär om Povel Ramel (som skulle fyllt 100 förste juni i år). Lite väl mycket hyllningskör ibland kanske, men oj oj oj, guldkornen är superba! Och så fick jag för mig att kolla in youtube-klippet med Var är tvålen? Helt urbota fantastiskt! Jag skrockar vilt!
Den där gubben som leker med båtar introt… man undrar vad han har där att göra? – absurt! genialt! ursinnigt roligt! helt enkelt.
I förrgår var jag på en konsert i Uddebo (en liten by vid Assmans strand, mitt emellan Svenljunga och Tranemo); en sån där konsert minsann / man ej beskriva kan. En typ av konsert som jag tror är mycket sällsynt på de flesta andra ställen. Tre lokala förmågor, Uddebobor, framträdde i det gamla nedlagda Väveriet: Furio Bigi på basfiol och sång (ursprungsland Italien), Jori Jant fiol (Holland) och Sasha Leuenberger gitarr (Schweiz). Publik i alla åldrar, från gamlingar som jag, till glatt kringtoltande små barn.
Musiken var av hög klass och publiken njöt i fulla drag, det kan jag intyga.
Ingen verkade ha tänkt på att ett så här fint arrangemang borde kosta inträde. Jag tycker verkligen vi gott kunde swishat ihop en slant till de medverkande, men det föll liksom bort i entusiasmen, spelglädjen, lyssningsglädjen.
Slika ting inträffar bara i underbara udda Uddebo, en plats där det annorstädes unika är vanligt förekommande. Ingen inspelad musik att bjuda på, men här får ni några visuella intryck från tillfället i fråga:
Musikerna
Publiken
Äntligen!
Nu är det över!!
Nu kan avstamp tas
mot nya djärvla mål!!!
De frühkostliga plågorna
viftar ett efterlängtat farväl
och fläsket har återfått
sin naturliga kokthet
Glömd är dess
tills alldeles nyligen
skrämmande anomaliskiga
stekta skepnelse
Och inte är det mer
än rätt heller!
Nån måtta får det väl vara!
Bara för att man råkat
sätta ugnen på 220 grader
i stället för de stipulerade 150
och därmed illa bränt
den hemlagade müslin
ska man väl inte behöva lida
hela långa lusiga livet för det!
Bar mig dock svårligen emot
att tillavfallettillfoga
de cancerogena
mandelpumpafröna,
alldenstund mat icke får förfaras
ATT SLÖSA MED FÖDAN
ÄR EN SYND!
Det fick jag lära mig
av far och mor
Hvarje morgon
i vid pass två veckor
haver jag sålunda
tvingat mig att inmundiga
denna bittra blandning
Men nu är det slut!
Det är över!
Förbi!
Nu mig hult
i glasburken väntar
nygräddade
solkokosroskärnormüsli
min gom till behag
i arla morgonstund
Ackockändå!
Livet är minsann inte bara en lek
Det är en dans på rosor också…
(Ja, ett inlägg om inläggen alltså. Det handlar inte om fiske, vill jag betona. Ställde upp i en metar-tävling på 60-talet, vill jag minnas, men fick inget napp. Har fiskat efter en hel del i mitt liv, och visst har det nappat då och då. Men då har det inte handlat om abborrar och mörtar!)
Säkerhetskopierade bloggen idag, och det slog mig återigen: Fan, det är mycket som är bra och intressant här! Innehållet är mycket varierat; foto, musik, text; trams och allvar. Nu fattar jag förvisso att allt inte faller er bloggläsare på läppen, men nog borde det finnas något för de flesta, tycker jag. Lite tråkigt bara, att allt så snabbt mals ner av tidens kvarn. Klicka gärna på någon slumpmässig månad i det förflutna i arkiv-spalten till höger på skärmen. Kanske finns det något av intresse som ni tidigare har missat.
Och varför inte kolla in någon av de andra underavdelningarna på hemsidan: Mina texter, Mina Bilder, Min Musik, Mina Resor, Mina Föredrag. Innehållet där förändras inte så snabbt, men so what! Vita brevis, ars longa…
För mig personligen är den här bloggen nån sorts “the story of my life”. Ok, den tar inte upp det allra hemligaste och mest personliga, men jag kan se vad jag hållit på med och vad som upptagit mina tankar (annars hade jag garanterat glömt alltihop…).
Kommer att tänka på tuffingen Elmer Diktonius, som en gång skrev: “En fingervisning för mina biografer: jag är fyrkantig.” Han förutsatte alltså att det skulle finnas biografer som intresserade sig för hans liv. Hans gravsten är mycket riktigt ett massivt, fyrkantigt granitblock, med den enda inskriptionen: “Diktonius”. För min del vill jag säga till alla de forskare och biografer som intresserar sig för mitt liv när jag är död och begraven: Glöm inte att kolla bloggen!
Svaret är nej. Det finns cirka 4.500 nyckelpigearter i världen, varav 69 i Sverige. Färg och storlek varierar, liksom antalet prickar; från 0 till 22. Kallas mångfald. Den röda, sjuprickiga nyckelpigan är dock den vanligaste varianten i vårt land.
En vuxen nyckelpiga kan äta upp till 40 bladlöss på ett dygn, 2.500 under sin livstid. Jag menar, bara en sån sak…
Nu har jag samlat inspelade låtar som tidigare publicerats på bloggen i Låtar från hemmastudion (15 låtar i nuläget). I de fall jag också gjort en video till musiken hittar ni dem i Hemmamusikvideor. Texterna kan ni oftast hitta genom att skriva in låttiteln i sökrutan till höger om bloggtexten.
När jag var liten (började med fåglar 1962) var grågåsen en ganska ovanlig syn i Sverige (i alla fall i de delar av landet där jag höll till). Nu finns den överallt. I Hornborgasjön är det grågåsen som skapar intrycket av näst intill superrik afrikansk fågelsjö (Lake Nakuru…), när det stora flertalet tranor flugit vidare, norrut eller söderut, beroende på årstid. Jag var vid den fina fågelsjön Draven i Småland häromdagen: tusentals grågäss.
På 60- och 70-talet var den mångtaligaste gåsen sädgåsen, som passerade förbi södra Sverige vår och höst. De där vildgässen, med Akka i spetsen, som Nils Holgersson och hans gåskarl slog följe med, lär ha varit sädgäss.
Kanadagässen fördes in i landet på 1930-talet av Bengt Berg. De förmerade sig och var framgångsrika, men har aldrig varit så talrika som grågässen är idag, långt därifrån.
En annan gåsart som ökat kraftigt är den vitkindade gåsen. Den häckade förr enbart på arktiska breddgrader; Novaja Zemlja och liknande platser. Nu är den oerhört mångtalig i vårt land under sträcktiden, vår och höst, och häckar dessutom på många ställen i Sydsverige.
Jag har inte hört någon plausibel förklaring till dessa stora förändringar i den gåsliga faunan i Sverige. Är det någon som vet?
