Jag har alltid haft svårt för präster, men prästkragar i den här versionen gillar jag högt och rent (högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” för att förstora) :
Bilderna är från Öland. Jag var där för ett par veckor sen och luktade på blommorna (som han Ferdinand, ni vet). Det är fortfarande bara juni, men redan har jag börjat oroa mig för att vi ska få en sån där fruktansvärd torksommar som 2018. Det känns som den här bilden skulle kunna symbolisera just torka under den obarmhärtiga solen:
Men än blommar blommorna på Öland. På Flickr finns fler blommorbilder från landet mellan Långe Jan och Långe Erik.
På dagen. Det är som det är. Det är huvet upp och fötterna ner. Det knallar. Den som lever får se. Det vore la synd o klaga…På natten, vid tanke på framtiden…
Jo, jag ville bara berätta att jag sen 18 juni besitter ett nytt kyffe (vilket härligt ord!) att häcka i, nämligen stuga nr 12, Tallskogen, Varnum. Läget är superduper, 10 meter från Mellsjöns strand. Inget ont sagt (nåja, bara lite då) om själva stugan, men den måste nog betecknas som “si så där”. Den lutar lite ner mot sjön, har antagligen så gjort i flera decennier. (Påminner om ett garage jag byggde för länge länge sen, som kom att luta in mot skogen. Det står också än, såvitt jag vet.) Det betyder att det blir lite uppförsbackejobbigt att gå åt ena hållet i vardagsrummet – å andra sidan går man ju i såna lägen oftast tillbaka åt andra hållet sen, å då blir det nerförsbacke. Så det jämnar ut sig, som man säger.
Och det kommer att bli ljuvligt, att under stilla kvällar sittande på den inglasade verandan eller ute på terrassen meditativt blicka ut över sjön och låta vemodet mildras av de käckt hit och dit-pilande, insektsfångande svalorna – måste bara skaffa en omgång trädgårdsmöbler först…
Så här ser mitt enkla tjäll ut för världen:
Och under denna devis vill jag bedriva verksamheten å detsamma:
Eller på engelska: The Battle of Islandland i analogi med The Battle of Britain. För det handlar om luftstrid. I det här fallet står striden mellan en ärtsångare och en hämpling, inte mellan Spitfirare och Messerschmidtar.
Ställningen i kampen var vid denna artikels pressläggning jämn, utgången oviss.
För den som är sugen på fler fågelbilder från mitt besök på Öland för ett par veckor sen finns nu ett album på Flickr, Öland Birds.
Jodå, det gick som för Kon-Tikiflotten en gång i världen (1947) när Thor Heyerdahl och grabbarna skulle segla den från Peru till Polynesien: Det började (jävligt) dåligt, men det slutade bra. För med flotten var det så att vatten sögs in i balsastockarna från början. Flotten låg lägre och lägre i vattnet och det såg ut som den skulle sjunka inom kort. Men så blev det inte. De kom fram till Raroia till slut. För oss var det teknikstrul (så inåtutåtihelviti!) till en början. En halvtimme innan vi skulle börja spela hade vi fortfarande inte soundcheckat ordentligt. Det var STRESSIGT!, det kan jag lova. För Tobias, vår kombinerade leadgitarrist och ljudtekniksnubbe inte minst, men också för undertecknad, som ju lider av ToSKi (teknik- och sladdklaustrofobi). Men det som började så illa slutade mycket bättre. Så här var det:
Första set var alltså en smärre teknisk katastrof, åtminstone för mig (berodde mycket på mig själv också), som inte hörde riktigt vad jag sjöng eller spelade. Men man har ju lärt sig en del, så man höll väl humöret uppe och gjorde så gott en kunde ändå. Hur ljudet ut till publiken var? Bra fråga. Fråga nån som var där, jag vet inte.
Andra avdelningen däremot var kanon! Plötsligt hade jag en mycket välklingande version av min röst i öronen, med mycket reverb och allt. Tyckte jag sjöng som en gud. Och bandet funkade bättre, allt var bättre. Publiken hade förmodligen fyllnat till lite mer också, inte nån nackdel för upplevelsen, typ.
Så här glad var Hanna, vår basist, efter väl förrättat värv:
Här får ni ett bildbevis till på hur det var under soundcheck. Lägg märke till hur Hanna ser seriöst koncentrerad ut, medan jag spelar falskt obekymrad. Trummisen Crille är inte ens där, bakom sin plexiglaskärm, utan ägnar sig i stället åt att ta meningslösa foton. Tobbas tre gitarrer står overksamma; han rusar antagligen i sitt anletes svett mellan scen och mixerbord i nåt tekniskt ärende:
Jo, ikväll gäller det. Het picknick med Soggy Bees på Hemgården. Ja, hett lär det bli, i bokstavlig bemärkelse, det märks redan nu, kl halv tio på förmiddan. Jag frestas att upprepa mig:
Mitt mål den här gången är att försöka vara maximalt närvarande på scen, verkligen tänka på innebörden av texten när jag sjunger. Tycker inte jag har vågat det riktigt tidigare, har tänkt för mycket på att sång och spel ska bli rätt, så att säga. Mottot nu: Ett eller annat “fel” får jag leva med, bara det sker med total inlevelse!
Slutligen bjuder jag på den heta texten till en alldeles ny låt (inte säkert den kommer med ikväll): Fire. Tycker jag passar fint på en så här glödande dag.
Fire away!
Nothing cold can stay
Keep a steady hand,no sway
Fire away
Nothing cold can stay
Keep your indecisive hand at bayMy life was built on fire
Hot light heart's desire
To live and love and learn
To go by feel, to burn
Peaking with you
Touching the flame
Living my life to the full with no shame
Smouldering embers deep down in my soul
Strolling with ease over fiery coal
Fire away!
Nothing cold can stay
Keep a steady hand,no sway
Fire away
Nothing cold can stay
Keep your indecisive hand at bayMy life was built on fire
Hot light heart's desire
To live and love and learn
To go by feel, to burn
Let lightning lit silhouettes glow in the dark
Feeding the furnace, nurture the spark
Whatever may come, be it lose or win
Holy the heat, may the sun scorch my skin
Fire away!
Nothing cold can stay
Keep a steady hand,no sway
Fire away
Nothing cold can stay
Keep your indecisive hand at bay
Jomenvisst, inte bara tråkiga sapiens intresserar sig för krocketsporten. Häromdagen slog sig en tioprickig nyckelpiga utan prickar (!; jo, sådana finns) ner på ett av våra blå Dawson-klot (värde 1.00o riksdaler per styck inom parentes sagt, för att ni ska förstå att det inte är nån billig, jävla trädgårdskrocket vi sysslar med). Vart den lille röde ville komma med detta närgångna intresse, ja därom spekulerar di lärde. Kanske ville hen bara visa hur snyggt dess röda stod mot det blå; kanske tog hen bara en chans för att eventuellt få linslusa sig i den här bloggen – och det lyckades ju som synes!!!
Jag har varit skeptisk till hörapparaterna. Visst, det är konstaterat att jag numera, på ålderns höst, hör höga diskantfrekvenser sämre än i min krafts dagar. Detta kan avhjälpas medelst en liten hörapparat vid varje öra. Apparaterna är inställda speciellt för mig, de förstärker just de frekvenser jag hör dåligt.
Men vilket jäkla bök! Svårt att klämma in glasögonen innanför apparaterna, rätt vad det är så tar batterierna slut, gitarren verkar skorra med apparaterna på, ibland tappar man en av dem när man med möda överkliver en besvärlig taggtråd eller blir anleteskvistad i skogen, osv. osv.
Fast nu har jag upptäckt en välsignelse med dessa mackapärer: Jag hör fåglarna bättre! Speciellt naturligtvis de som sjunger på höga frekvenser. Där kommer jag alltså strosande i norra Ottenby lund. Plötsligt stannar jag till och lyssnar… Men är inte det där en sån där liten halsbandad rackare? (Jag vet att den ska finnas här, så jag har pluggat på i förväg genom att lyssna på telefonen, vilket ju är möjligt i dessa sent på jorden-dagar; slipper ta med mig mina 14 LP-vinylskivor med Alla Europas fågelläten ut i fält.) Jag spanar in i det gröna… Jamen där sitter ju nåt svartvitt! Men håll i hattarna och sakta i backarna, det kan ju vara en vanlig svartvit flug- också. Fast dom låter ju inte så visslingspressat…. Har den halsband eller inte?
Äsch, det går inte att se så länge han vänder framsidan till. Men nu, nu korrigerar han positionen. Visst är det en halsbandsflugsnappare, ingen tvekan om det.
Fast det visste jag egentligen redan innan jag sett den – tack vare hörapparaterna. Halsbandsflugsnapparen sjunger helt annorlunda jämför med den vanliga svartvita; den liksom pressar fram de höga visseltonerna. Så här låter den:
Och så här låter svartvita flugen, som en jämförelse:
Man inser verkligen att det rör sig om två olika pippiarter (som alltså inte kan pippa med varandra, i alla fall inte få några ungar ihop), trots att de är så lika till utseendet. Här en “normal” svartvit flugsnappare, så ni kan jämföra apparitionen också:
Här rider jag på min väldiga häst: Salstenen i Risveden nämligen. Den är uttalat lugn och sävlig, och tack vare det klarar till och med jag att rida barbacka. (Annat var det 1969 när jag red i Camargue, den enda gång jag suttit på en hästrygg för övrigt. Det gick åt helvete…)
MOT FRAMTIDENS LAND PÅ STADIGA FLYTTBLOCK! ( …och, underförstått, inte på några fjäskiga, medhårsstrykande gummimadrasser…)
