I huvet på Jörgen T
Livet är ett sorgearbete.
Den som inte förstår det
kan aldrig bli riktigt glad.
Det har Kristina Lugn sagt. Det är bra sagt, tycker jag.
Livet är en kamp minsann
och inget för en fjant.
Det inser Per, som insett har
båd’ Sokrates och Kant.
Det har jag sagt. I en hyllningsdikt till min gode vän Per, som nu tyvärr har gått till det land varifrån ingen återvänder (även benämnt de sälla jaktmarkerna i vissa kretsar). Det är inte heller så fruktansvärt dumt sagt, tycker jag.
Borde ha varit “When I was younger”, inte sant? Men nej, så heter inte låten med Billie Eilish. Jag lyssnade tidigt, tidigt i morse på lyssnarnovellen Missing People, av Karin Smirnoff, på SR play, Radionovellen/Radioföljetongen. Mycket suggestiv och gåtfull novell… Kan rekommenderas. Efter slutet på texten hördes en om möjligt ännu suggestivare sång, oemotståndlig om ni frågar mig. Så jag letade som en galning på nätet och fick reda på att det handlade om låten “When I Was Older”, av och med det relativt nya stjärnskottet Billie Eilish. Jag har inte lyssnat mycket på henne, men det är det många andra som har: Hennes mest populära låt, “bad guy”, har en miljard sjuhundrafemtiotvå miljoner åttahundrafemtioåttatusenfemhundrafyrtiotre (1 752 858 543) lyssningar på Spotify! Det är aningen fler än J.T. & The Soggy Bees har, så mycket kan jag säga.
Här är länken till When I Was Older, följt låttexten:
WHEN I WAS OLDER (Music Inspired By The Film ROMA) Billie Eilish When I was older I was a sailor on an open sea But now I'm underwater And my skin is paler than it should ever be Hmm I'm on my back again Dreaming of a time and place Where you and I remain the best of friends Even after all this ends Can we pretend? I'm on my, I'm on my back again It's seeming more and more Like all we ever do is see how far it bends Before it breaks in half and then We bend it back again Guess I got caught in the middle of it Yes I've been taught, got a little of it In my blood, in my blood Memories burn like a forest fire Heavy rain turns any funeral pyre to mud In the flood When I was older I was a sailor on an open sea But now I'm underwater And my skin is paler than it should ever be I'm watching movies back to back in black and white, I never Seen anybody do it like I do it any better Been goin' over you, I'm overdue for new endeavors Nobody lonely like I'm lonely and I don't know whether You'd really like it in the limelight You'd sympathize with all the bad guys I'm still a victim in my own right But I'm the villain in my own eyes, yeah When I was older I was a sailor on an open sea
Bara för detta ska jag se filmen Roma på Netflix ikväll, som alltså inspirerat till den här låten. Ska ju vara en rulle av mycket hög kvalitet, har jag hört.
Ljuset har nu till och med tagit sig ur tunneln och beblandat sig med lilla bäcken… (…som mot älven rinner, som mot stora havet rinner…).
Ser bra ut. På kort sikt i alla fall.
Genom att para ihop fågelbilderna med fågelsången uppnås två syften: 1) De som gjort quizet får den rätta raden (2 svar var helt korrekta f.ö., ett hade 5 av 8 rätt). 2) Ni som inte gjort quizet får chansen att lära er åtta fågelläten.
Visst är det underligt att det finns nåt överhuvudtaget? Fast det vore i och för sig lika underligt om det inte fanns nåt alls. Om det bara fanns tom rymd…
Tom rymd ja – va faen är det?! Och förutom vad det är för nåt så har vi ju frågan om hur det skulle kunna finnas? Tom rymd kan väl inte finnas? För att nåt ska kunna finnas måste det väl först va nåt, typ? Nä, jag tror jag kommer fram till att det vore ännu underligare om det inte fanns nåt än om det finns nåt.
Bara det faktum att jag tänker på’t och sitter här och knackar ner’et på datorn tyder ju utan tvekan på att det finns nåt.
Om i stort sett allt annat tänkte han ju idiotiska tankar, den där Descartes, särskilt dumt det där om att själen och kroppen var för sig, blott förenade genom ”tallkottskörteln”… Ha ha, aldrig hört nåt så urbota jävla dumt! Här snackar vi kroppsjälen, kroppslig andlighet och andlig kroppslighet om vartannat, ingenting annat.
Men det där om att ”jag tänker, alltså är jag till”, det var inte så förbannat dumt tänkt när man tänker efter. Och om jag är till, så finns det ju nåt ändå.
Då finns ju jag (va nu det är för nåt… jaget?), som sitter här och tänker alltså.
Och så fort det finns minsta lilla så kan man ge sig fan på att det finns en hel del till, runt omkring, så att säga.
Ålrajt, underligt eller ej, låt oss då säga att det finns en hel del, en massa, noga räknat, finns det.
Men sen finns det givetvis ingen som helst anledning att komplicera saker och ting ytterligare genom att fundera över hur dessa ting (liksom sakerna) kommit till! Då får vi ju genast återigen problemet med att det från början – lik förbannat! – inte skulle ha funnits nånting alls. Och så ska sen detta ingenting till på köpet plötsligt förvandlas till nånting!? Hur konstigt är inte det på en skala: att förvandla ingenting till nånting?
Och ja, blanda inte in nån gud eller annat hokus pokus i det hela!
(Kan jag säga, inom parentes, att om den rackarn, gud alltså, mot förmodan skulle ha funnits, så skulle jag då inte velat ha med’en å göra, inte på nåt vis. Han har i så fall ställt till med oceaner av elände i sin egotrippighet.)
Nog är det väl oändligt mycket lättare att tänka sig att allting alltid har funnits, jämfört med att tänka sig att nånting skapas ur ingenting?
Jo, så är det, påstår jag helt frankt, allting har alltid funnits. Sen förvandlas allting förstås hela tiden, antar nya former. Det ordnas och byggs upp, det bryts ner och hamnar i oordning. Allt detta uppbyggande och skapande
all denna nedbrytning och entropi, dessa förändringar, dessa rörelser är lika med liv (vad nu det är för nåt, noga räknat…) Totalt stillastående, total oföändring, vore lika med död. Nu är det således så att det finns nåt i världen (och inte så att det inte finns nåt). Detta som finns består av lika delar död och liv. Allt som lever är före detta dött, allt som är dött är före detta levande. Förändringar, växlingar – cirkelrörelser eller vågrörelser, javisst! Men linjära rörelser, nä nä nä, sånt är otänkbart i längden.
Så vad har vi (jag) då kommit fram till? Jo, att det finns en massa grejer. Och att alla dessa grejer alltid har funnits, även om dom förändras hela tiden. Det är en gåta att det är så men det vore ändå gåtfullare om det inte hade funnits nåt alls.
När man spelar golfkrocket – och än mer så vid utövande av spelformerna association croquet eller svensk krocket – inträffar oundvikligen små pauser då man väntar på sin tur, medan motståndarna slår sina (misslyckade) slag. Härvidlag har jag tagit mig före att lyssna på de allehanda skönsjungande fåglar som gör sig hörda kring Kransmossens friluftsområde. Våra bevingade vänner är rikligen representerade i den blandskog som omger krocketbanorna därstädes.
Nu har det fallit mig in att konstruera ett litet vidkrocketbananpausfågelquiz som bygger på ovanstående förhållanden. Uppgiften består av att para ihop 8 fågelbilder med 8 fågelläten; samtliga hörs och syns i anslutning till krocketstadion på Kransmossen. Håll till godo:
En humla råkade idag bli träffad av ett krocketklot på Kransmossens krocketbana. Den uppehöll sig helt fredligt vid sidan av banan i akt och mening att suga ut det göttaste av vårens än så länge ganska få primörer. En av krocketspelarna (oklart vem den skyldige är; de skyller på varandra) drämde därvid till klotet (ej fullvikts-Dawson, men ändå) med full kraft. Klotet for av banan och träffade den lilla tungflygaren pang tjofs rakt i pladuskan. Hummelmor (alt. hummelfar; kön i skrivande stund okänt) tycktes lyckligtvis dock ej dödligt sårad. Hon (alt. han) lyfte blott mot den blå himlen och flög förnärmat sin väg.
Humlor i alla länder förenen Eder! Upp till kamp mot sapiens hänsynslösa marodörsfasoner!
Morgonhumla
Humlan mumlar sömnig
zum zum zum
vill dryga
ut sin sömn
så dum så dum
som tror sig kunna
flyga
För tung för tung
för zum zum zum
för vingar
små
att tumla rumla
runt i himmel
blå
Humlan fumlar zömnigt
tankspridd
zum zum zum
aaååå…..
vingar på tå
för hej å hå
å hur ska det gå?
Flyger ändå…
“Bättre två måsar i vattnet
än åtta gåsar i luften.”
“Aprilesnö är så go som fåragö”, sägs det. Jo jo, det låter ju sig sägas, men fy fan, rent ut sagt. Ruggeruskväder vill jag kalla det! Men vem bryr sig väl om vädret när man kan spela musik med goda kamrater? Det har gällt för mig den här helgen. J.T. & The Soggy Bees har gått samman för att spela in ytterligare tre nya låtar. I samband med detta sände vi också live en kvart från studion. Vi ville presentera vår liveinspelning The Hemgården Sessions.
Skulle det mot förmodan vara så att ni missat något av detta, så får ni här först länken till livestreamen från studion (331 har sett den hittills). Sen måste ni förstås också uppleva livekonserten från Hemgården (106 visningar i nuläget).
P.S. Nu finns låttexter till alla sex låtarna från The Hemgården Sessions på Låttexter-sidan. D.S.
