Vilken sorts musik spelar J.T. & The Soggy Bees egentligen? Svårt att svara på, variationen är stor. Det finns inslag av rock och pop, blues, soul, folkrock, country, ballader, m.m. Texterna kan vara existentiella, handla om kärlek likaväl som miljöförstöring, de kan vara mörka och dystra eller extatiskt glada. J.T. skriver låtarna, tar dem till bandet, som bearbetar och stundtals gör om dem till något helt annat. Musik i ett band är ett grupparbete, ensamheten besegras för en stund och byts till gemenskap. När denna gemenskap utsträcks också till publiken vid en livespelning blir lyftet ännu större. Låtarna är känslobärare, vi vill göra intryck på publiken med vårt uttryck. Med spelglädje och engagemang kan även de sorgligaste låtar bli till lyckliga musikupplevelser.
För att ni inte ska behöva undra längre, vad det är för musik vi spelar: KOM TILL BLUE VELVET PÅ LÖRDAG! Vi spelar där ca kl 20.00 – alltså på den där lilla restaurangen som är som en utväxtvårta på Kulturhuset mot Gustav Adolfskyrkan till. Ta en öl och lyssna, inträ-det kostar inget. (Vill ni äta så boka bord, om det inte redan är för sent.)
How much wood would a woodchuck chuck, if a woodchuck could chuck wood?
Jo, jag kom att tänka på den här gamla godingstungvrickaren i samband med att jag tog några bilder på en större hackspett härom dagen:
större hackspett
Jag har nämligen alltid trott att en “woodchuck” var lika med en “woodpecker”, alltså en hackspett. Men nu fick jag precis reda på, via Wikipedia, att så icke alls är fallet. Nej, en woodchuck är tvärtom en sån här liten gynnare:
Som alla utom jag säkert visste, kommer “woodchuck” alltså från det algonquinsk-indianska ordet “wejack”, en sorts “marmot”, dvs. ett murmeldjur.
Nåväl, nu när vi förstår innebörden av frågan – och alldenstund svaret på densamma lär förbli ovisst – låt oss då i stället hålla vår rytmiska rapskanderingsförmåga vid liv (vi har övat på denna vid flera tidigare inlägg; skriv “rapkomp” i sökrutan till höger på sidan, så får ni upp minst fyra inlägg med slika rytmiska övningar) genom att deklamera den aktuella tungvrickaren högt och svängigt ett antal gånger till vårt vanliga rapkomp:
How much wood would a woodchuck chuck, if a woodchuck could chuck wood?
Till yttermera visso har jag nu också fått veta att denna ramsa spelades in redan 1904 av Ragtime Bob Roberts. The Woodchuck Song, håll till godo!
Videon i det förra inlägget, Ekvatorpassagepartaj, kan ha varit svår att klicka upp tidigare. Nu har jag gjort den offentlig, så nu ska den vara tillgänglig för alla. Testa och se, det är den värd!
Saxat ur Dagonattboken, 2 nov 2016, Stilla havet, strax öster om Nya Guinea:
Jo, det blev ett häftigt ekvator-kalas igår kväll. Alla var där, utom de som hade vakt på bryggan eller i maskin. Massor med mat, grillen stod utanför, på däck. Kött, lax, korv, musslor, allt fanns att grilla. Därtill ris, sallader av olika slag, även en söt kaka till efterrätt, lite typ brylépudding. Och så dricka förstås: vin, öl, cola etc., kaptenen förnekade sig inte utan ställde en hela whisky och en hela brun rom på bordet, och uppmanade, nästan trugade besättningen att dricka.
Besättningen ja; denna typ av fester (hålls varje gång ekvatorn passeras) är naturligtvis viktig för sammanhållningen ombord; att manskap och befäl får mötas och bli lite fulla ihop lättar lite på den strikta hierarki som annars råder: kapten, chiefen, 1:e officer, 1st engineer, 2:e officer, 2nd engineer osv., ner till vanliga meniga, dvs. filippinska besättningsmän.
Det var en högljudd fest, jävligt högljudd! Musiken på brötahögt från början. Och sen blev det karaoke! Filippinerna var som galna med detta, särskilt fyra av dem som tog ton gång på gång. Det fanns en tjock pärm med massor av låtar att välja bland. Låtnumret knappades in med fjärrkontrollen, och så kom låten så småningom på tv:n, med tydlig låttext att sjunga.
Själv var jag feg till en början förstås; filmade och iakttog fenomenet, men deltog inte själv. Men så småningom kunde jag inte hålla mig, utan beställde House of the rising sun med Animals. När jag står där och vrålar så kommer plötsligt en av de äldre filippinosarna (båtsman) upp och sjunger med mig. Lite irriterande tycker jag först, för han sjunger sämre än mig. Men det är kul också; vi tar i för kung o fosterland båda två. Denna duett upprepas senare under kvällen en gång till. Dessutom sjunger jag I Heard it through the grapevine, Marvin Gaye-versionen. Dricker försiktigt och kommer i säng i god ordning.
Nedan en unik kanonrulle, som visar hur vilt det gick till på festen. Notera hur kapten Alexander (från Polen) dansar nån form av rysk kosackdans (extremt ansträngande benspark) ihop med en av de filippinska besättningsmännen. Alla männen ombord (utom kanske jag då) svärmade för min schweiziska medpassagerare (enda kvinnan ombord) Céline.
Med laddningsblixtrande aningsintelligens säger mig mitt joniserade jag: BÅDA! Jag föredrar båda av två motsatser väljer jag båda varken varken eller eller utan båda inte vare sig antingen eller eller utan båda varken någotdera eller ingetdera utan bådadera både både och och både det ena och det andra – BÅDA!
