Saxar ur Carsten Jensens artikel “Vi ska inte tillbaka till den förbannade normaliteten”, DN 2021-11-11. Det handlar om världens återgång till “det normala” efter pandemin.
Det är den privata normaliteten vi har glädje av; kontinuiteten i våra liv, arbete, skola, vänskaper, kärlek, allt det som pandemin med sin första, andra och tredje våg gång på gång satte på paus och fick oss att söka nödtorftiga substitut för på Zoom, som signalerar intimitet men mest förmedlar distans.
Och så har vi den förbannade normalitet vi inte ska återvända till; den nyliberalism som under de senaste 50 åren har släppt lös de ohämmade marknadskrafterna på planeten i en destruktiv produktions- och konsumtionsorgie med de fossila bränslena som drivkraft. Genom att med sina angrepp på alla former av statlig reglering etablera sig som den nya normaliteten har nyliberalismen inte bara orsakat förödande och irreparabla skador på klimatet, djurlivet och växtligheten, den har också utarmat våra inre liv och smulat sönder den känsla av samhörighet utan vilken ett samhälle inte kan leva.
Men varför håller då politikerna fast vid övertygelsen att det finns en kraftfull appell i löftet om en återkomst till normaliteten? Oavsett om de står till höger eller till vänster är de flesta politiker oförmögna att tänka bortom den nyliberalism som har varit härskande doktrin de senaste 40 åren. De betraktar marknadsekonomin som ett naturtillstånd, och i sin fantasilöshet föreställer de sig att ett samhälle bara kan organiseras på ett sätt, genom privatiseringar. Därför förstår de inte att i de accelererande klimatförändringarnas epok kommer tillväxtsamhället att krossas av naturens oerhörda kraft.
Och mer i samma stil… Läs gärna Jensens artikel, den är utmärkt väl skriven. Och jag håller i princip med om allt han säger. Det är bara det att varken Carsten Jensen (tror jag, han skriver inget om det iaf) eller jag har en aning om hur den här absolut nödvändiga omställningen till ett hållbart och mänskligare samhälle skall gå till. Problemet är att det är så många som inte håller med Jensen och mig, utan drar åt olika andra håll. Problemet är att vi redan är alldeles för många homo sapiens på Jorden i förhållande till andra arter (vilket Jensen glömmer att ta upp).
Problemet är att det är vi som är problemet. Det är ingen slump att det ser ut som det gör på Jorden. Läget är en helt följdriktig konsekvens av hur många (inte) tänker, och framför allt av hur väldigt många faktiskt lever och gör; och ja, det är inte för djärvt att påstå, situationen är en följd av hur de flesta vill leva.
