Månad: oktober 2021

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter att ha gått igenom nålsögat, då för fem år sen, bar det rakt ut i det stora vida öppna… Alltså ut på oceanen, den blå. Himlen var också blå, det var många nyanser av blått, helt enkelt. I fjärran skymtade Filippinerna, Nya Guinea… Jag kunde slappna av fullständigt, kändes som att vara på retreat (även om jag aldrig varit på något sådant). Där och då tillkom texten till Into Harmonious Blues, musiken kom långt senare.

Into Harmonious Blues

chorus
Into harmonious blues
Where master windward rules
Sail away your soul
Nothing to lose
If I could choose:
Harmonious blues
Where the sun’s going down
And rising
On the horizon
Oh horizon!

Into the blue nothingness
Away from the gray lotsofthingsness
Into the clear and simple
Where the ship is my focus temple
Where nothing else matters
Nothing else shatters
Nor ever my mind alters or stirs
From the eternal spotless circular wisdoms of the universe

chorus

And nothing else in sight of my eye
Under white flying clouds in the sky
Except foreverly rolling blue seas
And softly soothing breeze
Where the lofty high up aboves
With its lovingly long lost wandering doves
Meet the for ever and ever same belows
Way down deep where nobody knows

Fler bilder från de harmoniska blå på Flickr.

För 1.824 dagar sen (5 år minus 1 dag), 27 oktober 2016, satt jag i mitt absolut minimala airbnb-rum utan fönster mitt i den pulserande miljonstaden Hongkong och oroade mig för om jag skulle hinna med båten i morgon.

Hade nyss anlänt med tåg från Peking och hoppades nu vilt att min båt, containerfartyget Aglaia, skulle hålla tidtabellen och anlöpa Hongkong som i morgon, 28 oktober, så jag kunde gå ombord och anträda resan till Auckland, Nya Zeeland. Jag skrev en massa mail till den mystiske Mr Lee, som skulle lotsa mig till mitt skepp, genom alla tullformaliteter och liknande (för det facila priset av 100 US dollar). Jag visste att om det inte klaffade med båten nu, så kanske jag skulle bli tvungen att åka hem igen, alternativt vänta en månad på en annan lämplig båtlägenhet.

Nervöst, nervöst… Men till slut fick jag tag på Mr Lee per telefon, och han sa, att jodå, inga problem, Aglaia (min båt) skulle komma in i morgon, och han skulle plocka upp mig i sin svarta Toyota, reg nr PA1820, kl 11 på förmiddagen, på Tak Shin Road strax bakom “hotellet”. Puuh! Skönt, allt väl så långt. Kvällen blev fin, jag tog färjan över till Hongkong Island, där jag beställde en kall Carlsberg och satt och njöt av den stadens alla ljus i den ljumma kvällen.

Nästa dag i god tid kvart i elva, var jag på plats. Väntade. Och väntade… Ingen svart Toyota, ingen Mr Lee. Men så, en kvart försenad (kändes som en evighet) dök han upp! Tillsammans med min blivande medpassagerare, Celine från Schweiz, for vi så ut till hamnen. Och efter lite pappersformaliteter hit och dit kunde jag äntra mitt skepp.

Underbart! Efter ett kort snack med den jovialiske kapten Alexander, från Polen, kunde jag installera mig i min luxuösa hytt, The Owner’s Cabin; stort vardagsrum med utsikt föröver, plus sovrum och toalett med duschrum.

Större delen av eftermiddagen satt jag sen och med gapande mun (likt en fågelholk) och iakttog fascinerat hur container efter container med otrolig precision lastades på (som ett gigantiskt legobygge).

• 

• 

• 

Att sen få glida ut ur Hongkongs hamn sent på kvällen… Kan bara beskrivas som magiskt. Äntligen, efter alla dessa år (hade levt med idén “jorden runt utan att flyga” i minst 20 år), nu var jag verkligen på väg! Vem vet, kanske skulle projektet lyckas ändå… kanske skulle jag komma runt till slut…

• 

• 

För fler bilder, se Flickr.

Hade besök nyligen av Elias Berger, som går en ljud- och musikproduktionsutbildning på Linnéuniversitetet i Växjö. Han hade fått i kursuppgift att spela in en låt med en lokal musiker och hade den goda smaken att välja mig och min Albatross-låt. Här är resultatet:

• 

Albatross measuring the width of the ocean
with wayless, timeless measure.
Soaring, seemingly effortlessly gliding
in the howling headwind pleasure

Coming from Cape Horn in the far far west,
in lazy spirals on its way
Heading for stormembraced Cape Horn in the east,
in roaring forties play ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Sailing…

Widewingedly wilfully resting roaming
stormridden Southern High Seas
where the wind wants to go or not wants to go
Southern Pole circling with ease ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Soaring…

Only the one who has understood
to turn life into beautiful art
Can soar with no effort head on to the headwind
Can heal the holes of your heart ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Soaring…

Igår kväll var jag på konsert på Väveriet i Uddebo. De som spelade hette Axel Sondén och Flyttfåglarna, från Göteborg. Det var en upplevelse. Axel Sondén gör låtar med tänkvärt textligt innehåll; kan vara lyriskt, ofta roligt, ofta berättande. Alltihop lätt elförstärkt akustiskt; nylonsträngad gitarr till och med. Suveränt myskul mellansnack därtill. Fick mig att tänka på hur mycket jag lyssnade på visor förr i tiden. Jag menar, jag är uppväxt med Cornelis och Fred och den vis-våg som rådde på 60- och 70-talet.

• 

• 

Igår besiktigade jag muren – ja, den så berömda kinesiska alltså. Ja, alltså igår för fem år sen. Det är jordens längsta byggnadsverk, cirka 600 mil lång. Syns från rymden, sägs det. Men jag såg den knappt, för det var en massa människor i vägen. En märklig upplevelse. Får en att fundera över det meningsfulla i att besöka verkliga världssevärdheter – det gäller i så fall att väga världssevärdhetskapet mot risken att atmosfären blir totalt turistövermannad…

• 

• 

• 

I’m going out to the country
Gonna bury my head in the creek
I’m gonna jump in that water
baptize both my feet

• 

På dagen för fem år sen anlände jag till Peking på min jorden runt-resa. Alla dessa kineser… smått skrämmande. Finner det numera ganska obehagligt att vistas i ett land där man inte kan kommunicera över huvud taget; inte förstå ett ord, inte tala, inte läsa. Och kunskaperna i engelska hos kines-Svensson (om uttrycket tillåts; vilket är det vanligaste efternamnet i Kina, är det nån som vet?) är verkligen obefintliga. Ja, jag begriper ju inte ett ord mandarin, så det är inget att säga om.

Jag tillbringade bara några dagar i Kina, så jag vet absolut ingenting om landet egentligen. Men jag mötte både avvisande otrevliga och ytterst hjälpsamma människor där. När jag landat tryggt i mitt hotellrum kände jag mig sugen på att fira med en öl eller två. Noterade att minibaren på rummet var tom, så jag ringde receptionen. “This is hotel, no bar. Cross street and buy beer, if you need it,” blev det otrevliga svaret. Å andra sidan hade jag nog aldrig hittat mitt Hongkong-tåg på den väldiga centralstationen om jag inte blivit näst intill tagen i handen och ledd rätt av två mycket vänliga kineser, sedan jag blygt visat min lilla tågbiljett för dem.

Ett givande inslag jag deltog i var teprovning. Fick tillsammans med en grupp från Polen, som jag råkat hamna ihop med, reda på att te är otroligt bra för nästan allting; kan bota allt, från portvinstå till cancer.

• 

• 

• 

• 

Natten 18-19 oktober 2016 (för 1.865 dagar sen, precis 5 år alltså) tillbringade jag i en mongolisk turist-jurta. Den låg i Terelj National Park, en timmes bilresa från huvudstaden Ulaanbaatar (Ulan Bator). Så här såg den ut:

Och så här skrev jag i resebloggen om min första natt i jurtan:

Ute är det tio minusgrader, inne i den mongoliska jurtan är det 65 plusgrader uppe vid taket, 50 på huvudnivå, 40 i höjd med knäna och rätt svalt på golvet faktiskt. Ute faller temperaturen successivt på natten, för att stiga till dagsmejenivå under dagen. Inne kan vi kan dra av 10 grader i kvarten om det slocknar i järnkaminen, på alla nivåer, addera samma tio grader i kvarten om vi lägger in rejält med ved i kaminen – för att inte tala om vad som händer ifall vi lägger in en hel plastpåse med kol på en gång! Då finns det två alternativ: 1) Man öppnar jurtadörren och släpper ut all värmen i den mongoliska bergsnatten. 2) Man klär av sig naken och lägger sig på sängen, spretande med armar och ben för att utnyttja svettningens kyleffekt maximalt och avge så mycket värme från kroppen som möjligt. Stå upp eller gå omkring går inte, eftersom huvudet då befinner sig i ren bastutemperatur. Ligga ner på golvet går inte heller, där är det lite för kylig direkt markkontakt, trots allt.

Ett mindre dramatiskt, men extremt sömnkrävande tillvägagångssätt är att gå eldvakt hela natten, och försiktigt mata kaminen med ett vedträ i taget, varvid de våldsamma svängningar i temperatur som nämnts ovan möjligen kan undvikas.

Alltnog, alla med medelintelligens och däröver inser att det inte blir mycket bevänt med sömnen under slika jurtanätter, vilket kan ses som en nackdel. Å andra sidan, vad kan väl vara ett lämpligare natthärbärge för en tänkt jordenruntresenär likt undertecknad än denna de mongoliska herdenomadernas klassiska flyttbara bostadstyp? Å så romantiskt sen! Så underbart romantiskt och fantasieggande! Så utomordentligt väl värt att berätta för barnbarnen!

Jo, det vart som lite, vart som lite, lite av succé
pubpubliken lyssnade, log och vicka med
på arslena sina till svängiga rocken
rivigaste Sunkbina – rena rama knocken!

Testa att rappa ovanstående fyra rader; här har ni lite komp:

Jag snackar alltså om Soggys gig på Two Lads Pub i Alingsås i lördags. Vet att jag talar för alla i bandet när jag påstår att det var gôôôrkul, och alla tecken tydde på att det gällde publiken också. De klappa händer och stampa fötter, sjöng med som galningar i refrängen på Pingvin, jublade och krävde extranummer.

Sitter kvar än, den där inre tillfredsställelsen… Känslan av att ha gett järnet i drygt 20 låtar. Stort utspel, men ändå inte tappa koncentrationen. När det går så bra är det oerhört mycket lättare att ta allt för- och efterarbete. Tobbas hämtade mig kl 14.15. Vi hämtade kärran och drog sen till Högskolan för att lasta in. Kom hem 02.45 på natten…

Efter allt detta lov och pris är ni kanske sugna på att kolla om vi verkligen är så där bra, ok, Spotify är inte live, och den där konserten på Hemgården i våras var utan publik, men ändå.

Nu laddar vi med boostat självförtroende inför nästa gig: Blue Velvet (vid Kulturhuset) lördag 13 november. Välkomna då!