Månad: juli 2021

Minns att jag ibland blev irriterad på det ständiga pratet om “själens landskap”, när jag studerade litteraturvetenskap, och det gällde att analysera modernistiska naturdikter. Varför kan det inte få handla om naturen själv, i sin egen rätt? menade jag då. Nu ser jag det lite annorlunda.

Så här var det. Jag hade bestämt att jag skulle ut och cykla i solen i eftermiddag. Innan dess drack jag en kopp kaffe, och passade då på att titta lite mer på mina bilder från Gotland (tillbringade en vecka på Fårö nyligen, som (ev.) bekant). Då hampade det sig inte bättre än att jag för en god stund blev fullständigt absorberad av estetiska lustar. Jag gick igenom en dags naturbilder i bildbehandlingsprogrammet Lightroom (som jag alltid gör); bearbetade en del, slängde en del. Nu fann jag det plötsligt utomordentligt lustbetonat att manipulera en del bilder – förvränga dem, skulle en del naturfotografer säga. Själv kallar jag det “fritt estetiskt skapande”, eller liknande. Jag får utlopp för ett slags bildmakande liknande det en bildkonstnär (van Gogh?) kan känna, föreställer jag mig.

Att det inte ser ut som i verkligheten bekymrar mig inte. Jag tycker att jag uttrycker något med form och färg. Kanske handlar det om själens landskap…

Till slut kom jag iväg på den där cykelturen. Men inte förrän jag fotomålat nedanstående tolv estetografier. Högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” (el. motsv.) för att förstora en bild ni tycker är intressant. Vore också roligt att få veta om ni gillar eller ogillar någon speciell fotomålning / manipulerad bild (jag numrerar dem så det blir lättare att skilja dem åt); uttrycker de något? ger de associationer?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Visst ser han otroligt skum och efterspanad ut, den gode Sigge F!? Definitivt inte någon jag skulle vilja stöta ihop med i någon mörk gränd (eller i tallskogen på Fårö, för den delen).

Han är ju annars mest känd som programledare för radiolångköraren Frukostklubben och annan slik trevlig underhållning, alternativt som trygg polis i Kalle Blomqvist-filmer, för att inte tala om för sitt klämkäcka sätt att framföra diverse klämkäcka (stesiga) låtar. Hör bara:

Den absolut maximala tråkighetsfaktorn representerades för mina barns del av Ingmar Bergman; närmare bestämt en (likgiltigt vilken) svartvit Bergman-film (“Vem är du?” / “Jag är dödn.” Max von Sydow och Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet). Barna hittade på en associativ titel, applicerbar på alla dylika filmer: Vintermannen.

Var inte själv någon Bergman-fan förrän efter att ha sett Fanny och Alexander, en helt fantastisk film. Med den cineastiska upplevelsen i bagaget kunde jag också se en del av hans andra filmer med behållning.

Bergman-museet på Fårö är i alla fall definitivt värt ett besök Här några versioner av Vintermannens skapare:

• 

• 

• 

• 

När han bara kunde frigöra sig från sina berömda dämoner gjorde han faktiskt en del komedier också. Och Fanny och Alexander innehåller ju precis allt; från festligaste, burleskaste (Börje Ahlstedt (Carlchen) pruttar i trapphuset) lustspel och komedi till djupaste tragedi (vem kunde tro att Jan Malmsjö kunde vara så prästerligt djävlig…).

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Apropå sånt som betyder nåt: Det är ett stort en glädje och en ära, samt ett stort privilegium att ha råkat få vara samtida med världens genom tiderna störste fotbollkonstnär: Lionel Messi. Klicka på länken och avsätt tio minuter av ert liv att begrunda a genius at work.

Idag monterade Ivar och jag ihop kanoten. Det tog 3-4 timmar och var skitjobbigt. Kanotskinnet var så tight! Men bra blev det till slut. Enligt uppgift från dem som vet, ska det egentligen inte behöva ta mer än 20-30 minuter –när man gjort det några gånger, vill säga.

Vete fan om jag nånsin monterar ner den igen…

Att befinna sig i dyngrakt tillstånd är verkligen inte något som tilltalar mig numera. Men jag tycker det är ett intressant ord, dyngrak. Ordets innebörd, som mina allmänbildade läsare med säkerhet känner till, är ungefär “redlöst berusad”, “aspackad” och liknande.

“Dyng-” i dyngrak fungerar som ett förstärkningsprefix med mycket lite av egen betydelse, på samma sätt som i dyngsur, dyngvåt osv; “väldigt rak”, “väldigt sur”. Prefixets ursprungliga betydelse är oklar. Jag associerar till “dynga”, alltså ungefär lika med “skit”, “avföring”, men det får stå för mig. Annars är ju i och för sig just “skit” ett bra exempel på hur ett förstärkningsprefix fullständigt kan tappa sin ursprungliga betydelse; vi kan ju till och med tala om att något är “skitgott” utan problem.

Svårare att reda ut är vad -rak ska stå för i sammanhanget. Det skulle förstås kunna vara ironiskt menat; det är ju inte ovanligt att man i aspackat tillstånd har betydande svårigheter med att stå rak, gå rakt osv. Det enda raka som ligger nära till hands i ett dylikt predikament är väl möjligen att ligga raklång. Eureka! Där har vi det kanske! Att vara dyngrak är helt enkelt lika med att ligga väldigt raklång (i först hand på marken, får vi förmoda).

Från dyngrak till dyngrauk. Rauk är ett gutniskt ord, som kommer från det fornnordiska hraukur, med betydelsen skyle, sädesskyle. Man band ihop säden i skylar (neker) för att den skulle torka bättre. Nu för tiden är en rauk förstås, som vi alla vet, lika med en beståndande, erosionsresistent stenpelare; något en dyngrak individ torde ha väldigt svårt att efterlikna, minst sagt. Ironin flödar.

Jag ångrar att jag inte köpte den här t-shirten i Visby:

Men så ibland kan havet ibland surna till och bli förbannat, typ. Det tycks som vinden gör att havet fylls av helig vrede. Eller, om det inte är argt, så spänner det i alla fall musklerna rejält. Så här såg det ut ikväll:

• 

• 

Som jagande vita vargar

vågkammar på vildsint färd.

Saltstoff i luften,

barrdoft på stranden,

väsningar fräsningar,

spottsmäll och dån.

Elmer Diktonius, “Åländsk symfoni”, ur Stark men mörk (1930)

Väsningar och fräsningar ja – det är helt klart att det rör sig om ett frikativt ljud, detta vågbrus. Frikativor är samlingsnamnet för kontinuerliga, brusande språkljud, som Wikipedia uttrycker saken. Det är sådant som [f], [s], sje-ljud och tje-ljud i svenskan. De skapas alla genom en förträngning i artikulationsapparaten.

Men icke så havets brusande frikativa! Här är det inte fråga om någon förträngning, tvärtom! Hur går det till egentligen? Hur kan det bli ljud av några vattenmolekylers hoppa kullerbytta-lek!?

En annan sak jag funderar på är skillnaden mellan havsfrikativan och skogsfrikativan; alltså skillnaden mellan havets brus och skogens sus. För skillnad är det, tro mig. Jag har nu levt omvärvd av båda dessa meditativa ljudfenomen i en hel vecka, och alltså kunnat jämföra. Ingen skulle kunna påstå att havet susar. Ok, skogen skulle väl kunna brusa, men…

Här och nu slås jag av ett genialt, förenklat sätt att uttrycka saken: Visst kan väl havets brusfrikativa helt enkelt liknas vid ett s.k. fruntimmers-sjeljud, synonymt med det norrländska sje-ljudet, eller det ljud man frambringar när man ber någon hålla tyst: sch! Medan skogen sus mer har drag av det sydsvenska ångloks-sje-ljudet, som frambringas genom att man helt simpelt blåser ut lite luft mellan läpparna. Visst är det väl så! Har någon annan kommit att tänka på detta, eller är jag den förste?

Igår afton behagade havet (nåja, Östersjön åtminstone) visa sig från sin lugnaste, psykiskt mest stabila sida. Tillfälle bereddes därvid för raukar och mer anspråkslösa stenar, att med hjälp av det vattnigt pastorala kvällsljuset bespegla sig i dess stilla yta (högerklicka gärna, och förstora bilderna).

• 

• 

• 

• 

Det var vackort… (obs! skånsk obetonad vokal; jfr meteorologen Nils i teve, närmare bestämt hans uttal av vädor…), det kan ingen förneka.