Har ni tänkt på en sak? (Nä, tänkte väl att ni inte hade det…) Jo, att det är betydligt lättare att sia om framtiden med utgångspunkt från det förflutna, än om man utgår från nutiden. 16 oktober 2016 skålade innehavaren av föreliggande blogg med välbehag med sig själv i Listvyanka, på ett hotell vid stranden av den väldiga Bajkalsjön. Detta efter att ha lögat sig med en synnerligen välbehövlig dusch, efter fem smutsiga dygn på transsibiriska järnvägen från Moskva till Irkutsk.
Om jag där och då hade förutspått att han om exakt fem år skulle vara ökänt okänd under pseudonymen J.T., och spela egna låtar i ett rockband vid namn J.T. & The Soggy Bees på ett gig på ishockeypuben Two Lads Pub i Alingsås – ja, då hade han med säkerhet inte trott mig. Men så ser det nu ut att bli, förutsägelsen verkar bli verklighet (försåvitt inget oförutsett inträffar innan kvällen). Rätt fantastiskt, när en tänker på’t…
Ikväll spelar J.T. & The Soggy Bees på Two Lads Pub i Alingsås. Insider-info från säker källa avslöjar att låtlistan, fördelad på tre set, omfattar 21 nummer, varav 16 signerade J.T.
Vi skickar detta eminenta band ett starkt lycka till, med en Hals und Beinbruch-inspirerad spark där bak!
Som jag nämnt tidigare delade jag kupé på transsibiriska med en nordisk konstgrupp, på väg till en konstfestival i inre Mongoliet. Även om flera av dem oavbrutet producerade konst hade de också tid för gott umgänge och många givande samtal.
Hjördis dekorerade kupén (och gången utanför) med sina små tavlor:
Hjördis man, Hans-Pauli från Färöarna, fyllde sida efter sida i sitt stora skissblock. Han tittade ut genom fönstret på det enformiga landskapet, och så tussade han med en liten svamp och svart tuschfärg i blocket: tuss tuss tuss… Alla verken såg likadana ut i mina konstnärligt otränade ögon.
Han som ligger och läser om “De fede år” är dansk och heter Torben. Han var medföljande fotograf i i konstgruppen, och berättade att han hade supit ihop med Ingmar Bergmans berömda fotograf Sven Nyqvist. Torben var gift med Vibeke, bild- och textilkonstnär.
Laila Westergaard var bildhuggare och kunde av naturliga skäl inte vara så produktiv på tåget. I stället hängde hon med mig i spisevognen.
Från samma spisevogn avvek sällan mina fyra nya danska vänner, ex-lärare tre av dem: Hans, Hans-Erik och Birger. Ib med mera oregelbundet förflutet.
Ib var den ende som lyckades få vår supersura vagnsvärdinna att le:
Ungdomliga medrälsrullare fanns också; här två svenska tjejer, två finlandssvenska dito och en tysk kille.
15-20 % tror på Qanon-teorin. (Donald Trump leder en hemlig kamp mot ”Den djupa staten”, ett internationelllt nätverk av sataniska pedofiler. Många Qanon-anhängare menar vidare att nätverkets medlemmar inte bara begår sexuella övergrepp mot barnen, utan också mördar dem för att utvinna ett livsförlängande ämne ur deras blod.)
37 % procent tror klimatfrågan är ett påhitt; 58 % av republikanerna, 11% av demokraterna. Blott 51 % tror att klimatkrisen existerar.
29 % tror att det finns utomjordningar.
28 % tror att världen styrs av ”the New World Order”.
11 % tror att regeringen låg bakokm 9/11.
7 % tror att månlandningen var en bluff.
ur “Dagens konspirationsteorier – farliga eller harmlösa?”, föreläsning av Erik Åsard för Senioruniversitetet
Transsibiriska järnvägen är världens längsta järnväg. Den byggdes 1891-1916, och kan delas in i tre rutter: 1) transsibiriska rutten, från Moskva till Vladivostok, 930 mil lång 2) transmongoliska rutten, Moskva-Peking, via Ulan Bator / Ulaanbaatar, huvudstad i Mongoliet, 790 mil 3) transmanchuriska rutten, Moskva-Peking, via Chita, en stad i södra Sibirien, 900 mil. Alla tre följer samma rutt från Moskva till Ulan Ude, strax öster om södra änden av Bajkalsjön, men delar sedan på sig. Tågen går inte fortare än cirka 60 km/tim i genomsnitt, men i och med att de rullar dygnet runt klarar de sträckan Moskva-Vladivostok på 7 dagar.
Jag åkte alltså transmongoliska rutten, då för fem år sen, i inledningen av min resa Jorden runt utan att flyga. Första etappen gick från Moskva till Irkutsk, och tog 5 dygn. Vi tog en paus sen, och tillbringade en natt på hotell vid Bajkalsjön. Det var skönt att duscha där, kan jag säga. För just hygienen är nog det största problemet med att åka transsibiriska. I min vagn, turistvagnen, fanns ingen dusch alls, bara två toaletter med hål rakt ut mot rälsen, med knapp nöd rinnande vatten i tvättstället.
Man hade verkligen behövt duscha, för det var hett i vagnarna! Varje vagn hade en kamin som eldades med koks så det stod härliga till. Och det hjälpte inte att vädja till den barska, för att inte säga ilskna, vagnvärdinnan. Hon kunde ingen engelska och såg det som sin uppgift att skälla ut varje turist som inte betedde sig som hon ville. Första natten låg jag utspridd på min överslaf som Jesus på korset, blott iklädd mina tanga-(nåja…)kalsonger, och svettades kopiöst. Bara en meter vid sidan om mig låg en nästan lika naken, men betydligt vackrare, dansk skulptris. Jag delade kupé med en nordisk konstgrupp, på väg mot en konstfestival i inre Mongoliet.
Landskapet var enformigt, mycket enformigt. Men just monotonin är en viktig del av charmen med transsibiriska, anser jag. Plus det sociala umgänget förstås. Jag umgicks med den där konstgruppen, med de fyra danska ölgubbarna som jag träffat redan i Moskva, och med ett antal ungdomar, tjejer mest, ute på sitt livs äventyr. Att sitta i restaurangvagnen och samspråka, ta en öl och se taigan rulla förbi; rolling, rolling, rolling on the railway… Inte illa, inte illa alls…
Bifogar ett par korta filmsnuttar för att ge en aning om den transsibiriska stämningen.
Om fyra timmar för fem år sen avgår/avgick Transsibiriska från Jaroslavskij-stationen i Moskva, 23.45, 11 oktober 2016. Tänk bara, Transsibiriska järnvägen, 900 mil i österled… spännande!
“Om min farmor hade haft hjul så hade hon varit en spårvagn.” Så sa Emil Jensen i sitt kåseri i slutet av Gomorron världen igår. Det tyckte jag var roligt sagt. Fast, ja, inte för det gör nåt, men jag förstår inte riktigt vad han menar med detta, om jag ska vara ärlig.
Funderar på vad jag hade varit om jag hade haft hjul… En Ford Fredrika Krångliga med hysteriska bromsar kanske, eller en Honda Transalp, eller kanske rentav en stöddig och stark Bolinder Munktell-traktor… Ej lär det väl mycket båta, att grubbla över denna gåta.
Fundera en stund: Vad hade du varit om du hade haft hjul? Ja, där ser du, det är inte så lätt att hitta det rätta svaret!
För fem år sen hade jag kommit till Moskva på min jorden runt-resa. Guiden Natalja pekade ut och berättade om de största sevärdheterna för en liten grupp, bestående av mig och fyra danska ölgubbar. På tåget mellan Helsingfors och Moskva delade jag kupé med Dimitrij, en trevlig ryss som talade god engelska. Så här skrev jag om mötet med Dimitrij i Dagonattboken från resan:
Intressant hur Dimitrij uttryckte exakt den syn på Vladimir Putin som man tänker att de flesta ryssar har. Nej nej, han är ingen diktator, nej det är bara väst som förtalar stackars Putte därför att de är sura för att han ger så mycket pengar till den ryska stridsmakten, för att han vill att Ryssland ska bli starkt igen… Och då var ju ändå Dimitri en ryss som kunde bra engelska, som varit ute och rest en hel del, som till och med bott i USA. Inte ett ögonblick verkade han fundera över rysk medias roll i opinionsbildningen. Inte ett ögonblick verkade han tvivla på att han hade bildat sig en egen självständig syn på tingens tillstånd. Även om jag tror att invånarna i ett litet, demokratiskt (och gärna någorlunda demokratiskt) land, som Sverige, har de bästa möjligheterna att få en någorlunda objektiv och saklig bild av världspolitiken så tillåter jag mig trots detta ibland att tvivla: Ger verkligen våra medier en rättvis bild av exempelvis Ryssland och Putin? Vi är ju trots allt väldigt västorienterade…
ur Dagonattboken från resan Jorden runt utan flyg
Guiden Natalja frågade oss vilken rysk president som vi trodde hade varit mest katastrofal för Sovjetunionen / Ryssland. Vi tvekade lite, Stalin kanske? Men Natalja tvekade inte: Nej nej, det var givetvis Gorbatjov. Från och med hans period vid makten hade det gått utför med landet. Hon talade alltså om den president som har störst anseende i väst, för perestrojka och glasnost m.m….
Tja, vi anser oss veta bäst för det mesta. Vi vet hur det egentligen ligger till. Alla utlänningar är bara duperade av sina korrupta medier. Men hur säkra kan vi vara på detta? Egentligen? Vi kanske också är förda bakom ljuset; eller kanske åtminstone har en färgad bild av världen, som stämmer med våra värderingar. En sak kan vi i alla fall vara säkra på och det är hur enormt viktiga medierna är för hur vi ser saker och ting; tidningar, radio, tv och på senare år alla digitala källor till information – på gott och ont. Sociala medier låter välsyftande människor komma i kontakt med varandra. Men detsamma gäller för alla knäppskallar, som förr var isolerade i sin lilla by, men som nu kan frottera sig med tusentals likasinnade på nätet.
Mötena med Dimitrij och Natalja och reflektionerna de ledde till är exempel på resandets bildningseffekter; man får chansen till nya perspektiv på världen och tillvaron. Det gäller inte minst när man reser ensam, det sociala kontaktbehovet gör att man slå sig i slang med allehanda okända människor.
I think kindness is an almost transcendent value and one that seems to have been substantially lost in the world of social media. Kindness and everything that kindness entails—listening, respecting, being polite, recognizing other people as other people, rather than as projections of yourself. Will it save the world? Probably not. The world is always in danger of ending. But given that the larger situation of the world is essentially hopeless, it’s important to look for hope in other places. I think hope and kindness are almost always found in the same place. When someone is kind, it gives me hope. And when I have hope, I’m able to be kind. That was a profound although possibly erroneous statement.
Jonathan Franzen
Vi är som människor utkastade i en gåta. Vi vet inte varifrån vi kom. Vi vet att vi förvandlas till mull och aska. Det mest meningsfulla som kan sägas är den enkla livsslutsats som Eyvind Johnson nådde fram till: vi bör vara hyggliga mot varandra i denna vår enda existens.
Just precis, den 7 oktober 2016 anträdde jag min rejäla runda, alltså mitt varv runt jorden utan att flyga. Så här fjantigt bar jag mig åt när jag lämnade mitt hem i Borås:
När jag kom till Trandareds torg kom jag ihåg att jag hade glömt min röda jacka hemma, så jag fick gå tillbaka och hämta den. Nog var det lite stirrpirrigt alltid.
I samband med femårsjubileet vill jag gärna påminna om min reseblogg Jorden runt utan att flyga, som ligger kvar på nätet. 54 inlägg på 177 dagar, en del trams och flams förstås, men en del inlägg av riktigt god kvalitet.
Funderar på att följa med på resan undan för undan så här fem år senare. Om jag kommer på något värt att särskilt minnas eller reflektera över, så kan jag ta upp det här på bloggen. Ett exempel direkt, från 7 okt 2016, samtal mellan mig och min granne i sätet bredvid mitt, på bussen Borås-Stockholm:
– Vart är du på väg? frågade jag henne. – Stockholm. Och du då? – Borås. – Borås? Jaha du. Men åker du inte liksom åt fel håll då? – Nja, jag bestämde mig för att ta den långa vägen den här gången. Jag ska åka jorden runt först. Jag har alltid tyckt att det på nåt vis är häftigare att komma in i Borås västerifrån, från Göteborg, typ.
