Månad: december 2021

Tiden går inte, den kommer. Så formulerade jag mig en gång i Vilda Röster-körens fina föreställning Visamhet. Vi ville skildra livet, från döden till orgasmen, koncipieringen om ni så vill – baklänges alltså. Jodå, om man läste programbladet så förstod man vad vi menade.

Men tiden finns bara som föreställning i våra mänskliga hjärnor. Rörelse finns i världen omkring oss, men inte tid. Tidsbegreppet är vårt sätt att få ordning på rörelser, händelser. Klocktid är lika med den regelbundna rörelse som en visare i en klocka gör. Denna rörelse kan vi sen relatera alla andra rörelser till, jämföra alla andra rörelser med. Om vi säger att vi promenerat en timma, så betyder det att under vår promenad har timvisaren i alla välfungerande ur rört sig precis ett så långt stycke, som på just den klockan representerar en timme, alltså ett dygn delat med 24, från solens uppgång den ena dan till den andra dan, i runda slängar.

Klocktid är en sak, humantid är något annat. Humantid är när vi jämför rörelser i vår hjärna (där själen sitter) med yttre händelser. Om vi finner dessa yttre händelser nöjsamma koncentrerar vi oss på dem och glömmer det som rör sig i vårt inre. Vi säger att tiden går fort när man har roligt. Om de yttre händelserna / rörelserna tråkar ut oss däremot, blir vi medvetna om det som rör sig i vårt inre; vi säger att tiden segar sig fram. Men en timmes glädjefyllt rus respektive en timmes uttråkning mäts båda i klocktid till exakt en timma.

Ni håller säkert inte med mig, men jag har doktorerat på tid, kan man säga, så det är jag som har rätt och ni som har fel. Bara så ni vet. Så här ser omslaget till min doktorsavhandling från 1999 ut:

• 

• 

Jag gav några elever på Bäckängskolan i uppgift att illustrera rörelse och tid. Det vinnande bidraget honorerades med 500 riksdaler, och användes av mig som omslag till min bok. Det var ingen lätt uppgift eleverna fick; att visualisera rörelse med stillbilder. Att visualisera tid – ännu svårare. Men det blev alltså denna bildserie av en hoppande katt som leker med en klocka. Om man viftar med boken framför ögonen och snabbt skiftar från fram- till baksida, så ser det faktiskt ut som om katten rör sig…

Nu är ni trötta på det här tidsdillandet, misstänker jag. Så jag avslutar med min geniala (enligt min ringa mening) tidsdikt (som iofs förekommit på i denna blogg tidigare, men ändå). Melodi: Nu är det jul igen:

Nu är det nu igen
och nu är det nu igen
och nuet varar än till sedan.
Nu är det nu igen
och nu är det nu igen
och nuet varar än till sedan.
Men det var inte sant
nej det var inte sant
för däremellan kommer medan.
Men det var inte sant
nej det var inte sant
för däremellan kommer medan.

Ja, alltså det rör sig om lite medvegtationer, alltså mediterande, vegeterande, sinnesfull (mindful) verksamhet (se förra inlägget). Förresten, kan det bli för mycket av sånt där? Kan man då drabbas av, typ sinnesfylla…?

Hur som helst, jag sitter här vid köksbordet och funderar så smått… Bordet är täckt av en vacker (hm, nåja..) julälgsduk. Jul-älgar måste det väl vara, eftersom dom är röda? Här ett exempel:

Varför är rött julens färg? Googlade nyss på detta, och fick reda på att något entydigt svar inte finns att ge. Kan det vara nåt politiskt; att julen är vänster på nåt vänster? Nja… Nåväl, jag associerade raskt till min Babushka-docka som jag har stående här i köksfönstret. Ja, i stället för babushkor, alltså gamla ryska farmödrar, innehåller min variant gamle pappa Stalin, med för- och efterträdare. Det är en den-ena-inuti-den-andra-docka så det finns plats för flera maktgubbar:

• 

• 

• 

Stalin, Lenin, Brezjnev och Marx är lätt identifierbara, men den siste lille minstingen (längst till vänster… hm…) är svårare; kan nog föreställa Friedrich Engels, tror jag. I ytterligare ett lager, omfamnande dom alla, skulle man ju kunna lägga till allas vår Vladimir Putin, absolut likvärdig med de tre ryska presidenterna i min docka, vad gäller maktbegär, lögnhalseri och mordgalenskap. Inte var det så dom menade, Fredrik och Kalle, när dom plitade ner manifestet?

I mitt pågående sökande efter konturen i livet, som ett led i min brevväxling med mitt kosmiska urpsrung (se tidigare inlägg Självkänsla) snubblade jag över ett Carl Jonas Love-citat:

Ack, och ändå – Varför är den goda dum – Varför är den kloka ond –Varför är allt en trasa?

Carl Jonas Love Almqvist,Törnrosens bok, 1833

Denna outgrundliga snubbling föranleddes av funderingar kring funderingar jag hade på den ödsliga Avondale Motor Camp, utanför Auckland, Nya Zeeland, vid juletid 2016. Så här formulerade jag mig:

Varför kan inte jag bara ligga och låta minnena strömma genom mig?
Varför kan jag inte bara stå och stirra ut genom ett fönster länge länge och iaktta det jag kan se genom fönstret?
Varför kan jag inte bara sitta och vara lugn och vänta?
Varför är jag så rastlös?
Varför denna oro?
Varför är jag inte som Toru Watanabe?

Härvid utbrister ni förmodligen inte i ett Vem faaan är Nisse Hult! (som Åke Grönborg (eller var det Lars Ekborg?) i den berömda tärningsspelsketchen i teveprogrammet Estrad 1967), men fastmer i ett irriterat: Vem faaan är Toru Watanabe?

Jo, Toru Watanabe är huvudpersonen i Haruki Murakamis roman Norwegian Wood, som jag läste vid tillfället. Ett av de viktigare skälen till att den fascinerade mig var att Watanabe hade just de där icke-rastlösa, mindfulla egenskaperna och förmågorna som jag så länge eftersträvat.

Förutom fördjupande, hade det varit praktiskt, menade jag, att lugnt kunna meditera, eller för den delen vegetera, ”värpa ägg”, som vissa plägar uttrycka saken. Praktiskt för att kunna låta tiden gå när man har tid över, som där och då på ödsliga Avondale Motor Camp inte minst. I väntan på att man går upp och äter frukost. I väntan på något. Att lugnt vara närvarande i stunden för att sen, när tiden är mogen, göra det man ska.

Men jag hade inte den förmågan, konstaterade jag.

Tankarna for som skottspolar i huvudet. Nå, än sen då, genmälde jag trotsigt!? Och? Det är väl inget att oroa sig för? Låt dom fara, låt som skotta och spola som dom vill, för fan!

Tilläggas kan, att efter min långa cirkumglobala resa har jag blivit bättre på dylik antirastlös äggvärpning, eller låt oss kalla det reflektion, meditation, mindfulness… det låter bättre. Åstadkoms bl.a. genom långvarig, flitig övning under sammanlagt 50 dygn till sjöss på de väldiga oceanerna.

Kom på att jag glömt att lägga ut min (ö)kända juldikt “Tomte på vägen” nu i jul. Å andra sidan publicerade jag den å dessa sidor förra julen. Men kanske har någon läsare glömt?

Dessa få rader representerar ett av mycket fåtaliga försök från min sida, att författa en dikt på traditionellt bundet, rimmat versmått; hatat och föraktat av somliga, älskat av andra. Det är verkligen inte lätt – åtminstone inte om man som jag har höglitterära och kultursnobbiga ambitioner – att skapa en allvarligt och känsligt menad text av detta slag, i dessa cyniska tidevarv – nota bene: utan att förfalla till ironiskt skämtsamma gester. Därför tillåter jag mig att vara relativt nöjd med aktstycket i fråga.

För att i görligaste mån undvika uttråkningssymtom hos läsare som minns dikten sen förra julen, har jag dristat mig att i år komplettera med såväl ljud (en av mina första låtar faktiskt) som bild.

Bara en ensam tomte på vägen,
och ett doftande fat med gröt.
Bara ett linlockigt barn, en sägen,
soldaten som aldrig sköt.

Bara ett tindrande barnaöga
i navet av världarnas hjul.
O, stjärna på pällens glimmande höga!
O, gåtors gåtfulla jul…

Jesus utspisade 5000 män med blott 2 fiskar. Jag gjorde tvärt om: Jag utspisade ett minimalt antal barn och barnbarn – blott nio stycken – medelst en gigantisk kalkon på 5,5 kilogram. Men det krävde mod och initiativkraft, ska jag säga! Omåttligt stolt att jag klarade av det. Nu vilar jag ut efter den enorma anspänningen; julefrid råder…

Ja, vad är en god jul? Kan nog variera förstås. Jag snubblade på den där julmatsorgie-skildringen i Ulf Lundells andra roman Sömnen, nu på julaftons förmiddag. Den läste jag med förtjusning för många år sen. Jag hade skrivit uppsats om Lundells debutroman Jack, som jag tyckte var alldeles fantastisk, inte minst språkligt, med sin stora språkliga variation mellan de olika delarna i boken. En kongenial generationsroman, enligt min mening. Var smått chockad, visste inte att man kunde skriva så där; kände igen mig i språket i mångt och mycket.

Sömnen var också bra. Sen tyckte jag det blev sämre och sämre, Uffe hade liksom inget mer att säga. Ändå ansåg han sig tvungen att ge ut roman efter roman. Tuggade tomgång, helt enkelt.

Vad gäller den där julorgieskildringen i Sömnen, så tyckte jag den var vansinnigt rolig när det begav sig. Nu känner jag mer äckel; det är alldeles för mycket av allt. Men det är bra skrivet. Klicka på länken ovan, så kan ni döma själva.

Surfsnubblade in på Bruno K Öijer i morse. En av mina facebook-vänner citerade någon som citerade Bruno K ur videofilmen En demons båge. Citatet handlade om självkänsla, men innehåller också, som jag ser det ett starkt mått av samhällskritik, eller till och med civilisationskritik:

Allt färre står för nånting, överhuvudtaget.
Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser.
En stank av förljugenhet och billig underhållning.
Och en av orsakerna till att det inte går att bryta
rundgången av rädsla, förvirring och våld
är att människor säljer av sin integritet
och sin självkänsla
som om den vore en vara som kan värderas i pengar.
Det förflutna, nuet och framtiden
är ett blodflöde som inte går att stoppa.
Men det finns överhuvudtaget ingen framtid
där människor slutat att värna
om sin självkänsla.
Och att värna om sin självkänsla
är att vårda det rum där du inte flyr undan
och ser dig själv som ett offer eller ett byte.
Men där du står öga mot öga med dig själv
och vågar införliva i din själ vad du ser.
Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet.
Självkänsla är att inte ha något behov av att svika
men att i stället i djupet av sitt väsen uppleva
att det finns en gräns som inte får överskridas.
Att det finns en helig kontur i tillvaron.
En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung
som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.

Märkligt, delar av det här, huvudbudskapet kanske, tycktes mig träffa rakt i tjurens öga, dvs. det uttryckte exakt och precist – om än i mycket vaga, poetiska ordalag – vad jag själv känner. Det handlar om hur jag ser på mig själv och min egen självkänsla, lika väl som om hur jag uppfattar samhället, tidsandan, ja rentav den typ av civilisation vi lever i.

Att jag är kritisk till rådande värderingar i samhället har blivit alltmer tydligt, tilltagit med stigande ålder, kan man säga. Jag uppfattar t.ex. den konsumistiska reklam som ständigt omger oss, som en personlig förolämpning. Att tro att jag skulle vilja ägna ens ett ögonblick av mitt enda liv åt denna sinnesslöa smörja! Men det är svårt att värja sig; reklamen finns överallt, den tränger sig in och stör: i filmer, fotbollsmatcher, e-tidningen, etc. etc.

Politik i vår typ av västlig demokrati uppfattar jag numera mest som en populistisk, hycklande jakt på röster. Det gäller alla partier. Ingen vågar uttala och kämpa för någon visionär idé om ett bättre samhälle, av rädsla för att det skulle kunna skrämma bort vissa väljare. Ekonomisk tillväxt är ett axiom som inte ett ögonblick behöver ifrågasättas eller ens diskuteras, trots att jag för min del tror att det är vägen käpprätt åt helvete, både andligen (förgiftar våra sinnen) och materiellt (förbrukar planetens resurser och möjligheter till biologiskt liv).

Politik i länder som Kina, Ryssland, Turkiet (och många fler; endast 14 procent av världens länder kan sägas vara fungerande demokratier, och tendensen är minskande) är ännu värre: ett totalt förljuget, hänsynslöst maktspel, helt utan etik och moral.

Och situationen i världen, tidsandan, kan direkt kopplas till mina möjligheter att leva ett värdigt liv, att behålla ett mått av självkänsla och självrespekt mitt i allt detta vansinne.

Jag har känt det här länge, inombords. Men inte orkat uttrycka det, framför allt inte skriftligen formulera det – och så läser jag den här monologen av Bruno K Öijer och får känslan: Jamen, där har vi det! Det är exakt mitt i prick! Precis så känner jag det! Och ändå är ju Öijers text höggradigt poetisk, mycket vag obestämd egentligen. Men lik förbannat tycker jag att jag förstår precis vad han menar. Och håller med, i högsta grad håller jag med.

Kanske går det inte att i ord uttrycka en djup, komplex livskänsla på annat sätt än så här…?

Att i djupet av sitt väsen uppleva att det finns en gräns som inte får överskridas. Att det finns en helig kontur i tillvaron. En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.

Kan det sägas bättre?

Här kan ni lyssna till Bruno K själv, reciterande på sitt eget, oefterhärmliga sätt:

Och här kan ni få er lite utopiskt framtidsvisionärt, à la Bruno K, till livs.

Jo, jag är väldigt nöjd just nu. Orsak: Alla julklapparna inköpta på en enda runda ut i köphelvetet! Ja, det vill säga, det är bara barnbarna (vet att det eg. heter “barnbarnen”, men “barnbarna” är mysigare) som får. Vi har bestämt så, barna och jag (hoppas det är vi som bestämt, inte bara jag…). Men dom är ganska många, barnbarna; sex stycken i nuläget. Sen har jag egentligen gett upp det där om att klapparna skall vara så där riktigt personliga och djupt kända… Jag vet inte, dom har så mycket prylar… Och vem är jag att… Jag menar jag är ju urgammal, och hur ska jag kunna veta vad… osv… Plus att jag avskyr den rådande konsumismen av hela mitt hjärta, förstås.

Men “en gör så gôtt en kan”, som Ralf Edström brukade säga en gång i tiden. Och det blev ju ganska bra, när han gjorde så gott han kunde åtminstone…

Ville bara berätta, att igår såg jag fem och ett halvt nästan timslånga avsnitt av “Mare of Easttown” på raken. Avslutade sen i morse med de sista 1,5 avsnitten. Numera har jag svårt att riktigt leva mig in i såväl filmer som skönlitteratur; det skall till något alldeles extra. I det här fallet var jag fast efter tio minuter.

Tror det är den bästa kriminalare jag någonsin sett – ja, den är förstås långt mer än bara en kriminalserie; den ger en mycket trovärdig bild av livet i en amerikansk småstad, på gott och ont. Och Kate Winslet är helt fantastisk i huvudrollen. Rekommenderas varmt! (Finns på HBO.)