Bättre att springa i fel fil än att fila i fel springa
Innehållsmässigt kanske något långsökt, men språkligt fonologiskt mycket finessrikt och komplext. Den kiastiska abba-strukturen är dubblerad! abba 1: a a = springa – springa; b b = fel fil – fila i fel; abba upprepas på lägre nivå: abba 2: a a = fel-fel; b b = fil-fila. [f]-fonemen ger allitteration, springa slutrimmar identiskt med springa. Substantivet fil förvandlas till verbet fila, med helt annan betydelse. Verbet springa på blir på samma sätt till substantivet springa, med väsensskild innebörd onekligen.
Bättre att frysa i tältet än att tälta i frysen
Ganska ordinärt kiastiskt epigram. Abba-strukturen representeras av a-frysa, b-tältet, b-tälta, a-frysen. Samma ordklass-växling som i närmast föregående exempel: verbet frysa blir substantivet frysen, substantivet tältet blir verbet tälta.
Bättre en tia i handen än en tjuga i foten
Inga fonologiska finesser alls här. Abba-strukturen saknas dessutom helt och hållet, och ersätts av ett abab-mönster; a b = tia – handen; a b = tjuga – foten. Vitsen ligger här helt på det semantiska planet: handen förvandlas till foten och tian blir en tjuga. Den sistnämnda metamorfosen torde röna uppskattning såsom varande utomordentligt rolig; att ett mynt med räkneordsbeteckning kan associeras till en högaffel är halsbrytande. Att högaffel-tjugan dessutom är homonymt med tjugokronorssedeln (med Selma Lagerlöf på bild; alltmer sällsynt i likhet med alla kontanter) är givetvis en ren tillfällighet, men bidrar onekligen till att få en att utbrista i ett roat ha ha ha.
En god vän påpekade för mig att det fanns en tydlig maskulin tendens i de kiastiska epigram som publicerades i förra inlägget. Och det ser ju jag också nu… lite väl mycket ballar i tid och otid där. Men att jag inte tänkte på det själv? Oroande. Men så har jag också mitt ursprung i ett gubbväldes-Sverige som inte gick av för hackor. Det hade jag glömt, men blev påmind om det genom att se den utmärkta dokumentären om Birgitta Dahl på SVT play. Jojomen, hon hade att kämpa mot hon… Fast det fattade jag inte då, när det begav sig. Då var jag ett omedvetet litet hanbarndjur, en mysig trädgårdsdvärg framlevande mitt liv i högönsklig välmåga och enfald.
Nu däremot, en bildad, tolerant och vidsynt man i sina bästa år… Och ändå såg jag inte det snedvridna genusperspektivet i de där kiastiska epigrammen! Märkligt.
Ja, nu till något som jag vet att ni längtat länge efter, nämligen kiastiska epigram. Ok, ni vet kanske inte vad detta är för något, men vänta bara, när jag gett er några exempel kommer ni att inse att ni längtat efter dem.
Bättre en back i hallen än ett hack i ballen
Underbart, eller hur? Låt mig förklara. Ett epigram är för det första en kort, kärnfull inskrift eller påskrift, ibland en kort dikt, ofta med satirisk udd. Och visst stämmer ovanstående citat av okänt ursprung in på denna beskrivning, eller hur!?
En kiasm är vidare en “stilfigur med spegelartad konstruktion”, en “korsställning”, ett abba-mönster. back och ballen representerar här a i abba, eftersom de allittererar, stavrimmar – de börjar båda på fonemföljden ba-. Hallen och hack motsvarar b i den kiastiska kontruktionen av samma skäl: de allittererar, börjar båda på ha–
Samtidigt slutrimmar ju back perfekt med hack [-ack -ack], liksom hallen med ballen [-allen -allen]! Dessutom allittererar Bättre skönt med back och ballen, i det att de alla tre inleds med fonemet [b]. Vi har således här att göra med en utomordentligt komplex konstruktion, mycket svår att efterlikna.
Jag har ändå strävat efter att att samla de kiastiska epigram jag funnit, och även med stor tankemöda sökt kreera dylika konstruktioner efter eget huvud. Här några exempel:
Bättre att springa i fel fil än att fila i fel springa
Bättre att frysa i tältet än att tälta i frysen
Bättre en tia i handen en en tjuga i foten
Bättre en dram i timmen än en timme i Drammen
Bättre en bollkalle i kanalen än en kall balle i analen
Bättre kul ös hos kungen än kullös i pungen
Jag tror de flesta här är ur egen fatabur. Måhända skrattar ni hejdlöst åt allihop, men kvaliteten är de facto mycket skiftande; alla är långt ifrån lika bra. Ni kan ju fundera på egen hand över brister och kvalitéer ett tag (låt det inte gå ut över nattsömnen bara), så återkommer jag med en ingående analys om en dag eller två.
Jag har en standardrunda som jag ofta går; ca 3,6 km lång, längs Kransån vid Kransmossens friluftsområde bl.a. Gick den igår, sent på eftermiddagen, en för det mesta dålig tid ljusmässigt, om man vill fotografera. Och så var det igår: jämngrått ljus, jämngrönt i naturen. Små undantag här och där, färgklickar, men inte mycket. Ska det vara så få blommor i naturen vid den här tiden? Vet inte, är ingen expert. Men varför inte, det mesta går ju mot mainstream monokulturer; de invasiva arterna klarar sig ju bra: parkslide, jättebalsamin, kanadensiskt gullris osv. (allra bäst klarar sig den allra invasivaste arten av alla: människan nämligen – ja, vad gäller antalet alltså – och än så länge vill säga…).
Dvs. gotländska örter, för att nu göra en otillåten men småfräck rubriksyftning. Nästan lika med blommor, men med min lekmannablick skulle jag inte vilja karakterisera t.ex. strandråg, som väl tillhör gräsfamiljen, som en blomma. Men nu har jag just upptäckt på nätet att gräsfamiljen tillhör blomväxterna, trots allt. Frågan är vad det är för skillnad mellan en blomma och en ört. Är det någon som vet?
Här har vi en rejäl blomma:
Vresros eller nypon, typ…
Men inte är det här blommor?
Strandråg
Troligtvis också strandråg.
Typiska gullebullar
Ospecifierad fetknopp
Och här ett exempel på blommagi, eller kanske snarare blombildmagi:
Det föll mig in att försöka skriva en låt om vart och ett av de fyra elementen: Vatten, Eld, Jord och Luft. Efter ett halvårs envisa, tragglande försök har det nu blett nåt. Det skulle vara roligt om ni, kära läsare och lyssnare, hade lust att kommentera text och/eller musik lite grand; kanske tala om vilken ni ogillade minst, osv. Vilken eller vilka av de fyra skulle kunna bli nåt med Soggy t.ex.? Med Únderfúnder?
Jag är aningen tekniskt handikappad, så ljudfilerna är bara s.k. röstmemon, inspelade med telefonen. Bristfälligt förvisso, men kanske ändå tillräckligt för att få ett hum om låtarnas karaktär.
Här följer så de fyra låtarna i tur och ordning; musik och text. Ta en låt i taget, dag för dag, om ni tycker det blir för mastigt med allihop på en gång.
Water
Water
Chorus:
I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane
Once upon a time long time ago
from clouds so slow and low
into the great wide ocean I fell
for eons in the salty sea – I did dwell
But hot sunshine lifted me up again
into the endless blue sky, and then
the wind came at the break of day
hurricaned me far, blew my breath away
Chorus
Showered down, into a mountainous stream
surging, cascading, living my dream
Stilled at last, part of a gorgeous lake
feeling cool and real – no fraudulent fake
Dribbled down the earth for a long long spell
seeped into a deep dark well
Tumbled in a glass of cool clear water
swallowed down by a young farmer’s daughter
Chorus
But the lassie was sad and cried and cried
her loved one had betrayed and lied
oh, the pride I felt, for years and years
cause I was one little part – of her bitter tears
Salty teardrop felt at home then when
into the great wide ocean I fell again
just a little drop of rain, just a tiny token
of world’s water cycle to be for ever unbroken
Chorus
Fire
Fire
Fire away
nothing cold can stay
Keep a steady hand
No sway
Fire away
nothing cold can stay
keep your indecisive hand at bay
My life was built on fire
hot light heart’s desire
To live love and learn
to go by feel, to burn
Peaking with you, touching the flame
Living my life to the full with no shame
smouldering embers deep down in my soul
strolling with ease over fiery coal
Let lightning lit silhouhettes glow in the dark
Feed(ing) the furnace, nurture the spark
Whatever may come, be it lose or win
Holy the heat, may the sun scorch my skin
Earth
Earth
chorus
bury me down
deep down in the ground
where no one never ever will find me
bury me down
deep down in the ground
where no earthen colours can blind me
ashes to ashes, dust to dust
to live and die in pain and lust
mind and matter must moulder away
nothing gold in this world can stay
he met with her orange brown beauty
he asked her to follow him, he’d do his duty
they walked and they walked the barren land
wandered together hand in hand
over everlasting plains, mountains sky high
from the trampled earth to the sweet bye and bye
killing the blues, sucking the marrow
hunting and living by bow and arrow
ooooo….
but she was cut to the bone, she was badly hurt
a mammoth laid her down in the dirt
he held her and hugged her and tried and tried
but she suffered and bled and finally died
once and for all adorned in thorn
she returned to what was before she was born
grieving and mourning, she was gone she was gone
he could see no reason for him to live on
no reason for him to live on
back to chorus
Air
Air
i drifted and i drifted, lonely as a cloud
naked, knotbitten, forgot to feel proud
hurried like a hurricane, floating to and fro
chasing the wind, no place to go
diving deep or looping high
way up in the hopeless sky
rolling east or roaming west
for ever lost in goalless quest
from frozen north to heated south
airy taste of nothingness in my mouth
had nought say, much less to do
lots of me, but less and less of we or you
eating, sleeping, making love in the air
but do i do what i want, do i really really care?
can i make it, can i take it anymore?
windswept in the heavens, but what for, what for?
but then and there
all of a sudden
out of the blue
make believe or true?
quick movement caught my eye
it was a white little feather blowing by
got the feeling it had something to mean
cutest little thing I’d ever seen
i followed the feather to wherever it would take me
i knew in my heart it was not gonna fake me
swinging some clouds by the tail on the way
we arrived at a place of peaceful stay
i see all my friends underneath this same roof
none plays the hero, cool or aloof
all with a common destination
we’re warm at one, beyond needs and expectation
Coda
we’re warm, we’re at one
playing in the sun
we’ve paid the fare
up into the air
För en månad sen ungefär vistades jag en vecka på Fårö, Gotland. Tre fågelarter mötte jag gång på gång; de visade linslusiga tendenser rentav när de fick se mitt 500 mm-objektiv. Det handlade om roskarl, större strandpipare och silvertärna. Här några bilder som ger syn för sägen; fler bilder finns på Flickr.
