I huvet på Jörgen T
Här ser jag en liten gosse som bedjande sträcker ut armarna mot det knotiga men ömsinta monstret som fångat honom. Monstret sträcker halsen upp mot himlen och suckar vemodigt. Gossen tänker jag mig vara finklädd på 1700-talsvis; på huvudet har har en pudrad peruk…
Antar att ni ser detsamma…? Kolla inzoomad närbild:
Allt jag vet är att han tittade fram ur en totempåle i Rogens naturreservat, Härjedalen…
Ser ju ut att vara en bister jävel, men han gjorde oss inget ont, bara gav oss (onda) ÖGAT!
Men så ruskade han plötsligt på sitt väldiga huvud…! Jag blev rädd och hoppade bakåt, men hann ändå knäppa den här lite suddiga bilden (rörelseoskärpa):
Tyst! Vad är det jag hör? Vad är det som överröstar alla andra hörselintryck…?
Svar: Det är tystnaden… Jag lyssnar till tystnaden… Käringsjön, Härjedalen, Rogens naturreservat… En enstaka klonkande korp förstärker bara befrielsen från den s.k. civilisationens ljud. En storlom flyger förbi: korrrrr….
Och så färgerna! Höstfärgerna. Har jag sett något liknande tidigare? Vet inte, troligen inte. Stora delar av blåbärsriset är skrällande rött. Ripbärbladen likaså. Dekorativt, absolut. Men starkare intryck på mig gör det jag brukar kalla för “Brusewitz-färger”; jordiga, mjuka nyanser. Jag har ett flertal böcker av naturkännaren, författaren och bildkonstnären Gunnar Brusewitz (1924-2004). Färgerna i hans naturteckningar är just sådana. Odonbladen är sådär suveränt läckert, dämpat röda, i en nyans jag inte riktigt har något ord för (om någon har det, så låt mig få veta, please). Och så dvärgbjörkarna i min favoritfärg: orange, eller brandgult, som vi brukade kalla det. Varma färger i den kyliga hösten…
P.S. Glöm inte att högerklicka på bilderna och välja “Visa bild”, så blir de (liksom ögongodisnjutningen) större. D.S.
Odon:
Blåbär:
Dvärgbjörk och fjällbjörk:
Ripbär:
(Rent allmänt kunde det se ut så här):
I morgon bitti far jag på fotogruppresa till Härjedalen. Hoppas på smått fjällnära höstfärger, m.m. Kanske kan vi även stöta på en skrika modell lav-, som omväxling till den här, modell nöt-:
Kan således bli lite klent med inlägg på denna blogg i några dar; om tillgift för detta. Vi återkommer.
Flickorna i fönstret mittemot upphör aldrig att fascinera…
Tog min vanliga 5,6 km promenad idag. Fanns ingenting speciellt att se, mina ögon var öppna, men ändå slutna… Men så plötsligt, vet inte vad det var som satte igång det hela, plötsligt började jag se… Och eftersom jag av en händelse hade min stora feta kamera med dess ändå större och fetare 500 mm objektiv i ryggsäcken så började jag försöka fånga utsnitt ur verkligheten. Varför? Tja, det fyllde mig (nåja, halvfyllde mig åtminstone) med estetisk lust… eller nåt… Nu är frågan: bidde de nåt av’et? Här kommer lite dagsfärsk bildspillning (luktar inte via datorn, som väl är). Uttrycker dessa bilder någonting? I så fall vad? Är de associativa? Ev kommentarer mottages vänligt men bestämt… (glöm inte att en högerklick, plus “visa bild” har en kraftigt förstorande effekt på bilden)
En bildlig bild av 70-åringen:
Nu är det återigen bevisat: Havsörnen är en klumpedump-jägare. Två meter över massor med smaskiga sothöns – men gör inte ens ett allvarligt menat försök att roffa åt sig en av dem.
Men majestätiskt maffig är den…
Homemade Photoart kallar jag en sorts bildmakande som jag sysslar ganska mycket med just nu. Jag har startat ett Instagramkonto med den titeln, men inte hunnit lägga ut så mycket än. Likaså publicerade jag ett Flickr-album idag, benämnt på samma sätt. Det innehåller en (o)salig blandning av bilder. Det de har gemensamt är ändå en strävan mot signifikant, estetiskt uttrycksfull form; det viktigaste är inte att dokumentera. Här är ett exempel:
Tja, så kan det verka i alla fall. Började bra i klubbmästerskapen i förrgår, men förlorade sen tre matcher i rask följd och slutade på den försmädliga fjärdeplatsen. Taktik och teknik fungerar ganska bra, men så är det den s.k. mentala biten…
Bah! What the heck! Låt oss muntra upp oss med en riktigt ironisk och bluesigt svartsynt bild jag idag fångade där Kransån rinner under Gånghestervägen. Sprejat av en graffititör som kommit längre i djupgenomskådande av livets kargt krassa villkor än vad jag nånsin kommer att göra:
