Månad: april 2022

Cybersnubblade över en artikel i Expressen från 28 december 2015, av Nina Lekander. Den hade samma rubrik som min rubrik ovan. Precis som Lekander har jag ett djupt och långvarigt förhållande till Gunnar Ekelöfs dikter. Ja, vissa dikter vill säga; vissa dikter har talat direkt till mitt hjärta – och till mitt intellekt vad det beträffar. De får mig att känna och tänka på en gång; allvarligt, glädjefullt, sensuellt, ångestladdat, suggestivt, osv. Andra dikter av Ekelöf får jag inte ut ett dyft av; de hoppar jag över bara. Så här skriver Nina Lekander bl.a.:

Ja, det är bara att bläddra på. Hos Ekelöf finns ju ungefär allt, inklusive bludder. Andra svenskspråkiga giganter inom lyriken – Stagnelius, Södergran och Tranströmer för att bara nämna några – är onekligen snävare. Ekelöf tar aldrig slut, pågår oavbrutet, svänger fett och kan med Walt Whitman utbrista: “Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes.”

Annars vet jag inte.

Jag har ju doktorerat i litteraturvetenskap med en avhandling om rytm och poesi (se Om mig och mina sidor). Men jag är inte någon storläsare av poesi. Det är som med bildkonsten: vissa poeter umgås jag med då och då, på djupet. Ekelöf är en av dem. Jag skriver ibland dikter själv (senaste exemplet Halvblinda igelkotten jag), oftast drivs skrivandet av någon stark känsloupplevelse (tyvärr oftare av sorgsnare slag än av motsatsen). Kan också vara att jag tycker jag kommit på något, något jag inte kan skriva klar och tydlig prosa om. Kanske ett mått aningskunskap som jag bara kan ge ledtrådar till med en dikt.

Men är det inte otidsenligt alltihop? Vem har tålamod och tid idag att läsa några få ord sakta, eftertänksamt… I vår häftiga, snabba tid…? Nja… Jag är skeptisk… Ändå är vers den friaste läs- och skrivformen av alla; passar för såväl språkekvibrilister som dyslektiker, genier och imbecilla, det finns en dikt för alla. Allt är tillåtet i vers. Det enda som gäller: gör någon sorts intryck på läsaren.

Och det finns lyckliga dikter också! Avslutar med att återge flaggprydd sång, ur Gunnar Ekelöfs debutsamling sent på jorden från 1932 (jag är en väldigt morgonpigg människa, om ni undrar):

flaggprydd sång

morgonen vaknar blåögd och vinden öppnar fönstret för himlen bland vita moln och fladdrande gardiner

utanför kvittrar fåglarna pärlband i buskarna som knoppas och regndropparna glittrar som pärlor i det gröna gräset medan solskenet vältaligt berömmer de rodnande blommorna..

och trädenas händer välsignar stilla dagsljuset som lånar allting lugn och skönhet medan tysta svalor jagar evighetens insekt i den osynliga luften och solen spelar och sjunger GULD GULD! och hela den klara blå himlen i lungorna…

Förstapristagarna i samtliga elva klasser:

Klassen Nykläckta (juryns motivering: cool laid back-attityd):

Klassen Häftigaste par-outfit:

Klassen Snyggaste kaprifol-bukett med motljusluddblad:

Klassen Mest fantasieggande kaprifolslinga:

Klassen Mest hoppingivande påsklilja i Mordor-omgivning:

Klassen Fetgrönläckraste blad i taggmiljö:

Klassen Elegantast på kaotiskaste växtplatsen:

Klassen Sexigaste svalörtsparet:

Klassen Virrvarrigaste björnbärstrasseltagghärvan:

Klassen Gul-lavigaste knoppknickedicken:

Klassen Högstammigaste härstammigheten:

Halvblinda igelkotten jag
försynt i lövhögen lever
Nosar mig fram
Tassar lågmält
mina rundor
Mumsar omnivoriskt
på det jag finner
En jordlöpare där
En tvestjärt där

Undviker tvåbeningarna
Om ändå slika möter
kurar boll
med taggarna ut
Ligger stilla
väntar
Vill slippa dem
Vill vara ifred

Hatar
enfaldsidigt välordnade
gräsmatteöknar
Älskar
fruktsamt stökiga
multihullerombuller

Utomtaggs
stora onda världen
inomtaggs
lilla mjuka livet

Halvblinda igelkotten jag
försynt i lövhögen lever
Misstrogen taggbollskurare
Godtrogen medtaggssmekare

Jag har fått tips om ett bättre sätt att uttrycka att man latar sig och inte gör ett skapandes grand, bättre än värpa ägg alltså. Jo, på frågan om vad man sysslar med för tillfället svarar man att man hjälper Gunnar. Jaha, och vad gör han då? blir den naturliga följdfrågan. Ingenting, säger man då. Kul va!

Jag har dåligt samvete. I många år har jag obetänksamt använt uttrycket värpa ägg i betydelsen “vegetera, vara overksam, göra ingenting”.

– Vad gör du idag?
– Äh, ingenting. Värper ägg bara, har det kunnat heta.

Ett vårdslöst, moraliskt förkastligt tal, har jag plötsligt insett. Det är ju ett absolut storverk, detta att värpa ägg! Tänk vad det kostar i energi och möda! Äta duktigt och leva sunt så att vitan och gulan blir näringsriktigt fyllda, picka kalcium så att skalet får sitt, härbärgera det/de tungskumpiga ägg/-et/-en i kroppen, värpa, ruva…

Vet inte var jag fått denna innebörd av värpa ägg ifrån. En idiosynkrasi, vad det verkar. Känner ingen annan som använder uttrycket på samma sätt, ingen förstår mig när jag gör det.

Vare härmed slut med detta pietetslösa språkliga missbruk från min sida!

Ber därutöver att få tillönska mina läsare en till att börja med stillsamsorgsen Påsk, därefter, i samband med uppståndelsen, en desto gladare dito. Betänk vid inmundigandet av de obligatoriska minst 8-10 påskäggen allt det arbete som ligger bakom från hönans sida. (Höns- och äggkläckningsindustrin är förstås en [tämligen vedervärdig] sak för sig i sammanhanget. Förbigås med tystnad den här gången.)

Det där med sol, kyliga vindar och iskalla nätter som rått större delen av mars och en bit in i april, ja det ger jag inte mycket för som vårväder! Nej, tacka vet jag ett milt vårregn som idag; tvåsiffriga temperaturer på dagarna, gott och väl frostfritt på nätterna. Dylikt smeker frid i kropp och själ, lockar koltrastarna att sjunga och ger rörelsemomentum till våren.

Bafatt (citat Björn Borg) ni läser så snällt så ska ni få er en liten vårdikt till livs:

Halvblinda igelkotten jag
såg idag
en stålgråkaffebrun järnsparv.
Den gjorde mig glad.
Fällde taggarna in
ett tag.

… i min version: Från båda håll, eller som originalet heter: Both Sides Now, en av Joni Mitchells pärlor (som ni säkert kände igen, även om jag översatt texten till ärans och hjältarnas språk). Håller på och försöker lära mig spela in med externt ljudkort, via programmet Garage band på datorn. Det går så där. Jag är rejält dålig på att spela piano, så jag klarar inte riktigt att kompa samtidigt som jag sjunger med någorlunda inlevelse. Därför spelade jag in piano och sång var för sig, och de synkar inte alltid perfekt. Men det får gå för den här gången.

Funderade på om jag skulle lägga ut nåt… Inga idéer… Men så digitalsnubblade jag på nedanstående låttext. Tänkte sjunga den och bloggifiera den, men märkte när jag försökte att jag inte hade nån röst alls denna relativt eländiga kväll i livet. Ok, alltså publicerar jag den som enbart som text till att börja med, tänkte jag. Vet inte riktigt om den håller för att bara läsas i och för sig, den ska ju sjungas förstås. Det är en översättning jag gjort från originalet på engelska, och som översättning är den väl ändå inte så jävla illa i vrångstrupen pinkad, om man betänker att det är en trähäst som här låtit sitt vatten.

Redan som nybakad 27-åring anade jag att det var så här det skulle bli. Simply the simple story of my life… (liksom så många likasinnades). Ni känner väl igen den?

Rufs av fluffigt änglahår
vaniljglassluftslott himlen når
bomulls-canyons som läker sår
solmoln i mitt liv
Men nu dom blivit block av sten
regn och snö på var och en
allt jag svikit; sent, för sent
gråmoln på min stig
Betraktat moln från båda håll
som vita änglar, svarta troll.
Men sagans moln är allt jag minns
molns illusioner allt vad som finns

Junimånar, van Gogh-sol gul
barnaögon som tindrar jul
hjärteskön du som var ful
kärleken i mitt liv
Men nu ett falskt och simpelt spel
du dumpar två, men smickrar tre
hyckleri och smila stel
kärlekssvek och split
Kärlek sedd från båda håll
från ge och ta, från allt till noll
Men kärleksfantasier finns
kärleksdrömmar allt jag minns

Gråt och ångest, säga stolt:
Jag älskar dig, utan förbehåll
drömström, busrus, glad som en boll
grundbultar i mitt liv
Men sedd igenom tvivlets lins:
Den du du var ej längre finns.
Tja, nåt förloras, något vinns
i livets vardagsstrid
Jag livet levt från båda håll
från vinn, försvinn, från dur, från moll
men livets luftslott, allt som finns
av allt jag lärt jag ingenting minns

Kanske lägger jag ut en nynnad version i morgon…

Visst, jag förstår: SOM NI HAR VÄNTAT! Men här kommer den redan, den utlovade utredningen av varför jag tilltalas så av sentensen Ge upp idag: i morgon kan det vara för sent (se förra inlägget).

Jo, den får mig att skrocka glatt, eftersom det är en spark där bak på alla tillkämpat överpositiva optimister, som det kryllar av överallt. Jag har väldigt svårt för det överkäcka (det stesiga, i min vokabulär) överhuvudtaget. Är med i gruppen ”Negativt tänkande” på Facebook, bara för att jävlas. Att alltid tro att allt ska bli bra förefaller mig absurt sinnesförvirrat. Men denna krampaktiga inställning är snarast en förhärskande attityd i vår tid: Ge inte upp! heter det. Kämpa på, så blir allting bra. Det ligger en feghet i botten här, menar jag; man vågar helt enkelt inte se sanningen i vitögat.

Realistisk pessimism ligger mig närmare. Fast jag erkänner: Även här lurar ett något mesigt klenmod, som motivering för hållningen i fråga. Att hoppas och tro på det bästa – för att sen bli gruvligt besviken – det är inte roligt. Bättre då att vara beredd på det värsta, och så bli glad om det ändå inte gick riktigt så illa.

Detta betyder inte att jag inte inser att det finns lägen där man absolut inte bör ge upp. Om ens fotbollslag bara ligger under med 0-1 – finns alltid chansen till en kvittering, hur ojämn matchen ändå är. Det visar statistiken. Men ligger man under med 0-5 och har en viktig ny match om tre dagar, ja då är det bättre att ge upp, kanske inrikta sig på att hålla siffrorna nere.

Det finns naturligtvis massor med situationer i livet när man faktiskt inte borde ge upp, visst, så är det. Men det finns baske mig lika många lägen när man skulle må fan så mycket bättre av att sluta kämpa och helt simpelt lägga av. Några slika exempel, med anknytning till skribenten:

Om man lider av dyslexi bör man inte satsa på att bli exempelvis läkarsekreterare. Ge upp innan det är försent! vill jag säga. Kasta inte bort fyra inbillningsutbildningsår på detta omöjliga projekt. Du gör dig själv olycklig, och du riskerar att förorsaka patienterna lidande, p.g.a. felbehandling när du har skrivit fel i journalen.

Om du är helt ointresserad av språk och litteratur, och, som en naturlig följd därav, fullständigt okunnig inom dessa områden, utbilda dig då inte till svensklärare. Det är faktiskt inte en mänsklig rättighet för alla att bli lärare. Lägg ner! Bli programledare i ett teve-underhållningsprogram i stället. Eller starta ett litet företag, va fan som helst. Men ägna dig inte åt att missköta ett av de viktigaste yrkena vi har.

Försök inte bli finsnickare, när din maximala händighet ligger på grovhuggen tillverkning av fågelholksnivå. Gå på loppmarknad och köp dig nåt fint färdigt i stället…

Om du har sett flertalet av i Sverige häckande fågelarter, men har missat dubbelbeckasin och rödstrupig piplärka – gå inte och grubbla på detta i evighet! Ge upp, slappna av, kola ner (inte vippen). Kanske kommer de saknade arterna då till dig i ett oväntat, obevakat ögonblick.

”Tro inte att du är Stålmannen bara för att du har rost i kalsongerna”, som vår absolut opedagogiske, smått pennalistiske gymnastik- och idrottslärare i realskolan brukade säga. Nä precis! Känn dina styrkor och svagheter. När det efter lång tids tränande och försökande har visat sig att din maximala höjdhoppskapacitet är 90 cm i sax, lägg då inte ner mer tid på omöjlig, ospänstig träning på dykstilen eller Fosbury-floppen! Nej, gläd dig i stället åt att du ändå tog brons i skolmästerskapen i 5:e klass (1962) med resultatet 3,12 m i längdhopp!

Sammanfattningsvis: Det är bättre att ge upp – efter att ha försökt rejält, nota bene – än att göra sig själv och andra drabbade olyckliga, genom att mot bättre vetande kämpa sig in i misslyckandedimman (och kanske bli kvar där resten av livet).

Med andra ord: Ge upp idag: i morgon kan det vara för sent…

Varför tycker jag rubrikens one-liner är så slående och rolig? Egentligen? Det kan man verkligen fråga sig. Det handlar om en aforism av den värmländske författaren Bengt Berg (han med “hela bollen skall ligga still innan frisparken får slås”), som också har blivit titeln på en bok av Fredrik Sjöberg (har nu reserverat böcker av båda två på biblioteket).

Hinner inte utreda detta nu, eftersom jag ska ut och försiktigt spela lite golfkrocket (trots nyinopererad pacemaker under vänstra nyckelbenet). Men jag lovar att återkomma i ämnet.