Ett fint sommarminne for plötsligt upp i skallen just nu – kan ha haft att göra med det rådande försommarhänryckningsvädret. Vi voro några kompisar som foro till Öland för kolla fågel så här i början på juni, nån gång i slutet på 60-talet. Vi färdades i Karl-Olges vackert gula Volvo Amazon. Hur det var blev vi försenade och det var redan mitt i natten när vi rullade iland från färjan (bron kom senare) i Färjestaden. Vi orkade inte köra några längre sträckor, utan tog bara av till höger ner mot Beijershamn, några kilometer bort. Vi iddes heller inte sätta upp vårt tält, utan blåste helt sonika upp våra luftmadrasser och lade oss att vila under bar, stjärnklar himmel. Vädret var i det närmaste tropiskt ljummet, nämligen. Så mycket sömn blev det inte, för ett otal näktergalar gol som galningar (sjöng alltså). Detta kan inte vara Sverige, minns jag att jag tänkte. Det liknar mer en försmak av pardiset….
Ett antal år senare, 2015 närmare bestämt, tillbringade jag en vecka på Öland vid samma ljuvliga tid på året. Det var fantastiskt. Allt var som det var förr, som det borde vara: blommorna blommade och fåglarna fåglade (sjöng och hade sig). Den där 60-procentiga minskningen av alla ryggradsdjur i världen, inklusive fåglarna, som ska ha skett sedan 1970, tycks inte ha ägt rum på Öland, kanske beroende på ett mer småskaligt, mångfaldsbefrämjande jordbruk? Naturen är rik och överflödande fortfarande, inte utarmad och monokultiserad av människorna och deras aktiviteter. Här några blombilder som bär syn för sägen (fler Ölandsbilder på Flickr):
