Idag fick jag för mig att jag skulle lämna in min cykel på vårservice. Solen lyste därute (fast det var säkert kallt som fan i nordanvinden ändå). Så jag tänkte att: 1) Nu är det dags! 2) Nu eller aldrig! 3) Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske… osv.
Från ord till handling. Jag sketslettrampade mig ner genom hela stan och uppför backarna på andra sidan på halvtomma däck. Bara lite däven höstluft kvar i däcken; det mesta hade sipprat ut under den långa, stillastående vintern.
Och vet ni vad svetten gjorde? Jo, den lackade utav bara h-e.
När jag till slut, sent omsider, kom fram till Henrikssons cykel på Ramnaslätt (långt från all ära och redlighet) och skulle lämna in min tvåhjuling, upphov jag min stämma och mälte sålunda:
”Ja, ni får se till å få upp trycket i däcken ordentligt så det rullar lite lättare. Ja, och så lite rundsmörjning på vanligt vis. Kolla så växlarna löper fint, från kryp- till racerläge. Lite kärleksfull omsorg så där, så rullar vi några år till.”
Slog mig sen att jag kunde frågat om de inte ville serva mig också på samma gång. Fast i så fall hade det gällt att få ner (blod-)trycket en aning, inte höja det. Smörjbehovet är likartat dock. Det liksom knirkar i lederna vid vissa rörelser. Ryggen är stel som en krumnad eldgaffel. Krypväxeln går fint att få i, men det är värre med racerläget. Det kärvar, om man säger så.
Slog mig (aj!) emellertid ytterligare något senare, att nej, en dylik (vältra sig i dyn… fy f-n) begäran hade med säkerhet varit lönlös. En cykelverkstad är en cykelverkstad är en cykelverkstad… Kan bara indirekt fungera som en människoverkstad, på så sätt att en väl fungerande cykel är en bra grund till en frisk, väl fungerande människokropp.
Att cykla befordrar hälsa och välstånd, och förhindrar många tillfällen till synd!
Ska tänka på det när jag får tillbaka velocipeden på fredag…
