Kom på att jag glömt bort att hänga med i Daogonattboken från Stora Resan för fem år sen. Senaste inlägget var Vändpunkt 3:e januari. Ja, sen följde 21 dagar ombord innan jag via Panamakanalen nådde Cartagena i Colombia. Långa, till det yttre ganska händelselösa dagar och nätter… retreat… Men här några intryck och reflektioner från vår långa, flernattliga passage mitt i månljusgatan långt långt där ute på Stilla Oceanen…
Var tvungen att göra kort avbrott i gloendet på tjugoelfte avsnittet av Game of Thrones (har fått kopiera från 2:e styrman) när jag upptäckte vilken fantastisk fullmåne det var. Var tvungen att öppna och försöka fota genom ventilen. Magisk, drömlik, surrealistisk stämning… det ensamma fartyget som stävar och stävar och stävar över det väldiga öde havet under fullmånen och stjärnhimlen…
Då och då tittar jag ut över Stilla Havet i fullmånesken, det ensamma skeppet som stävar, stävar, envist klyver havet, envist med kurs mot Amerika. J. Larsson, ensam i sin stora Owner’s Cabin. Varit på väg i 13 dagar nu, 9 dagar kvar till Cartagena, 6 dagar till Panama.
Antingen är detta vidunderligt stort och märkligt, eller så är det bara som det är, inget mer…
Stirrar ut mot mångatan, för vilken natt i ordningen? Vet inte, vet bara att det är magiskt, absolut magiskt. Ser upp mot månen, fullmånen. Det är ju fan inte klokt, helt otroligt att människor varit där, att människor räknat ut hur de ska ta sig dit. Det är ta mig fan minst lika otroligt som det alla dessa sagor som religioner och annat skit berättar. Människor är fullständigt ofattbara, vad de kan åstadkomma. Och så är vi så gränslöst dumma och grymma och… också… på samma gång som vi är så där genialiska. Samtidigt som vi har räknat ut hur vi ska ta oss till månen så förstör vi den planet vi bor på: Jorden.
Men dessa ändlösa hav… Dessa ändlösa hav övergjutna med mångator…
