I huvet på Jörgen T
Med anledning av att det fortfarande (med knapp nöd) är januari, så vill jag fortsätta kampanjen “långa texter för årets längsta månad”, typ. Om och när ni oförmodligen har läst den här är det nog nästan februari, som bara har 28 dagar. Ja, och sen lackar det ju rent av mot vår, om man säger.
En tröst även för icke tigerhjärtan!
Idag lyckades jag lyfta ur fesoset för att bese en utställning jag skulle besett för länge sen: Urmylla, med verk av Sandra Magnusson, multimediakonstnär (textil, måleri, skulptur) och en av många udda (i positiv mening) bybor i den fantastiska byn Uddebo, mellan Svenljunga och Tranemo. Nu var det sista dan för utställningen idag, så nu gällde nu eller aldrig. Och det kan jag säga, att hade det inte varit sista dan så skulle jag gett en mer heltäckande bild av Urmylla och försökt få er alla idoga bloggläsare att ta er dit – för det var en mycket mycket fin och fascinerande utställning, verkligen.
Men det är för sent, för idag var sista dan… Får mig att tänka på min gamle vän, överliggaren i Lund Folke Nordmark från Skillingaryd, salig i åminnelse. Hans valspråk var nämligen just: Det är alltid för sent. (Han tyckte det var coolt att spela så där uppgivet uppgiven.)
En annan association, föranledd av Urmylla, var till de otroligt glest förekommande praktiskt textila inslagen i mitt eget liv. Dessa begränsar sig till tre: 1) När jag som värnpliktig näst intill malaj, men dock maskinman (enligt devisen: fel man på fel plats) i flottan 1970 skulle sy fast propellrar på ärmarna på min sjömans-Kalle Anka-kostym (ni vet, med den där fyrkantiga, blå med vita kanter rektangulära lappen på axlar och överrygg). Det gick åt helvete, kan jag säga. Efter att ha perforerat fingertopparna med blodvitesynålen ett antal gånger tog jag hem alltihop till mamma… Och 2) När jag som lärarkandidat i Växjö på hösten 1974 med stor möda stickade en avig och en rät maska, med hjälp av instruktiv instruktion av stickkunnig kvinnlig bekant. Sen har det aldrig blitt nån mer stickning. 3) Och för det tredje har jag gett mig fan på att jag skulle lära mig behärska konsten att sy i en (tappad) knapp. Det tillhör en bildad mans arsenal, lika väl som att kunna bygga fågelholkar och uttala sig om engelska 1800-talsromaner, termodynamikens grundprinciper, etc. Allt enligt gurun Sven-Erik Liedman i Göteborg. Det har gått så där. Eventuellt behärskar jag knappisyningstekniken, har inte prövat på länge…
Alltnog och emedan, jag har aldrig sett så kreativa utslag av broderi och virkningeri som i Urmylla. Urbota fantastiskt, det är allt jag kan säga.
Ett stålblankt citat, från okänd källa:
Den som tror att evig materiell tillväxt är förenligt med en jord med ändliga resurser är antingen idiot eller en ekonom.
Om man tillmäter denna sentens sanningsstatus gäller följande:
Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon svensk politiker ifrågasätta dogmen om den nödvändiga och välsignelsebringande ekonomiska tillväxten i samhället. Det betyder att samtliga politiker från samtliga partier (numera även Miljöpartiet vad det verkar) per definition måste klassas som idioter. Om de inte klarar sig genom att de råkar vara ekonomer då förstås…
Är vi alla överens om detta, eller finns några invändningar mot detta resonemang?
He he… En annan (mer sanningsenlig) rubrik kunde vara:
Från Hulta genom björkslyskogen ner till COOP
Hittade inga speciella motiv idag, så jag gjorde abstrakt konst i stället. Glöm inte högerklicka och förstora – för här handlar det om visuellt godis! Åt helvete med skärpan!
Se Mina Bilder för lite färggrannare människor än jag i Cartagena, Colombia..
Mig lyster att lägga ut lite dokumentation från en av lågpunkterna på Jordenruntutanattflyga-resan för fem år sen. I slutet på januari 2017 befann jag mig i Cartagena, Colombia. Hade korsat Stilla Oceanen, seglat rakt igenom Panama-kanalen och landat i denna vackra stad på Colombias nordkust. Mentalt utmattad efter tre och en halv månads resande, plus att jag drabbats av ryggskott… Hett var det också, och luftkonditioneringen i mitt Air B&B-rum förde sånt helvetiskt oväsen så jag var tvungen att stänga av den. Varpå jag var tvungen att slå på den igen eftersom det var så infernalistk svårtattsova-hett… Jag saxar ur Dagonattboken:
Man skulle kunna kalla mig en fegis. För jag är rädd och orolig, och fruktar definitivt fysiskt våld. Men man skulle också kunna kalla mig en modig man. Så länge jag fortsätter min resa, trots att jag är rädd och ängslig, är jag en modig man. Jag är en modig man som tagit mig så här långt, hur det än går med det som återstår.
Jag har blivit skjuten i ryggen… alltså ett ryggskott har smugit sig på mig. Det var nog för att jag inte rörde mig på två dagar, först genom kanalen och sen i hamn i Manzanillo. Rejält stel idag, problem att få på sockarna. Kände direkt behov av ett halvt piller när jag vaknade vid 1-2-tiden, så jag tog ett sådant, för första gången sen jag lämnade Auckland. Det fungerade ganska bra; somnade om och vaknade först vid femtiden, om jag minns rätt.
Minns inte så väl vad jag gjorde igår. Vet att det kändes tyngre och tyngre. Satt länge vid bordet på nedervåningen och utnyttjade den utmärkta wifin. Hann gå både en och två gånger till en väldigt fin supermercado alldeles i närheten, först för frukost, sen för inköp av lite öl och någon enstaka matvara. Till sist fick jag mitt rum, strax före tolv. Rummet ganska ok, fast det finns inget bord att sitta vid. Tur att det finns AC.
Sa jag att jag fått ryggskott? Lumbago. Jo, det smög sig på mig efter de där två dagarna av total icke-fysisk aktivitet på båten (kanalen och hamnarna). Igår kväll var det rent för jävligt. Jag låg som en sköldpadda eller skalbagge på rygg i sängen och kom ingenstans, kunde knappt komma ur sängen, absolut inte böja korsryggen tillräckligt mycket för att ta på mig sockar, knyta skor, ta av och på kalsongerna, osv. Det är kanske lite bättre i kväll. Får se hur det utvecklas.
Det är så extremt det här. Glöm inte det, om du överlever. Har för mig att jag formulerat mig på liknande sätt förut under resan, kanske på Avondale Motor Camp. Klockan är 6.02 på morgonen, ligger i min säng, huvet uppallat mot sänggaveln. Ryggen håller sig ganska lugn i den här ställningen just nu. Tog inget piller igår, har ändå sovit hyfsat. Nu under efternatten och morgonen har jag lyssnat på Min fantastiska väninna. Eller så här, egentligen: Först tog det flera timmar med samma avsnitt (som är på 30 min) eftersom jag somnade om hela tiden och fick börja om, lyssna på nytt. Sen hör jag längre och längre stycken allteftersom jag blir mer vaken.
Men, tillbaka till ”extremt”, vad då extremt? Vad menar jag? Jo, ensamheten, utsattheten, övergivenheten, sysslolösheten, hettan, ständigt obekanta situationer, ansvaret för mitt liv, nödvändigheten att göra det som måste göras, att inte gå ner sig, inte bli förtvivlad, att ha 14 dagar framför sig av detta, på en okänd plats, utkastad (av mig själv) i världen. Osäkerheten, klarar jag detta?
Och sen segelbåtstur, förhoppningsvis, följd av osäker, farlig bussresa till okänd stad, övernattning eller inte, vidare bussresa till okänd ort. Sen ytterligare 14 extremt okända dagar på okänd ort med okänd sysselsättning.
I sanning: Varför utsätter jag mig för detta? Blir allt annorlunda sen? Eller detsamma? Beror det på hur det går, om jag ”lyckas” eller inte?
Från idolporträtt till några bilder av Nina Hemmingsson. Lånade idag boken På A svarar jag hej då av henne. Skitrolig titel för övrigt. Jag associerar till nån frågesport, Vi i femman eller nåt. Laget från Västerportsskolan i Norråker får en tredelad fråga (handlar om stilriktiga skiljas åt-interjektioner i olika sammanhang antagligen) och svarar: På A säger vi: Hej då, på B: Dra åt helvete och på C: Fuck off. Otroligt kul, om ni frågar mig. Nåväl jag har fulfotat några favoriter i boken; håll till godo. Vore morsomt om ni kommenterade lite; håller ni med, alltså är det roligt? Eller tycker ni tvärtom att det är synnerligen oroligt?
Idag var det träningspremiär för golfkrocket. Nästan som lite vår i luften, om än med viss frost på marken. Lite knölig bana, men ok.
Vid ankomsten till arenan på Kransmossen kunde jag inte underlåta att notera de nyuppsatta anslagen på anslagstavlan. Särskilt ett av dem tilldrog sig mitt (och säkert många andras) intresse:
No water, no life
Make no mistake about it
No water, no life
There’s no doubt about it
Strangling drought’s cruel death
Where there’s no water there’s no life
No water, no life
Take me to the river
Floating upstream
Soulsensing, shivering
Dreaming its dream
In everly peace
In drifting slow motion
Coralwavely sinking
Drown me in the ocean
Loosing our grip
Life on earth at stake
Wishing and swimming
Diving the lake
Save our souls
Trembling at the quay
Finally returning
To our home in the sea
Come on, let’s go down
To the rippling creek
In its silvery waters
Baptizing our feet
Dewing dried lips
In the cool clear rain
Quenching our thirst
Dissolving all the pain
Nej, tuffingar, skulle jag vilja säga. Igår pallrade jag mig iväg till St Sigfrids Griftegård. Vore en fin plats att ligga på när man är död, f.ö. Nu var det inte för att jag hastigt hade avlidit som jag besökte Borås vackraste gravplats. Nej, jag hade sett på Facebook, att det tas en hel del fågelbilder där; kyrkan har ett antal matplatser för våra bevingade vänner (stesvarning!). Så jag packade ner femhundramillimetaren i ryggsäcken och begav mig åstad. Reultatet? Tja, inga rariteter precis, men har härmed äran att presentera tre tuffa rackare / gynnare / filurer – absolut inga mesar! Även om de tillhör messläktet alltså.
