Månad: juni 2020

…kan det inträffa att man inte har så mycket att tillägga. Och ja, försåvitt man inte har något att säga, torde man göra bäst i att tiga.

Ergo tills vidare endast följande lilla Alf Henriksson-poem:

Att vakna en morgon när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna sin stugdörr och barfotagå
på vildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd slippa lös
och göra den trögaste själ religiös.

Plus en bild på nyss i Öregrund inmundigad pinfärsk strömming från Ålands hav, ackompanjerad av källarsvalkad humlebrygd från Mariestad:

Minns att farsan vid nåt tillfälle menade på att det inte va lönt att plantera nån häck eller träd eller vad det nu va som skulle planteras, eftersom han snart skulle dö i vilket fall som helst. Nä men farsan, sa jag, du ska väl inte leva som om var dag va den sista? Man måste leva som om var dag va den första, sa jag, och låtsades va levnadsklok som fan. Den som planterat ett träd har inte levat förgäves, kinesiskt ordspråk, carpe hela jäkla dan (o natten med, för den delen), osv osv. Jo jo, det låter sig sägas, det där. Inte lika lätt att leva upp till alla gånger. Alltnog, av det där blev en liten låt sisådär tio år senare:

Att leva som om var dag var den sista -
låter desperat
Som vore man rädd att mista
allt skräp man skrapat ihop
Som vore nåt mindre tillspillogivet
av att under en enda dag
girigt söka leva resten av livet
Nej, nej, mycket större då
att leva som om var dag var den första
Som om var dag var den första

Som vore det helt naturligt
att stiga med solen ur sängen och törsta
Att känna, ana, dansa sinnenas dans
här och nu, så alldeles nog
inte önska sig bort någonstans
Förundras över vardagens ting
som glimmar och blänker runt omkring
verkligen möta dom mänskor man möter
Ja, ja, att verkligen veta:
den som fortfar att leta
han finner
Han finner till sist det han söker

Var dag den första
Stiga med solen
och törsta
Var dag, varje dag
Den första, den största
Varje dag,
Varje dag dag dag

Att leva som om var dag var den första
Att stiga med solen ur sängen och törsta
Ja, ja, att verkligen veta
den som fortfar att leta
han finner till sist det han söker

Ers Undertecknad fortsätter sin strävsamma bana som modefotograf in spe. Nu har han åstadkommit 22 bilder där han med hjälp av Photoshop manipulerat eller bytt ut rörig bakgrund mot motivframhävande sudd, eller bokeh, som det heter i fotografiska kretsar. Bokeh (uttalas likadant som bouquet, men har ingenting med vin att göra) kommer från det japanska ordet boke, som betyder “oskärpa” eller “dis”.

Det var ju de vackra afrikanska kläderna och modellerna som skulle framhävas vid den där streamade kombinerade live-konserten och modevisningen, där jag fotade för några veckor sen (se blogginlägget Bildbehandling, 11 juni). De skulle inte behöva konkurrera med musikerna i bandet Kilimanjaro i bakgrunden. Ett par exempel till för att illustrera skillnaden:

• 

• 

• 

• 

Fler snygga bilder med Flora of Africas vackra kläder på Flickr.

Aktiviteterna på denna blogg har varit i avtagande på sistone. Jag kan bara beklaga alla besökare som tittat in men besvikna lämnat igen, utan att ha funnit något nytt. Vi får hoppas på bättring efter Midsommar. Här i alla fall en tröstebild i samklang med sommarens allra som skönaste flor:

Jo, jag befinner mig alltså nu söder om landsväg 101, mellan Malmö och Ystad, på söderslätt med andra ord. I den lilla byn Gessie här framlever sen en tid några av mina många barn och barnbarn sina dagar.

Tidigt på morgonen
blickar jag ut på
den slitna slätten
som stilla
tigande
drar mot horisonten
Den slitna slätten

Tidigt på morgonen
förbehåller jag mig rätten
att ge djävulen i
schlagerfestivalen!
Högtidligt,
högaktningsfullt
ge fingret åt dom som
anser mig galen!

Det där var ett utdrag ur en av mina låtar. Passar till utsikten (se nedan) men inte till stämningen. Här är ett liv och ett kiv, precis som det ska vara när småfolket är med i leken. Åldersintegrationen är näst intill maximal: från 8 månader till nästan 70 (år då alltså).

Än så länge är det lugnt. Klockan är blott sju, och endast farfarstomten är vaken. Därute lyser solen över slätten, och de ostliga vindarna blåser coronavirusen över till danskarna.

Jag köpte min första digitala systemkamera 2009 (i min ungdom hade jag en analog Pentax, spegelreflex, med tre utbytbara objektiv). Sen dess har fotandet stadigt tilltagit i styrka. Min fjärde DSLR-camera (digital single lens reflex-) är en Nikon D850, en alldeles fantastisk apparat. Lika viktigt är att ha de rätta objektiven, eller linserna (“gluggarna” på fotograf-slang); från vidvinkel via “normalen” (50 mm brännvidd) till teleobjektiv, om man vill ta bra bilder. Men allra viktigast är vad fotografen gör med sin utrustning! Att hen har det rätta ögat för möjliga motiv och bildkompositioner. Och när man har tagit en bild så är inte verket klart. Därtill kommer bildbehandling, smått föraktat av vissa, dock inte av mig. Den där bilden är nog “photoshoppad”, säger man, och menar ofta att den är förfalskad på nåt sätt.

Mitt bildbehandlingsprogram heter Lightroom sen ett antal år. Faktum är att jag aldrig photoshoppat. Inte förrän nu. Jag hade uppdraget att fotografera vid en live stream-konsert med afrobandet Kilimanjaro för någon vecka sen. Samtidigt som bandet spelade försiggick en modevisning med afrikanska kläder. Ett stort problem när jag fotade modellerna var att bakgrunden hela tiden var så rörig. Den bestod av gubbarna i bandet, och jag kunde inte ändra på detta. Jag kunde inte röra mig fritt, för jag ville inte komma med i direktsändningen.

Detta har motiverat mig att äntligen försöka förstå mig på Photoshop. För i det programmet kan man bl.a. byta ut bakgrunden – om man kan hantera programmet, vill säga! Det är svårt, mycket svårt, för en lätt dement ålderstigen farbror som jag; påminner om ett i timmar pågående intelligenstest. Därför blir jag så övermåttan glad vid minsta tecken på framgång. Här ska ni få se en bild, dels med den ursprungliga, röriga bakgrunden, dels med en ny, ditfixad av undertecknad:

• 

• 

Jag lovade ju på nationaldagen att skriva en utredande text med tankar om Sverige, men det blev inget med det. Faktum är att jag är ohemult trött på att hålla på och reda ut saker och ting hela tiden. Det är ju som det är, och det blir som det blir liksom typ ju…

Men visst, jag funderade lite grand på det hela ändå, fick ihop några punkter, positiva och negativa. Faktum är att Sverige är ett extremt land i världen värderingsmässigt, alls icke det lagom-rike vi ibland tänker oss. World Value Survey undersöker och för statistik över kulturellt utmärkande drag i världens länder, och hur de förändras över tid. Allt redovisas i diagram, där den undre vågräta axeln, x-axeln, mäter synen på livet från ren överlevnad (till vänster) till livskvalitet, tillit och självförverkligande (mot höger). Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra lodräta axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar kring religion och auktoritet. Mer traditionella religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar nertill på skalan medan mer sekulära och mindre auktoritetsbundna värderingar hamnar högre upp på skalan. Sverige och svenskarna placerar sig i allmänhet längst upp till höger i dessa diagram – extremt så det förslår!

Här är några punkter jag kom fram till. Säkert finns många fler att nämna; kommentera gärna.

Sverige-pdf

Sen kan man ju fråga sig om inte nationalstaten är en överspelad och omodern konstruktion? Nja, det verkar inte så för närvarande. Det går en stark nationalistisk trend genom världen; USA, Turkiet, Kina, Ryssland, Ungern, Polen, Brexit-Storbrittannien… Samtidigt finns det livsviktiga frågor som måste hanteras globalt, som klimatkrisen, det sjätte massutdöendet av djur och växter på Jorden, etc. Hur går detta ihop?

Vad har jag för tankar och känslor kring (obs! kring, inte om…) det land där jag tillbringar det mesta av min tid, av födsel och ohejdad vana? Så här på nationaldagen och allt, menar jag. Svaret är att jag inte riktigt vet, eller snarare, det är väldigt blandat och kluvet, åsikter hit och dit, bra, dåligt, lagom mittemellan… Visserligen har jag nyligen lovat mig själv att sluta utreda saker och ting hela tiden, är så hjärtinnerligen trött på denna arbetsamma tendens i min (om än, så dock) personlighet. Men jag har beslutat att göra ett undantag. Jag känner faktiskt lust att skriva en utredande text om landet Sverige, kom jag på alldeles nyss. Men jag hinner inte förrän på måndag, för idag och i morgon går J.T. & Soggy Bees in i inspelningsstudion. Tills vidare en länk till en låt som gärna fick bli ny nationalsång för min del, Mikael Wiehes Woody Guthrie-cover: Det här är mitt land:

Bra idé det här med från syd till nord, från väst till öst; för att få med allt, typ:

• 

• 

• 

• 

Mer människor? Nej, färre skulle jag vilja säga – på jorden och i min omedelbara närhet. Men inte inga ändå, nej, nån måtta får det vara. Fast en enda fungerar fint på intimavstånd; sisådär fyra eller fem passar bra på social distans; maxantalet just nu, femti alltså, kan jag mycket väl nöja mig med när det gäller offentliga möten. På jorden räcker det gott med dom två o en halva miljarderna som fanns när jag föddes nittonhundrafemti. Men nu har det ju blivit tre gånger fler, hela sju komma fem miljarder, på väg mot tie, elva…

Men här på bloggen har det nog varit lite väl glest med folk på sistone, känner jag (ibland kan jag tycka att jag borde tänka lite mer och känna lite mindre, ibland kan jag känna att jag borde tycka precis tvärtom). Så därför publicerar jag nu ett porträtt på nedanstående fundersamme Djingis Kahn-ättling, väktare av ett litet buddhistkloster i Terelj National Park i Mongoliet. Vi träffades 18 oktober 2016, då jag befann mig å väg å min resa Jorderuntutanflyg.

Vad funderar han månne på? Hur har han det idag? Berörs han alls av Corona-krisen? Har han tjuvtullat på godiset som offrats på altaret?

• 

• 

•