Månad: mars 2022

Idag, när solen skiner som en galning därute, har jag fått för mig att skriva ett par texter som liknar debattinlägg, en med rubriken Om elektriciteten och en del annat, ytterligare en rubricerad Staten och företagen m.m. (No worries, jag har hunnit med en långpromenad i solskenet också.) Jag ville inte tynga bloggen här med dessa texter, utan publicerade dem på sidan Debatt. Läs dem gärna, kommentera om ni vill.

Idag bjuder bloggen på en hemmainspelning med den legendariska duon Únderfúnder. Det handlar om en låt av den norska singer song-writern Kari Bremnes: Gje dae ly. Hon sjunger på nynorsk, men Jörgen T. har översatt texten till svenska (se nedan). Håll till godo.

Det var långt emellan husen
var ur kurs och hade gått vill
Det finns ingenting att tillägga
när hoppet tiger still
Jag hade inget att förlora
hade ingen att gå med
Kom in i skydd för vinden, sa hon,
jag ska ge dig lä

Grund- och grynnorfullt är havet
fullt med snubbeltråd på land
Det finns dagar då det enda
som du ber om är en hand
Blotta strupen och begära
det känns svårt för en ensam själ
Kom in en stund i värmen, sa hon,
jag ska ge dig lä

Dom där ljuden uppe från vinden
det är inte mina steg
Dom kalla mig vid det namn jag bar
Ville svara, men jag teg
Ville luta mig tillbaka
lägga huvudet i hennes knä
Kom in i skydd för vinden, sa hon,
jag ska ge dig lä

Det var totalt intolerabelt
fullt med risker, överallt
Men hur länge kan du frysa
tills du känner, det blir för kallt?
Det var då hon tog emot mig
lät mig följa på sin väg
Kom in en stund i värmen, sa hon,
jag ska ge dig lä

För fem år sen, minus två dar, alltså 8 mars 2017, befann jag mig i den lilla byn Cahuita på Costa Ricas karibkust. Där inträffade följande underverk:

Efter en i stort sett händelselös bussfärd har jag nått Cahuita. Det verkar fint här, mycket fint. Men jag har knappt hunnit studera omgivningarna. Just när jag anlände pågick nämligen matchen Barcelona – Paris St Germain. Barca hade ju förlorat med 0-4 i första matchen, så allt var på förhand egentligen hopplöst. Men jag såg att B ledde med 1-0 när jag checkade in, en stund senare stod det 2-0. Ok, tänkte jag, får väl se det som är kvar av matchen. Vore ju kul om B kunde göra en bra match och vinna åtminstone. Att de skulle kunna hämta upp 0-4resultatet trodde jag inte ett ögonblick.

Gick alltså till en bar i närheten, beställde in en öl och kollade på matchen. Och så fick B en straff tidigt i andra halvlek. Och Messi satte den säkert. Ja, då stod det 3-0, och alla möjligheter var öppna. Men så stänkte Cavani in 3-1, och hoppet dog totalt. Det innebar ju att B måste göra tre mål till för att gå vidare.

I 85:e minuten stod det fortfarande 3-1. Men så fick B en frispark strax utanför straffområdet, och Neymar satte den hur elegant som helst. Ett par minuter senare fick B straffspark igen. Det var Suarez som filmade, påstods det. Kanske var det så, men viss kontakt förekom absolut. I alla fall, Neymar sätter straffen otagbart i målisens vänstra hörn. 5-1!

Och så det sista då. Fem (!) tilläggsminuter. I 93:e eller 94:e minuten är Ter Stegen uppe och hjälper till i anfallet. PSG erövrar bollen. Det ser ut som om de ska skjuta den mot det tomma målet, men så blev det inte alls. Ter Stegen bryter på motståndarnas planhalva, blir dessutom tacklad på ett oschysst sätt. Frispark B. Neymar slår den, nickas tillbaka ut mot mittplan av PSG. Neymar får tag på den, slår inte in direkt (2 min kvar), utan dribblar ett par stycken. Sen slår han in en lyra snett in över allihop, i straffområdet dyker den nyss inbytte Sergio Roberto upp, sätter en fot på bollen så den går in i mål, vid sidan av PSG-målvakten. 6-1! Barca är vidare. Helt osannolikt. Inget lag har tidigare lyckats vända ett 0-4-nederlag på bortaplan till vinst i dubbelmötet. Men B har gjort det!

Sitter en kille bredvid mig på baren. Jag nästan omfamnar honom när B gjort 6-1, och säger att det är han som gjort det möjligt. Inte ens när Cavani gjort 3-1 ville den här killen gå med på att ett avancemang var omöjligt för B:s del. Nä då, inget är omöjligt, säger han. Och han får ju rätt: INGENTING ÄR OMÖJLIGT! DET OMÖJLIGA HAR BLIVIT MÖJLIGT! i och med detta.

• 

• 

• 

• 

Jo, jag var precis på gång att citera, eller snarare travestera, en av mina stora idoler, Pippi Långstrump, och påstå:

Kvinnor är det bästa jag vet, näst nyponsoppa.

… när jag till min stora förlägenhet upptäckte att, ja, här har jag gått omkring i åratal och travesterat Pippi (och indirekt Astrid L förstås) felaktigt! Jag har med ojämna mellanrum påstått att än det ena, än det andra, är det bästa jag vet – näst nyponsoppa. Och så visar det sig att den korrekta mat-/efterrätten är rabarberkräm! Och vad var då det näst bästa Pippi visste? Jo, poliser, märkligt nog. Således:

Poliser är det bästa jag vet, näst rabarberkräm.

Vill tillägga att jag är medveten om att det självklart är vansinnigt att bunta ihop alla kvinnor i en hög och påstå något om dem ö.h.t. Lika urbota dumt som att göra detsamma med alla män. I båda grupperna lär det typ finnas en och annan skitstövel (som Karl-Oskar sa om amerikanarna, när Robert lät alltför entusiastisk vid inseglingen till New York), lika väl som motsatsen. Men ibland kan jag ändå känna en sorts kollektiv på avstånd-glädje över att kvinnor finns. Men det är givetvis först på individnivå som det så att säga blir skarpt läge.

Alltnog, här några förhoppningsvis aningen uttrycksfulla bilder av kvinnor från när och fjärran i tid och otid:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vissa sporter intresserar mig: det gröna fältets schack t.ex. –fotboll alltså. Nuförtiden deltar jag inte själv (inte gjort sen tiden i Skeppshult BK:s B-lag på 60-talet), utan nöjer mig med att beskåda spelet, från läktaren eller (oftast) tevefåtöljen.

Det händer också att jag skummar sportsidorna. Sällan eller aldrig blir jag emellertid därvid så njutningsfullt skrattskrocksam som när jag (på tips av en god vän) läste om Manchester United-spelaren Harry Maguire i The Guardian igår. Texten ingick i the aftermath of the great derby Man City versus Man United (4-1) i förrgår.

Jag såg den där matchen. Sen länge när jag också en förundran över hur en ofta så klumpig och icke-kreativ försvarsspelare som Harry Maguire kunde säljas och köpas (från Leicester City till Man U) för det vansinniga priset av 85 miljoner pund sterling (nästan 1 miljard SEK) för några år sen. Detta bidrog säkert till att jag hade så stort nöje av att läsa vad skribenten på The Guardian ansåg om Harry M. En presentativ bild först, sedan texten:

Harry Maguire, it hardly needs saying, is not having a good time. A player who can look so commanding, particularly in the less demanding world of international football, has become a liability. It may not be fair, but when he is playing poorly, Maguire’s appearance counts against him because he looks so ungainly, wobbling into challenges with all the grace of an Easter Island figure being brought down from the quarry.

There was a moment in the first half when he won the ball off De Bruyne (belgisk toppspelare i Man C) because he mistimed his challenge so badly that the Belgian couldn’t process what had happened and ran into his prone legs. The second City goal came as the ball bounced loose from de Gea’s (målvakt i Man U) save and dribbled between Maguire’s legs as he tried to turn. It was misfortune rather than anything else, but it looked awful. And the worse these things look, the more criticism Maguire draws and the more forlorn he appears. Of course, it was his knee off which the third goal was deflected; the way things are going for him, he’ll probably get swallowed by a whale or squashed by a falling piano on the way home.

Som sagt, jag storskrockade när jag läste det här. Det var så roligt att jag också fick lust att översätta till ärans och hjältarnas språk (tänk om vi fick läsa så här underbara fotbollstexter i BT!). Håll till godo:

Harry Maguire, det behöver knappast sägas, har det inte bra för närvarande. En spelare som kan se så imponerande ut, särskilt inom den mindre krävande internationella fotbollsvärlden, har blivit en belastning. Det är kanske inte rättvist, men när han spelar dåligt talar Maguries utseende emot honom, eftersom han ser så klumpig ut när han vacklar-tacklar med grace likt en Påskö-stenstod nyss uttransporterad från stenbrottet.

Vid ett tillfälle i första halvlek vann han bollen av De Bruyne på grund av att han feltimade sin tackling så illa, att belgaren inte förstod vad som hade hänt och sprang rakt på hans framsträckta stolpiga ben. Andra City-målet kom när bollen studsade ut från De Gea’s räddning och sen slank mellan Maguires ben, när han försökte vända sig om. Det var snarare en olyckshändelse än någonting annat, men det såg förfärligt ut. Och ju värre sådana här incidenter ser ut, desto mer kritik får Maguire, och desto dystrare ser han ut. Givetvis var det på hans knä bollen ändrade riktning när det tredje målet föll; att döma av den olycksfågliga trend han verkar vara inne i just nu blir han antagligen slukad av en val eller krossad av ett fallande piano på vägen hem.

• 

• 

Det är verkligen en utmaning ibland att hitta fotomotiv på min vanliga promenadrunda. Det gäller att få lust att fotografera, oberoende av väder, mitt i pandemier och ryska invasionskrig m.m. Häromdagen tänkte jag så här: Ok, idag ska jag bara söka den så viktiga suddiga bakgrunden, som framhäver motivet.

Det finns tre grundläggande sätt att få till ett snyggt bakgrundssudd, eller bokeh, som det också kallas: 1) gå nära motivet 2) använd lång brännvidd (teleobjektiv) 3) använd så stor bländare som möjligt (vilket ger kort skärpedjup).

För min suddbakgrundspromenad i förrgår valde jag mitt ljusstarkaste objektiv, alltså det med störst bländaröppning, ett Nikon 50/1,8. Siffran 1,8 står för bländare 1,8; ju lägre siffra, desto större bländaröppning, lustigt nog. Jag bestämde mig för att bara ta bilder med bländare 1,8, för att se hur motivet förhoppningsvis skulle avteckna sig mot den eleganta bokehn… Här några exempel på resultatet:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Har berättat om en hel del jobbigheter på min jorden runt-resa utan flyg. Men det fanns förstås också ett antal epifanier, ung: “sällhetsögonblick”. Ett sådant inträffande för exakt fem år sen, 5 mars 2017. Befann mig då i Costa Rica i sällskap med en svensk resegrupp; i än mer intimt sällskap med min gode vän Mora-Nisse. Han heter alltså Nils och bor i Mora (men åker sällan skidor). Honom träffade jag i Vietnam 2014, på en annan gruppresa. Och nu delade vi rum i Costa Rica.

På dagen för fem år sen hade vi kommit till Guanacaste, en nordlig provins i Costa Rica, i nära anslutning till nationalparken Rincón de la Vieja. Ganska hög höjd över havet, så det var behagligt svalt. Dessutom blåste det halv storm hela tiden; vinden ven i träden, uppåt 15 sekundmeter oavbrutet. Det gav en näst intill magisk stämning. Ur Dagonattboken:

Har fått reda på att den våldsamma vinden här är en s.k. fallvind (likt föhnvind?, mistral, m.fl.). Den är kanske något svagare idag än igår, men inte mycket. Hela natten har det stormat. Vinden här uppstår när det är rejält lågtryck och regn på karibsidan av bergen, då får västsidan, pacific-sidan, fallvindar.

Det var underhållande och givande igår kväll. Vi satt ute på the Sundown Bar, alldeles här bredvid, med milsvid utsikt västerut, mot den nedgående solen. Tog en gin o tonic, åt en burgare. Mysig pratstund med Nisse på verandan till vårt lilla hus senare på kvällen. Tog var sin whisky.

• 

• 

• 

Det var ju ganska suveränt, så långt. Men nästa dag blev snäppet bättre, smått epifanisk, om ni frågar mig (och hur skulle ni annars kunna få veta…?). Jag fortsätter att saxa ur Dagonattboken:

I kväll skall vi av någon anledning bada i varma källor som finns i närheten. Vet inte om jag ska delta, eller ta en promenad med kamera och kikare.

Det blev så att jag deltog, i högsta grad. Traktor med släp till platsen, tog 20 minuter, jävla skitväg, oerhört kupierat (som morbror Georg brukade säga), dammigt, särskilt eftersom det fortfarande blåser som fan hela tiden. Ombyte, värdegrejer i ett skåp, bastu (låg värme) i fem minuter – under vilka utbröt ”Bort allt vad oro gör” i stämstång! Underbart! Finns flera körsångare i gruppen. Gott eko i stenbastun. Insmorning med het lera, visuell fest att se allihop, om inte annat, duschning och avsprutning. Dopp i första bassängen, het som helvete. Beställa drinkar, tog själv en Piña Colada (utsökt god). Variera mellan olika bassänger. Hela tiden vräker fallvinden på i trädkronorna, atmosfär, stämning… Upp ur vattnet, fryser märkligt nog inte. Ombyte, mat, öl, i restaurangen (vi är de enda gästerna). Traktorfärd tillbaka till the cabins i nattmörkret.

Whiskyn tullas rejält på, vi bjuder Isak på en sängfösare. Gott samtal, med cigarill, på verandan.

Nisse skänker mig ett antal Grönköpings Veckoblad att läsa över Atlanten. Glad! Här har vi ett klart gemensamt intresse, visade det sig, samma slags humor, mycket grundad på språk: elegant byråkratsyntax, men delvis gravt felaktigt använda ord, osv. Rubrik: ”Furir förvred huvudet”.

Den där stunden på verandan efter heta källor-spat var höjdpunkten av höjdpunkterna. Gott samtal, whisky-sippning – och så hela tiden denna magiska vind! Vi sitter i perfekt lä, men ljudet av vinden i träden pågår oavbrutet…

Helt oprovocerat apropå ingenting tänkte jag här presentera en sällsamt skön låt: Bring Me Little Water, Sylvie. Jag hade den på min rullbandspelare för cirka 50 år sen; en magisk favoritlåt, tyckte jag redan då. Sen hade jag glömt av den, inte hört den på sisådär 40 jordsolsvarv. Men så blev jag påmind om den av en god vän häromdagen. Och si, det var som tiden hade stått still, inget hade förändrats. Det var jag, Sylvie och vattnet…

Här i en version, inklusive body clap, med Moira Smiley m.fl.:

Annars är låten gjord (eller möjligen traditional, framtagen i ljuset) av Huddie William Ledbetter, mer känd som Leadbelly; bluesman och 12-strängsgitarrist (och notorisk fängelsekund).

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sit with me birdie, in the tall tree
The news is bad and there’s no relief
How do you fly to the enemy,
And sing your song so tenderly?

Ooh, these days of war

When I fly to the enemy
The fear is high ’cause you don’t agree
And tempers flare, yeah the cry is war
No one listens anymore

Ooh, in these days, in these days
Ooh, these days of war

Little bird, do you fly in fear
Up and away from the hatred here?
Do you see our meeting ground
Between our camps where you touch down?

Oh, yes sometimes I fly in fear
And I sing so softly so you cannot hear,
But I sometimes see your meeting ground
Beneath the smoke and the battle sounds

Ooh, these days of war
These days of war

Oh little bird why do you fly away
And leave me alone in this silent day?
And how do you sing in these days of war
Where no one listens anymore?

Well I fly because I must carry on
To love
To feed
To make my home
And I sing to know that love is near
Because anger holds the hand of fear

Yeah, I sing to know that love is near
Because anger holds the hand of fear
I sing to know that love is near
Oh, courage take the hand of fear!

In these days of war
These days, in these days of war
These days, in these days of war
In these days of war