Månad: februari 2022

La vida no vale la pena vivir…?

Jomen jo, det tycker jag nog ändå det är, apropå rubriken. Visst är väl livet värt smärtan det innebär att leva? Eller? Snubblade över denna sentens på spanska när jag läste Dagonattboken från Jordenruntutanattflyga-resan. Jag gick då nämligen på spanskkurs en vecka i den lilla surfarhålan Dominical, vid Costa Ricas Stilla havskust.

Och så kopplade jag den ödesmättade sentensen till en ytterst negativ men väldigt positiv upplevelse jag hade häromdagen. Skulle iväg nånstans, och kunde inte hitta min plånbok. Svor och örade runt i lägenheten. Hur många timmar, dagar, veckor, månader!!! av mitt liv tillbringar jag inte i onödigt letande efter förlagda grejer!? Men till slut hittade jag den, och utbrast i ohemul lättnad och glädje. Få upplevelser är så glädjefulla som att först slarva bort nånting och sen hitta det igen. Och så påmindes jag i Dagonattboken att samma sak hänt mig i Dominical för fem år sen. Så här hade jag det där och då:

Klockan är 05.00. I den mörka, tropiska natten utanför mitt rum på Tortilla Flat brusar bränningarna: Mar Pacífico är bara 75 meter bort. Och ja, mörkt är det verkligen här i Dominical, kunde jag konstatera igår. Bara enstaka gatlampor. Infrastrukturen, ”gator” och gatubelysning är utstuderat primitiv. Jag misstänker att detta är medveten politik; man vill ha det så för att locka en speciell kategori amerikanska turister, surfare inte minst. Det kryllar av surfare här, mer eller mindre tatuerade.

05.45, gryning. Jag smyger upp och ut, knäpper några bilder. Gråhuvade gamar på stranden (korpgamar), lekande herrelösa hundar, enstaka människor, de morgonpiggaste surfarna förbereder sig. Lugnt och stilla. Alla försäljarna som kantar ”strandpromenaden” har tagit sina varor och gått hem för att vila upp sig inför lördagens kommande kommers.

Undrar hur det blir ikväll förresten, ska bli live music tror jag. När den i så fall slutar… Igår kväll blev det lugnt redan strax efter tio.

God frukost i baren: Alejandros breakfast. Snackade med en kanadensare som jobbar där. Lyckades inte få in Barcelonas match mot Alaves, hade inte de rätta kanalerna.

Vad har jag så gjort idag? Inte mycket. Upplevde hettan som besvärande, på förmiddagen särskilt. Jag tog mig så småningom till en supermercado och köpte lite onödigheter. Sen gjorde jag ett försök att bada. Blötte ner mig, men inte mycket mer än så. Det var ett sjujäkla sug utåt, lågvatten var på gång, nästan otäckt, svårt att hålla balansen. Såg nästan inga andra som badade heller. Det var fler längre fram på eftermiddan när det var högvatten; lättare att doppa sig då. Vågorna, bränningarna, är så pass stora så man ger sig inte gärna ut och skönsimmar direkt.

När jag skulle ner o bada gömde jag undan det värdefullaste, plånboken, pengabältet, kamera, kikare, osv på rummet. När jag sen kom tillbaka hittade jag inte plånboken… Typiskt idiotiskt beteende från min sida. Inte fan hjälper det att gömma grejerna. Om nån bryter sig in så kommer han garanterat att hitta alltihop i vilket fall. Och gardinerna är fördragna ändå, så det ligger inte en massa lockande värdeföremål och lockar förbipasserande. Jag visste med nästan hundraprocentig säkerhet att plånboken fanns nånstans, men jag kunde ändå inte hitta den! Rafsade upp allt som låg i resväskan, mer och mer panikslagen. Det enda anmärkningsvärda jag hittade var en jävligt stor död kackerlacka i sängen. Inge vidare… Till slut hittade jag förstås plånboken, men då blev jag mer förbannad än lättad. Förbannad på mig själv som beter mig så urbota dumt.

I morse tänkte jag på Putin

Tidigt i morse, när jag var och tränade på Friskis, tänkte jag hela tiden på Vladimir Putin. Med tilltagande ilska, ja raseri, cirkulerade tankarna kring Vladimir Putin. Antar att ni hört namnet förut, det är ju han den där enväldige tsaren, härskaren, mördaren, lögnhalsen, girigbuken, mutkolven, maktmästaren som chefar över 144 miljoner stackars ryssar.

Träningen gick dåligt, kan jag säga.

Det är ju fan i mig inte klokt! Hur kan en sån liten barbröstad machofjant få bestämma över 144 miljoner människor!? Är det någon som tror att dessa genom historien oavbrutet lidande ryssar ska få det ett uns bättre genom att Putin börjar krig med Ukraina? Finns det något fog för tanken att Putin måste börja krig med Ukraina, eftersom Ryssland är svårt hotat av väst? Är det med andra ord någon som tror att Nato inom kort tänkt börja beskjuta Ryssland med kärnvapenmissiler och erövra hela klabbet? Att det enda som skulle kunna hindra denna utveckling är att Ryssland erövrar Ukraina?

Det tror ni inte? Nä, tänkte nästan det.

Vore det inte bättre för ryssen i gemen om regeringen försökte utveckla landet och bygga upp någon sorts välfärd, i stället för att föra krig med ett fredligt grannland, bara för att en uppblåst machofjant i ledningen ska få utlopp för sina perversa maktlustar?

Och att inte fler ryssar genomskådar denne maktgalne fåntratt? Ok, de är under oket av den statsstyrda teven och propagandan, men ändå? Jag tycker det räcker med en enda blick på ”mannen” i fråga för att man ska genomskåda honom. Han har ett enda stort intresse i livet: sig själv. Maximal makt och rikedom åt sig själv är hans stora och enda mål. Ljug och mörda obegränsat för att nå detta mål, det är hans livsmotto.

Men nu lär kriget bara vara några dagar bort, enligt experten Oskar Jonsson i radioprogrammet Godmorgon världen (som jag lyssnade på i sängen innan jag gick till Friskis i morse). Alla tecken tyder på detta. Soldater och militära fordon har redan lämnat sina baser och rullar mot gränsen. Det är den största militära mobiliseringen i Europa på 40 år.

På förhand, innan kriget och dödandet satt igång, är det som att ingen riktigt vill eller kan föreställa sig hur jävla illa det kan bli. Historien visar detta, menade Göran Rosenberg i sin krönika i samma radioprogram. Ta första världskriget t.ex.; människorna kastade blommor på sina nära och kära när de marscherade ut i kriget. Sen fick de i sällsynta fall hem sina fäder, söner och bröder, men antingen låg de då i en likkista, eller också ”levde” de, men saknade armar och ben, eller var totalskadade i skallen av krigets vidrigheter.

När kriget är igång, kan man inte räkna med att de beslut som tas på något sätt är rationella; alltför många oförutsägbara och okontrollerbara ting kan inträffa, känslor och prestige styr besluten – vilka dessutom oftast tas av ett antal med Putin likasinnade machomaktfjantar!

Putins ultimata mål, menade Rosenberg, är att ändra hela den nu rådande världsordningen, vilken ändå lämnar ett visst utrymme åt demokrati och svagare länders rättigheter. I Putins värld har makten alltid rätt att göra precis som den vill. Europa är beroende av Nato och Nato är beroende av USA:s militära resurser för att stå emot Putin. Men USA, med eller utan Trump, är försvagade av inre polarisering och stridigheter. Europa utan den samlande ledargestalten Angela Merkel är splittrat. Det är rätt ögonblick att slå till, tror Putin.

Men kanske har han inte räknat med den enande kraft som motståndet mot ett totalt orättfärdigt och oprovocerat angrepp på Ukraina kan skapa i väst? Kanske har han kalkylerat fel? Möjligt, och låt oss hoppas på det. Men innan detta motstånd får någon effekt har kriget med säkerhet skördat tusentals människoliv.

Det är rent för jävligt, helt enkelt.

Nålsöga: Från Panama till Costa Rica

Jag har inga bilder från den här passagen för fem år sen, typiskt nog. Beror säkert på att det kändes så jobbigt och osäkert. Jag hade alltså anlänt med segelbåten Quest till den lilla byn Portobelo på Panamas kust. Vrålaporna konserterade i gryningen. Därifrån kunde jag ta en buss till Panama City, inga problem. Men i Panama City kändes jag mig inte väl till mods, vet inte riktigt varför. Skurkstat osv… Inget speciellt hände dock.

Med uppbjudande av alla mina digitala färdigheter lyckades jag boka en bussbiljett till Costa Rica. Bussen gick sent på kvällen, så jag visste att jag också skulle passera gränsen sent, efter mörkrets inbrott. Sen skulle jag stiga av i Uvita, en liten Costa Ricansk by, mitt i natten. Men jag hade bokat ett logi där. Gränsövergången från Panama till Costa Rica var bland det jobbigaste på hela resan. Så här beskriver jag den i Dagonattboken:

Installerade mig i bussen nästan en timme i förväg, vilket jag inte var ensam om. Det fanns en liten tv-skärm på sätesryggen framför. Där kunde man se film, spela spel. Hade dessutom tjock bok med mig: A Dangerous Fortune, by Ken Follett (ganska bra, han är skicklig i sin genre, Follett). Snackade lite med mannen som satt bredvid dessutom, på spanska… Visst har spanskkursen gjort nytta. En väldigt god sak var att bussbolaget (Tica Bus) serverade mat och dryck med jämna mellanrum; det ingick i den dyrare executive-varianten av resan som jag valt.

Gränsövergången var rejält jobbig. Först kliva av vid Panama-gränsen, ta fatt på sin resväska. Stod en snubbe vid bussdörren och ropade upp mitt namn, och ville ha mitt pass (bland några andra, utlänningar i första hand, tror jag). Kändes inte alls bra att skiljas från passet. Han dillade om policia, interpol, och fan vet allt. Alla passagerarna och allt bagaget in i speciellt rum, dörrarna stängs. Samtliga ropas upp: Jorgen Thomas? Presente, svarar jag. Lyckas få tillbaka mitt pass. Ett tag tappar jag ögonkontakten med min ryggsäck (samtliga väskor har ställts upp på rad) och blir naturligtvis skitnervös. Men jag hittar den igen. Knarkhundsniffning följer, därefter öppnas alla väskor och rotas i. De är inte så där supernoga dock.

Sen tillbaka med väskorna i bagageutrymmet på bussen. Passagerarna till passkontroll, långsamt, långsamt, stämplar och en dollar kostnad.

När detta är klart blir det att promenera över till Costa Rica-gränsen, ca 100 m. Där ny passkontroll. Bussen kommer, väskorna ut igen, samtliga öppnas.

Allt det här tog nog ungefär två timmar. Nu återstår problemet hur jag ska försäkra mig om att de stannar och släpper av mig i Uvita. Och framför allt: måste se till så inte min stora väska ligger blockerad av en massa andra väskor som ska vidare till San José. Jag meddelar chaufför och andra inblandade på bruten spanska. Min sittgranne hjälper mig att hålla koll på hur vi närmar oss Uvita med hjälp av sin telefon.

Men allt gick väl. Vi var framme i Uvita strax före 23.00. Hittade Tucan hotell utan problem, dessutom en kvinna som tog emot. Hon skulle just stänga ner, men innan dess fick jag min nyckel och hon visade mig den lilla tropikhytt/greenhouse, där jag skulle sova. Det var helt öppet ut, förutom myggnätsvägg, så allting hördes; fåglar och annat trevligt, men tyvärr också den alldeles för närbelägna vägen. Ingen luftkondis, men det är precis lagom att lägga sig i kalsongerna utan någon filt eller täcke i den tropiska natten. Sov mina timmar som vanligt, plus lite slumrande till svensk radio under morgontimmarna.

Ovanstående illustrerar lite grand hur man måste vara med och ha koll hela tiden, när man reser på egen hand. Nästa dag i Uvita bytte jag från min pittoreska, öppna (men ljudliga) tropikhytt till det här mysiga rummet, där det egendomligt nog satt en älgtavla på väggen:

Roj Friberg

På Wärenstams i Borås (samma hus som Abecita Popkonst och Foto) visas just nu (till 27 feb, tror jag) en fantastiskt spännande utställning. Det handlar om en retrospektiv med konst av Roj Friberg (1934-2016). Rekommenderas varmt. (Wärenstams har öppet fredag-söndag, 12-16, fritt inträde.) Ett exempel här, några fler på Mina Bilder.

San Blas appendix

Kan inte undanhålla er Povel Ramels mästerverk Måste vägen till Curacao gynga så? Där nämns ju nämligen just San Blas-öarna i refrängen: “San Blas Chipidarra, UH! kränga hit, San Blas Chipidarra, UH! svänga dit.” Lyssna bara:

Kuna People Paradise

Nordost om Panamas karibiska kust ligger San Blasöarna, cirka 350 öar och sandrev, förvaltade av Kuna-indianerna. Dit styrde vi med S/Y Quest, på vår seglats från Cartagena i Colombia till Portobelo i Panama. Vi kastade ankar och tillbringade 2-3 dagar i detta paradis av kristallklart, turkosfärgat, ljummetljuvligt havsvatten och kokospalmklädda sandstrandiga öar. Varför är det så ofta sådana miljöer som beskrivs som paradis, förresten? Jag menar, att tillbringa en längre tid där, kan inte det bli ganska enformigt?

Nåväl, några dagar här var förstås ganska underbart. Det ingår i kapten Göran Perssons attraktiva affärsidé; icke blott transport Colombia-Panama, lite stopp i paradiset också. Vi tio passagerare (9 ungdomar och 1 åldring) kände oss tryggt omhändertagna av denne gamle sjöbjörn.

Det som gör just det här paradiset betydligt o-enformigare är ju också Kuna-folket. Tänk att det finns några indianer kvar här överhuvudtaget, efter att Cortez och hans conquistadorer tagit död på minst 95 procent av dem med sina vapen och sjukdomar! De lever primitivt på fiske och kokosnötsinsamling, plus att de kanske får några smulor från turismen också. Men hur länge? kan man fråga sig. Havsytan stiger, och öarna har bara någon meter dränkningsmån tillgodo.

Men barnen leker obekymrat, utan tanke på framtiden…