Nu ska ni få en liten uppiggande dos (10 mg; kan vara vanebildande) sepofan! Ni ska få testa hur mycket knittel / rap ni har i kroppen. Knittel, ett medeltida versmått, och rap, ett högst nutida versmått, är i princip samma sak, rent rytmiskt och verstekniskt, vill säga.
Formkriterierna för dessa bägge verstyper äro följande:
4 tryck per rad, stimulerade av 4 tryckstarka stavelser, inträffar med vad som uppfattas som liktidiga intervall.
Antalet obetonade stavelser mellan de fyra trycken kan variera; från 0 till 3, 4 stycken.
Raderna slutrimmas parvis (det slarvade man en hel del med i knitteln, sällan så i rappen).
Här får ni först ett komp, som ni kan använda om ni känner för’t (det blir lite svängigare så) eller skita i om ni tycker det är ballare.
Och här kommer övningstexten: Nyliberalismisk raaap:
Under Dikter på denna hemsida kommer jag att lägga ut ett facit, med de tryckstarka stavelser som driver mitt rappande av denna mördande samhällskritik markerade. Det kan säkert här och där finnas andra bra fungerande stavelser att gå på, men i stort sett bör det se ut så här. Jag tänker vänta en dag eller två med att lägga ut facit, för annars fuskar ni direkt så klart.
Just det, bordunlåtar, eller “modal music”, som den fantastiske banjoisten och gitarristen Tony Furtado en gång menade att jag menade, när jag berättade att jag var väldigt svag för låtar som liksom accepterar att man spelar ett ackord hela tiden, eller intonerar en enda bordun som ackompanjerande grundton låten igenom. Man kan kompa med ett enda ackord, men det är inte säkert man gör det. Man måste inte. Det kan sitta gött med vissa små ackordskiften, men man måste inte. Tony Furtado spelar en hel del sånt; här ett fint exempel: False Hearted Lover (skriven av Levon Helm förresten).
When my earthly stay is over, sink my dead body in the sea You can tell my false hearted lover that the whales will watch over me…
Wow, säger jag bara, såna textrader vill jag också skriva! Tror jag ska försöka skriva en sån låt… Och testa den med Soggy…
En annan typ av låt – här har vi minst tre obligatoriska ackord! – which takes my breath away – är en sån här berättande ballad (av det medeltida slaget, isländsk typ). Saker o ting bara händer, ofta med tragisk utgång, det liksom ingenting att göra åt saken. Det är Tony F igen: Staggerlee.
Staggerlee shot Billy, he shot that boy so bad / the bullet went through Billy, and broke the bartender’s looking-glass…
… anser jag att all reklam borde förbjudas. De som jobbar med reklam kunde få medborgarlön i stället. Det skulle vara bra för världen och för dem som bor i den, på många sätt.
Tja, inte vet jag… Men en del av oss tycker det är alldeles ohemult viktigt att göra bilder eller göra låtar t.ex…. Varför? Det finns många svar på den frågan, absolut, men jag letar fortfarande efter det där svaret som kan dräpa till alla dom som tycker att dom aldrig hört talas om nåt så jävla dumt som att konstra till tillvaron med konstig konst…
Just hemkommen efter att ha sett den långsamma men finstämda filmen Helene; om den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbecks liv och verk. Blev lite sömnig där ett tag men… jag tyckte om filmen. Och hon som gör huvudrollen är sagolikt bra, tveklöst. Tillkommer att jag sen länge när en svaghet för Helene Schjerfbecks bilder. Några exempel stulna från nätet här:
Och lilla bäcken till älven rinner
och älven rinner till stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av...
Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
Och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
Och genom natten månen stilla gled
Och jag var ung med fasta steg på jorden
Jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
Och rent var hjärtat som de kommo ur
Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av
Och jag blev man med hatt och stövlar tunga
Jag lärde tyglarna av lämplighet och sed
Och lärde le när marken tycktes gunga
Av tyngd från fienden som högg oss ned
Jag ser på världen genom dödas blickar
Med andras oro köper jag min frid
Och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
Och snarkar däst med själens nöd bredvid
Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av
Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
För allting stort och starkt är byggt av smulor
Och sanningen av ångrad lögn består
I munnens valv jag känner orden klinga
Som återskall av allt som sagts förut
Min tro är klen och klokenskapen ringa
Och allt är början, mitt upp i och slut
Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av
West Coast of Clare
Sorrow and sadness, bitterness, grief
Memories I have of you
Won't leave me in peace
My mind was running back
To the west coast of Clare
Thinking of you
And the times we had there
I walked to Spanish Point
I knew I'd find you there
I stood on the white strand
You were everywhere
Vivid memories fade
But the mood still remains
I wish I could go back
And be with you again
In Milltown there's a pub
It's there that I sat down
I see you everywhere
Your face is all around
The search for times past
Contains such sweet pain
I'll banish lonesome thoughts
But they'll return again
I walk along the shore
The rain in my face
My mind is numb with grief
Of you there is no trace
I'll think of this again
In far off lands I roam
Walking with you
In the cold Atlantic foam
Sorrow and sadness, bitterness, grief
Memories I have of you
Won't leave me in peace
My mind was running back
To the west coast of Clare
Thinking of you
And the times we had there
Idag gick jag ut,
i akt och mening att gå en runda.
Min vanliga runda.
Det var den 18:e november
så mycket visste jag.
Trodde kanske inte det var nåt särskilt på gång.
Men fytefan vad jag bedrog mig!
Därute var det fullt ös.
Allt var liksom på väg.
Vinden svepte kraftfullt i träden
(och drog med sig tiden)
Det susade och brusade så det stod härliga till.
Funderade lite på soundet,
soundet av susbruset alltså.
Att det är skillnad på barrskogssus
jämfört med samma fenomen i lövskog,
ja, det visste jag sen gammalt.
Men hur är det egentligen när lövträden fällt sina löv om hösten?
Är det verkligen någon större skillnad
på suset mellan kala lövträdsgrenar
jämfört med när vinden drar genom tallar och granar?
Det är en bra fråga.
Kunde inte komma fram till något definitivt svar på den idag.
Sen var det ju detta med vattnet som höll på.
Regnet kom och gick,
föll mestadels, men drogs också med av vinden.
Och i ån hastade vattenmassorna mot havet.
I våldsam fart, kan tilläggas.
Till synes utan att tveka en sekund.
Allt är soldrivet, filosoferade jag.
Trots att denna traditionsenliga himmelslampa,
solen alltså,
var så långt ifrån att vara synlig
som den bara kan vara en gråmulen novemberdag.
Ändå soldrivet.
Det är ju solen som avdunstar upp vattnet i himlen
så att det sen kan ramla ner igen.
Vattnets kretslopp har man ju hört talas om.
När det kommer till kritan (om det kommer dit nån gång)
så är det faktiskt solen som driver vindsnurrorna hit och dit,
lågtrycken och högtrycken menar jag,
stormarna, orkanerna, tyfonerna!
Och på det viset tar ju aldrig vattnet slut.
Det cirkuerar bara runt runt.
Och inte luften heller.
Tar slut alltså.
Nej, för eftersom jorden är rund kommer ju luften tillbaka
till där den var förut, förr eller senare.
Det är välordnat.
Nåja, i längden är allt trots allt som det måste, det vet man ju.
Men en tredje grej som var på väg hela tiden, på vägen rentav (he he…),
(Ja, själv rörde jag förstås också på mig,jag var ju ute och spankulerade,som sagt.)
var alla bilarna.
Också soldrivna, tänkte jag.
Ja, vill säga, den fossila energi som finns lagrad
i oljan och som blir bensin
den kommer minsann också ytterst från solen!
Fast här är det annorlunda, jämfört med vattnet och vinden.
Här verkar det ännu inte ha blivit som det i längden måste.
För den energi som förbrukas i bilarna
den kommer inte tillbaka, den cirkulerar inte.
En hel del av den far upp i himlen som koldioxid.
Och väl där lägger den sig som ett lock i atmosfären
och gör att mindre och mindre solvärme kan studsa tillbaka ut i rymden.
Och så blir det varmare och varmare på jorden.
Och det har man ju märkt så här i november i år.
Ja, nog för att regnar och blåser utå bara helvete,
men värmen, ja den kan man inte klaga på.
Fast då är det förstås vädret och inte
klimatet det handlar om…
Jajamensan, så ligger det till.
Jag tyckte att jag fått va med om en hel del
på min promenad
och tänkt ut
både det ena och det andra.
Jaja, även en blind höna pinkar ibland ett korn, tänkte jag.
Ok, jag vet. Vädret hittills i november har varit extremt grått; extremt varmt och extremt grått. Men mot denna gråa fond avtecknar sig de små färgklickar som ändå bjuds desto intensivare. Kolla bara (högerklicka och välj Visa bild för att förstora):
