Det är bara några dagar sen förra vårvisan (Sök och du finner)… Men nu lyster mig plötsligt att lägga ut en till: Barn om våren! Har jag vårkänslor, måntro? Nja, ute är det rätt dystert, kyligt och duggregnigt just nu. Det är nog en fråga för analys. Men det är ett bra tag sen jag besökte nån psykoskrynklare (shrink på engelska) senast (ca 18 år sen), så jag vet inte. Jag har ingen aaaaaaning…
Rastlöst vårbarn…
Det är nåt skumt med texten i den här låten också. Jag tänker på de där plötsliga utbrotten av städmani: Jag ska städa min lägenhet…? Vad är det frågan om? Flyktbeteende? Terapi? Nån sorts överslagshandling? Fåglar som blir attackerade av exempelvis en sparvhök utbrister ibland i ett slags “skuggsång”; de kurar livrädda inne i nån tät buske och sjunger lite vagt, tvekande. Helt fel beteende med tanke på den hotfulla situationen, typ. Kanske är det nåt liknande här: övermannad av näst intill skrämmande vårkänslor tar diktjaget sin tillflykt till den trygga städningen. Han tycks regrediera också: som ett tillkämpat lugnt och rastlöst barn om våren… Det finns ett tydligt inslag av barnslig protest över alltihop: Jag är inte med / jag smälter inte ned / jag slår inte ut / jag drar inte norråtut…
För länge sen gjorde jag en låt tillägnad min far (som skulle fyllt 104 i söndags, om han hade levat). Den heter Sök och du finner. “Dimma…” börjar den… att gå i skogen i stilla dimväder gillade fader Gunnar. Han berättade också nån gång om hur han som barn fascinerades av att sitta och lyssna på de vuxna, gömd under bordet. Det finns också med i låten.
Men Sök och du finner är dessutom en vårlåt, så därför passar den bra just nu, inte sant? Ni får texten och en pinfärsk insjungning från hemmastudion (röstmemo på mobilen), därtill som extrabonus en snödroppsbild, plus lite porl. Båda företeelserna förekommer som synes i texten. Väl bekomme!
Dimma – täcke av vit vadd tyst, mjuk fristad – tänk Dig kura under, innanför litet bords alltför stora duk ben utan ansikten mumlande röster – så verkar vägen på avstånd den stora världens brus drunknar, svinner i skogens öron-smekande, viskande all-om-fattande sus
Sök och du finner
Droppe på kvistig gunga långt, o långt bort en koltrast börjar sjunga snödroppar porlar – – fastän stumma – smältvattnet sorlar i markens skumma källarrum doft av snö doft av vatten doft av morgonljus i natten
Sök och du finner
Solen tvekar ensam lärka pekar norrut, skulle kunna men vill inte drilla och att allt det stora stora ryms i det lilla lilla? vad att förlora i världen den stora som du inte kan finna som du inte kan vinna i världen, den lilla – så stilla, så stilla?
När jag pratade med min yngste son nyligen inträffade något skojigt. Ja, det var så roligt jag måste skratta. Och detta berodde nu inte på att det kom någon trekantig gubbe in, eller dylikt. Nej, så här var det:
Min son berättade att toaletten i den nya (om än något begagnade) lägenhet i vilken sagde son nyss flyttat in gjorde ett lagårdsliknande intryck. Vilket uttryck som låg bakom detta intryck har jag nu glömt.
Men omnämnandet av ladugården fick mig att associera till ett avsnitt i boken Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Hon beskriver där Jaana Kippus, huvudperson och jag-berättare i boken, synnerligen dysfunktionellal barn- och ungdom. Jaana och hennes tvillingbror Bror utsattes för ständig misshandel, såväl mental som fysisk, liksom även sexuella trakasserier av sin avgrundsdjävulusiske far.
I det avsnitt jag kom att tänka på, och som jag relaterade för min son, befinner sig fadern (gravt bakfull) och de två barnen i just ladugården. De sköter om och tar hand om djuren. Därvid uppstår en våldsam dispyt mellan broder Bror och fadern. Bror djärvs för en gång skull säga emot och sätta sig upp mot den obarmhärtige faderns vilja. Denne avvärjer skrattande sonens attacker och slänger sedan ner honom på gödselstacken. Bror landar mjukt, men näst intill drunknar i ångande färsk koskit.
När detta är avklarat beger sig den nu inspirerat uppiggade fadern på jakt efter sin dotter Jaana. Han fångar henne och börjar slita av henne kläderna i akt och mening att ännu en gång förgripa sig sexuellt på den stackars flickan. Han är just i färd med att fullfölja sina avsikter när Jaana ser brodern smyga sig på fadern bakifrån med en spade i högsta hugg i händerna.
Brodern klyver med ett kraftfullt hugg faderns huvud i två delar.
De båda syskonen är båda mycket nöjda med detta lyckliga slut på dramat.
Kommen så här långt i mitt återgivande av den Smirnoffska romanepisoden faller det mig plötsligt in att jämföra romanens handling med mitt eget liv och säger till sonen: ”Ja, tänk ändå så kan det gå. Jag får väl ändå vara glad att varken du eller din bror eller syster har fått för er att klyva min skalle med en spade. Man får vara glad för det lilla! Okluvet är bäst!”
Denna tolkning av historien förefaller mig plötsligt av någon anledning otroligt, oemotståndligt, makabert komisk, och jag brister som sagt ut i det det mest okontrollerat hjärtliga gapfniss jag utbrustit i på mycket länge.
Hädanefter kommer jag så ofta tillfälle ges ta tillfället i akt och avsluta allehanda diskussioner och situationer med det världsvisa men outgrundliga:
”Ja ja, okluvet är bäst!”
Jag gläds på förhand åt de fågelholkiga reaktioner som tvivelsutan blir följden av denna min kryptik…
P.S. Jag inser att detta är en synnerligen osmakligt makaber historia, som jag kanske är ensam om att finna rolig. Jag försvarar mig med att Karin Smirnoffs skildring är så övermåttan fruktansvärd att min fasa slår över i skratt; det är så hemskt så det blir uppgivet roligt. En försvarsreaktion förmodligen. Att sedan vara tacksam för att ens barn inte klyver skallen på en med en spade… Det är gränsöverskridande och absurt komiskt, enligt min ringa mening. D.S.
Ett av skälen till att jag i stort sett inte alls använt plektrum under ett helt gitarrspelande liv är att jag alltid slarvade bort dessa små spelbrickor av plast i snabbare takt än jag hann skaffa dem. Alltnog, emedan jag numera (sen ett halvår ungefär) är stolt innehavare av en elgitarr försöker jag verkligen dels att lära mig spela med plektrum (och inte med fingrarna), dels att inte slarva bort dem. Spelandet går väl någorlunda, men icke bortslarvandet går inte alls bra. Idag såg jag mig nödsakad att återigen fara upp till Musiklagret för att ersätta plektrumförlusterna.
Insåg också att jag behöver en bättre strategi för plektrumhanteringen i fortsättningen. Mina blickar föll då på farfars gamla anrika snusdosa som tronade på en hylla i köket. Den kan få bli min plektrumask, tänkte jag. Och så blev det; samtliga plektrum i min ägo fick äran att vila på denna f.d. snusiga bädd.
Tänk ändå, tänkte jag sen. Min farfar, August Larsson, fick denna fina snusdosa på sin 50-årsdag, 1 november 1931. Inte hade han då ens i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att den 90 år senare skulle komma att fungera som plektrum-ask för en 70-årig sonson som spelar el-gitarr! Elgitarrer började utvecklas någon gång på 20-talet, men jag tror knappast farfar hade hört talas om detta.
Tror ändå han hade glatt sig åt att dosan kom till god användning igen…
Fråga 1: Varför är det så helvetes mycket fullständigt oplanerade kvistar som pekar än hit, än dit, i naturen!? De är faktiskt i vägen för den ivrige naturfotografen! Titta bara:
Fråga 2: Hur kammar sig blåmesen? Alternativt: Vem kammar blåmesens blå hjässa? (se bild ovan).
Litet kuriosatillägg: En bild från annan vinkel avslöjar att frisyrgelén, håroljan, vattnet (evad de nu använder för att hålla frisyren intakt) inte riktigt räckt till:
Ja, idag 13 mars, drog den spektakulära krocketsäsongen i Borås igång. Inte speciellt tidigt i dessa katakrisiskt planetuppvärmda tider i och för sig, vilket inte hindrade att det var en ohemult kylig premiär. Dock behagade v-formade flockar av såväl grågäss som sångsvanar sträcka mot norr över banan, och gröngölingen skrattade glatt från träden strax intill.
Författaren till dessa rader inspirerades till den grad av dessa vårtecken att han efter utmärkt spel stod som segrare i dagens tävling, det s.k. Vårslaget. Han har nu att under det kommande året i sitt hem vårda och stolt framvisa detta vackra vandringspris:
Den nya krocketklubba bloggredaktören nyligen inköpt från England bestod alltså i och med segern idag med utmärkt beröm sitt eldprov. Här är den än en gång på bild:
Igår blev Barcelona utslagna ur Champions League av Paris Saint Germain, PSG. För första gången på 14 år når de inte kvartsfinalen i CL. Det fick mig att tänka på ett tidigare möte mellan just de här två klubbarna, för fyra år sen.
Vid den tiden befann jag mig i det lilla samhället Cahuita på karibkusten i Costa Rica. Det var hett och jag var trött mentalt; spanade längtansfullt ut över havet mot öster. Där, långt bortom horisonten, låg Europa och (inte minst) Sverige, fädernes- och möderneslandet. Jag hade befunnit mig på resande fot sedan sjunde oktober 2016, förverkligande drömmen om att ta mig jorden runt utan att flyga. Nu var det i stort sett ”bara” Atlanten kvar. Det var segt segt segt så här på slutet…
Men det fanns ljuspunkter. Den 8 mars 2017 skedde den mest spektakulära vändningen i Champions Leagues historia: Barcelona uppvägde förlust med 0-4 i Paris i första åttondelsfinalen med en 6-1-seger (!) på hemmaplan. En liten svartvit teve på en liten folktom bar i Cahuita var påslagen mitt på blanka eftermiddan. Det var bara jag och en till i den där baren. Jag var närmast fanatiskt Barca-fan på den tiden och ville absolut se matchen, även om det naturligtvis inte var något som helst hopp om avancemang. Började lovande ändå, Barca ledde med 3-0 i början av andra halvlek. Bara ett mål till så skulle det bli förlängning åtminstone…
Men så gjorde Cavani mål för PSG; 3-1, bortamål, ridån ner. Nu måste B vinna med minst 5 mål för att gå vidare. De måste alltså göra 3 mål till. I 87:e minuten var ställningen fortfarande bara 3-1. Bara 2 min plus tilläggstid kvar… Hoppet ute.
Men så gör Neymar 4-1 i minut 88 med en fantastisk frispark. Och 5-1 3 minuter senare på straff! Men det räcker ändå inte. Det står sammanlagt 5-5, PSG vidare på bortamål…
Icke desto mindre sker undret ändå, miraklet äger rum. Neymar får bollen vid halva plan ungefär (va fan gjorde han där, så långt ner?). Det är i den femte och absolut sista tilläggsminuten. Neymar driver bollen lite längre in på PSG:s planhalva, och slår så en lång, väl avvägd lyra mot straffområdet. Och där, osannolikt nog, dyker Sergio Roberto upp, exakt timat för att undvika offsiden, bakom PSG:s försvarslinje, får en volleytå på bollen och den går i nät! Det är 6-1, mina damer och herrar! Barca är vidare till kvartsfinal i Champions League (där de f.ö. åkte ut mot Juventus…, men det är en annan historia). Så här skrev jag i Dagonattboken från resan:
“Jag nästan omfamnar min enda medåskådare i baren när B gjort 6-1, och säger att det är han som gjort det möjligt. Inte ens när Cavani gjort 3-1 ville den här killen gå med på att ett avancemang var omöjligt för B:s del. Nä då, inget är omöjligt, sa han. Och han fick ju rätt: INGENTING ÄR OMÖJLIGT! DET OMÖJLIGA HAR BLIVIT MÖJLIGT! i och med detta.”
Efter matchen vandrar jag utmattad men lycklig sakta “hemåt” i skymningen (hyr ett enkelt rum; ont om luftkonditionering men gott om bitglada insekter). Mycket sömn blir det inte på länge än. Som för att fira Barcas fantastiska seger utbryter strax en mäktig hyllningskör. Paddorna sjunger för mig och Football Club Barcelona (trodde det var grodor då när det begav sig; numera, när jag lärt mig lite mer om amfibier, tror jag det var paddor):
