Idag tog jag en sväng ut på Morups tånge , fin havsfågellokal strax norr om Falkenberg, på väg hem från barn och barnbarn i Skåne. Solen lyste klar, men en isande vind drog in från sydost. Några få plusgrader kändes som flera minusgrader. Gick där och huttrade och kände mig smått benägen att ge tusan i alltihop och dra vidare.
Fick då syn på en fotograf med ett gigantiskt teleobjektiv, som knäböjde i strandstenarna. Vad tusan plåtar han, tänkte jag; glodde i kikaren, men såg först ingenting. Men så, helt av en plötslighet (anglicism, bokstavlig översättning av all of a sudden), fokuserade blicken på några kortgulbenta mulliga tuffingar som kilade runt bland strandstenarna: Wow! Min favoritvadare, skärsnäppan! Det är en högarktisk fågel som övervintrar vid vår stundtals iskalla västkust; häckar långt upp i norr.
Fina bilder blev det. Skärsnäpporna är i princip helt orädda. Vid deras häckningsplatser i norr finns inga människor att lära sig att bli rädd för. Kylan var glömd, jag njöt för en stund av tillvaron, glömsk av Putins lömskmordiska ukrainska krig.
Så här beskriver den legendariske fågelskådaren Erik Rosenberg skärsnäppan:
Men hon är verkligen för rolig, skärsnäppan! […] Man är van vid, att en vadare skall ha åtminstone något till ben – och så kommer skärsnäppan struttande med ”tarsen kortare än mellantån”, som det står i faunan: för min del kan jag inte hålla mig allvarlig. Det är inte bara de korta benen, som göra denna fågel så komisk, därtill bidrar hela apparitionen med de rundade, man vore frestad säga mulliga formerna, hennes allvarliga uppsyn, hennes beskäftighet och hennes vana att gå och småprata med sig själv. En fågel full av omedveten humor, det är det intryck jag fått av skärsnäppan.
Och så här snygg är denna mulliga tuffing (lönar sig att högerklicka och förstora; för dom här picsen går inte av för hackor):
Underbart ovanligt stilla vid Öresund ikväll. Hördes ändå ett svagt muller från bron. Funderade på om det kunde vara ryssen som kom. Men nej, det var bara ett tåg som rullade in mot Sverige. Tänkte sen att vi nog borde invadera och ockupera Danmark, för säkerhets skull. Så vi fick lite bättre buffert mot resten, typ. Men sen slog jag det ur hågen. Verkar jobbigt. Nog tveksamt om det är riktigt rätt att göra så också, förresten.
Vid femtiden i morse, innan jag slagit på radion, lyssnade jag på ett avsnitt av Lundströms bokradio. Det var ett specialprogram, där Fredrik Wadström intervjuade den ryske författaren Sergej Lebedev. Han lever i exil i Berlin, och hans senaste bok (översatt till 20 språk hittills) har titeln Debutant. Det är en “isande triller”, som handlar om “vetenskap och ondska i ryska giftlaboratorier”. Lebedev berättar i programmet om reaktionerna i Ryssland på försöken att giftmörda oppositionspolitikern Alexej Navalnyj. Det hade en närmast paralyserande effekt, menade han. Det är något speciellt skrämmande med giftmord, inte minst när de är sanktionerade av staten…;surrealistiskt avskyvärt.
Tanken gjorde plötsligt ett hopp: Jag fick en plötslig vision av hur det skulle kännas att leva i ett samhällssystem där ledningen tar död på sina fiender med gift. Tänk er att exempelvis Jimmy Åkesson skulle ha giftmördats av den socialdemokratiska regeringen! De förnekar det givetvis, deras censurerande makt över medierna försvårar informationen om fallet. Men faktum kvarstår: Bara den socialdemokratiska regeringen har tillräckliga resurser för att giftmörda någon med novitjok... Kan inte var nån annan…
Tänk att leva i ett sådant samhälle!
Nåväl, det var en kort känslomättad vision bara, egentligen är detta tillstånd ju oföreställbart snarast. Men tänk att denne lille machofjantsmördaren Putin har makten över så många människor… Ofattbart! Och lönnmördare är han förvisso, det har han visat flera gånger (även om han naturligtvis inte tar i giftet med sina egna blekfeta händer). Men särskilt skrämmande, paradoxalt nog, är att man nu inte längre kan förlita sig riktig på att han också är en fullödig kleptokrat (jfr rubriken ovan; hämtad från SvD-krönika av Olof Ehrenkrona f.ö.). Så här definierar Wikipedia denna term:
Kleptokrati av klepto- och -krati (“stöldstyre”) är en stat som regeras av personer som utnyttjar regeringens möjligheter, naturresurser och folket för personlig vinning,[1] ett statsskick där staten leds av “tjuvar”. […] Rysslands ledare Putin är historiens mest framgångsrika kleptokrat med en uppskattad förmögenhet på omkring 200–300 miljarder USD.
Så länge Putin är en pålitlig kleptokrat är han i någon mening förutsägbar. Han fattar sluga, visserligen ondskefulla, men ändå rationella beslut i akt och mening att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men nu tycks han bli mer och mer irrationell. Beslutet att anfalla Ukraina är idiotiskt, rationellt ekonomiskt sett. Finns inga pengar att tjäna på detta, tvärtom – sanktioner, inställd handel, utländsk investeringsovilja, etc., blir följden.
Nej, jag får intrycket att Putin alltmer tappar sin verklighetsförankring. Han omger sig med en mindre och mindre liten grupp av livrädda ja-sägare. Makt fördummar och korrumperar, sa Nietzsche. Så rätt, så rätt… Detta gör Putin oförutsägbar och ännu mer livsfarlig. Han kan börja ett kärnvapenkrig om han ligger illa till.
Efter att ha hört färdigt på det där radioprogrammet i morse, slog jag över till direktsändning i P1. Lyssnade i en dryg timme på de löpande krigsuppdateringarna. Gjorde mig smått fysiskt illamående. Stängde av radion och försökte sova lite mer. Det gick dåligt…
Ibland blir jag bara så TRÖTT på människorna! Som dom håller på och håller på och håller på… Intrigerar för att utöka och utöva sin makt, bråkar, producerar, konsumerar, miljöförstör, pippar och pippar och blir fler och fler och fler, tränger ut alla andra, sinnesslöar kortsiktigt, vältrar sig i njutningar, mår dåligt, tar droger, mår ännu sämre, tar ännu mer droger, osv osv osv OCH SÅ VIDARE!!!
Ja ja, tro inte att jag är dummare än jag är, inser naturligtvis att allt detta jag är så trött på delvis (kanske helt och hållet?) balanseras av en massa godheter som vi också utövar, någon gång till och med utan nåt märkbart egenintresse.
La ni märke till att jag använde pronomenet dom för det som jag är trött på, medan pronomenet vi plötsligt smög sig in när det gällde våra (sic!) goda sidor. Detta beror på, har jag räknat ut, att alla de här trötthetsskapande, förödande aktiviteterna begås av människorna, allihop på en gång typ, liksom på håll. Det jag finner gott utförs av enstaka människor, individer rentav, oftast nära mig, såna som jag och mina vänner alltså. Ja, även av vissa specifika grupper som gör det rätta; t.ex. skogsägare som gallrar i stället för kalhugger (MORD!).
Det blir knepigt. För rent intellektuellt förstår jag ju att jag själv och mina valfränder också ingår i den där överväldigande, tröttande människoklumpen som jag förfasar mig över på avstånd (via medierna mest), och som belastar vår planet så oerhört.
Det går inte ihop.
Hm… Är nog på sin plats att här citera Gustaf Fröding, ur En fattig munk från Skara:
Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.
Men ändå… Jag brukade vara stolt och nöjd över att jag gick humanistisk linje i gymnasiet för 50 år sen. Jag var humanist, och en humanist sätter människan främst i alla lägen. Jaha, en totalt artegoistisk typ då som hänsynslöst kör över alla andra djur med andra ord! Ja, man måste nog inse, att detta att vara mänsklig inbegriper både ont och gott. Vi är såväl potentiella folkmördare som altruister.
Men, ännu mera men alltså, jag säger bara: Putin och hans anhang… Fy helvete. När jag ser vad dom håller på med vill jag bara dra mig undan och lägga mig att dö nånstans som elefanterna…
Jag blir så jävla TRÖTT TRÖTT TRÖTT! Häromdagen (se tidigare inlägg) var jag åtminstone förbannad. Alltid något. Nu inte ens det längre.
Visst, det kan säkert finnas anledning ibland att klaga på den svenska vården. Fast jag har aldrig haft någon anledning till missnöje. Tillgängligheten ska ju vara ett problem, sägs det. Men har aldrig haft några problem med att få en tid på Trandareds vårdcentral. Har till och med träffat samma läkare flera gånger i rad nu; kallar henne lite skämtsamt för “min husläkare”.
I Costa Rica för fem år sen var jag gruvligt förkyld; hostade, snorade, febrade. Kan man nästan se på den här bilden:
Unnade mig en lyxig vistelse några dagar på Albergue de Montana Talari, i ett försök att kurera mig innan jag skulle träffa Mora-Nisse och min svenska resegrupp 22 feb. Kände inte smaken på den goda maten dock, pga förkylningen. Kunde ändå njuta av de färggranna, lättfotade fåglarna; de utfordrades med någon sorts nektar, nära hotellterrassen.
Förkylningen blev bara värre och värre. Det slutade med att jag anlitade den Costa Ricanska sjukvården. Det kôstade mucho dinero, men kändes ändå som en lisa, kanske mer för själen än för kroppen egentligen; viktigt att göra något, typ, inte bara lida i tysthet… Så här gick det till:
När jag satt där uppe på restaurangterrassen slog det mig plötsligt: Du måste till doktorn med det här, och lämpligen då i morgon. Det är dags nu; febern var säkerligen riktigt hög på sena eftermiddan; kändes mycket het i pannan. Till slut var jag tvungen att ta en Alvedon, och sen en till innan middan för att det skulle bita. Det är enklare att gå till doktorn i San Isidro i morgon, utan bagage, än i övermorgon, då jag har all packning med mig. Jag får försöka få ut lite antibiotika och hoppas att det kan ha nån effekt. Hoppas att Peter på spanskan hade rätt när han bestämt hävdade att det var bakterier, inte virus (hur fan han nu kunde ha nån som helst aning om det). Åtminstone måste jag se till så jag har gott om febernedsättande.
tisdag 21 februari 2017 En natt i hostans tecken. Mådde rätt hyfsat igår kväll, efter två alvedon och kvällsmat. Men när jag la mig i sängen igår kunde jag plötsligt knappt ta ett andetag utan att hosta. Andningen rosslar. Tog en antifludes till ganska snart. Vet inte om det var den som gjorde det, men strax efter tolv hade jag en period då jag med ens kunde andas och t.o.m. sova nästan normalt. Efternatten har inte varit supergrym, jag har inte varit förtvivlad. Men roligt är det sannerligen inte.
Nu ska jag alltså försöka ta mig till en doktor idag. Ska snacka med ägaren, den där smått spejsade men vänlige gubben, be honom peka ut och rekommendera una clinica, be honom ringa efter en taxi.
Vad jag behöver: antibiotika, hostmedicin ev., halstabletter, massor med paracetamol-tabletter; fråga om antifludes är något att ha. Bendadryl?
Behöver jag några papper med mig, försäkringspapper?
Så där ja, då var den lille doktorn avklarad. Ägarens son körde in mig till San Isidro i sin pick up truck, och väntade (!) sen med mig på kliniken. Doktorn skulle komma om en halvtimme. Det gjorde han också. Dessförinnan blodtryck 134/90, normalt.
Jag fick fem mediciner, plus att jag köpte två kartor aspirin. Doktorn talade långsamt på spanska med mig, som till en idiot (men det var bra, för då begrep jag vad han sa). Betalade 420 kr för själva konsultationen, 820 kr för all medicinen.
Nu har jag testat alla medicinerna 1 gång, utom somnainpillerna förstås. Tycker nog jag mår något bättre än igår vid den här tiden. Senaste febernedsättande tog jag före lunch, vill jag minnas. Nu är klockan fem och för att klara hungern fram till middan har jag beställt in en öl. Tänkte jag skulle ladda ner lite radioprogram. Kan behövas när jag ligger sömnlös i samma rum som Nisse.
Jaha, om fyra timmar skriver vi 22 februari, detta fjärran måldatum som vältrat runt i mitt sinne, särskilt sen Hilde lämnade 23 december. Till 22 feb skulle jag vara ensam, hur skulle det gå måntro? Två månaders ensamresande? Tja, det har varit tufft ibland, särskilt i samband med mina två sjukdomar: ryggskottet i samband att jag anlände till Colombia och nu influensan senaste veckan här i Costa Rica.
För några morgnar sen tänkte jag på Vladimir Putin. Men nyss tänkte jag på Nyss tänkte jag på Florida bara i Rio de Janeiro, en utmärkt diktsamling av Stig Johansson. Johansson (född 1936) är före detta sjöman, dåmera (när diktsamlingen kom ut, 2000) och numera landad i Malmö.
När jag läste Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro kom jag att tänka Vladimir Putin igen. För i Johanssons diktsamling finns dikten Utan Kristallkula. Den går så här:
Utan kristallkula
Rysslands härskare heter Vladimir Putin. Han är född 1952 i Leningrad.
En gång var jag mässpojke i en steambåt. Vi låg en dag 1952 i Leningrad och bunkrade kol för en resa till Murmansk. Kranskötaren tog fel på kökets skylight och kolboxen. Tonvis med kol fyllde vårt kök. Det är det jag minns, inte Vinterpalatset.
Och kanske just den dagen, medan vi skyfflade kol ur byssan, kanske bara ett kvarter bort, fanns en nyfödd människa vid namn Vladimir Putin.
Om detta visste vi intet, kocken och jag. Kocken sa: – Vi öser skiten ur köket och kokar kaffe. Sedan gick vi och vi såg Kronstadt och Finska viken. – Vad vet man, sa kocken, om framtiden.
Enligt ännu obekräftade uppgifter funderar ryssarna på att slå undan benen på aggressionen från väst och Nato genom att själva gå med i Nato! Det vore väl nåt det! De kunde rusta ner sitt eget försvar och låta Nato ta hand om det, med baser (ger arbetstillfällen) och kärnvapen (ger trygghet) och allt. Det skulle frigöra oräkneliga miljarder rubel att använda för att skapa början till nån sorts ryskt välfärdssamhälle. Och det skulle skapa trygghet och säkerhet gentemot Kina och den andre maktfjantsidioten in charge där, Xi Jinping alltså (på sikt är förstås målet att också Kina går med i Nato. Om hela världen är med i Nato blir det nog lugnare.).
Vad som ska hända med Putin och hans anhang är i skrivande stund oklart (vad sägs om förflyttning till ett litet gulagläger i Sibirien kanske?).
